Prosa/Poesi

Evangelium

Göran Greider

Nummer 1, publicerad 2 oktober 2012

Ur serien ”Scenes of season” av Rebecca Miana Olsson.

 

Jag har sett hundars ögon predika
gemenskapens evangelium
och till och med katter,
lämnade ensamma, som rycker till av
glädje när de bortresta äntligen är hemma:
De springer mot rösterna genom det höga gräset
och bara svansen syns
som ett återseendets periskop.
Ja, jag har hört om molekyler
bildade i skållhett vatten i det totala mörkret
på hundratals meters djup under öknens yta
spontana föreningar
i kristallgrottor som liknar ett slags
hemligt inåtvända katedraler
som söker
sig mot livets organiska kemi -

Religioner är inget mysterium.
De finns i evolutionen
och förändras med den och de lever
i alla samhällen
så länge de är just samhällen
sina hemliga outgrundliga liv.

Såg en ny kyrka byggas på en höjd
högt över bebyggelsen
med trafiken nedanför
och det var den första kyrkan på
många tusen år -
När sensommaren kom stod den klar.
Jag hade varit borta länge
men sedan såg jag byggnaden,
frisläppt ur alla smattrande presenningar.
De höga fönstren nådde himlen.
De reste sig istället för torn.
Folk gick förbi nere på gatan
eller stod ända vid torget och funderade.

Folk vet inte riktigt vad de ska tro om nya kyrkor.
Det var ju flera tusen år sedan
några sådana byggdes
och den stora lyftkranen Gud har inte varit
synlig på länge, bara kranförarna
har gått runt på marken.
Ja, jag kände nog likadant själv.
Det var konstigt med en ny kyrka
utan att det kommit
en förnyad tro -

Men religioner är ingenting annat än
förevändningar för
att bygga och bygga gemensamt.
Det behövs ett minimum av två personer
för att bygga en kyrka.
Men två personer räcker.
Religionen är ensamhetens motsats.
Till och med de mest isolerade mystikerna
står i telepatisk kontakt med
otaliga andra pelarhelgon
och numera med massorna själva:
Idag är vi i den moderna världen
ingenting annat än mystiker,
vi ingår i den mysticistiska massrörelsen
och därför är kyrkor så ofta
främmande platser
för doktriner vi inte längre förstår.

Men jag har sett en kyrka på en parkbänk
där en totalt nergången pundare
efter så många många år
stämt möte med sin dotter.
De grät och allt skulle börja om.
Jag vet inte hur det gick till slut.
Men de byggde en liten kyrka
under de stora lövträden.
Jag har sett imaginära kyrkbänkar
fyllas till sista plats på ett möte
för unga fackliga ombudsmän
långt nere i de mediefria katakomberna
med det mäktiga Rom sorlande högt
ovanför deras huvuden -
Jag har sett kyrkor och höga fönster
formas som väldiga tunga dykarklockor
kring två gestikulerande
och mycket upprörda personer
som bråkar i ett gathörn om hela detta samhälles
kommande tid och jag såg dem
sakta stiga mot ytan som i en
fantastisk målning av Chagall -
Jag har sett karnevaler som liknar
församlingar som börjat festa
och äta och dricka och slå sig ner
på altaret
och fylla dopfunten med rött vin.

Religioner är bara förevändningar.
Det viktiga är att Buddhas
ansikte består av våra egna ansikten
och att Jesu lärjungar
är Jesus själv och att påven, ärkebiskopen
imamen eller patriarken
är religionernas själva motsats:
påvens butler är sannerligen sannerligen ett bättre
uttryck för religionens innersta
gemenskap än påven själv
och den ensamstående människa
som serverar dagens rätt till
ärkebiskopen är en större teolog.

Jag har aldrig sett en kyrka rivas och slås sönder
av tunga svängande rivningskulor.
Men jag har sett befriade människor,
medkännande, solidariska
och fruktansvärt upprörda
som klivit fram ur alla rivna kyrkors ruiner:
De skakar på sig, som hundar
som nyss badat i det isfria,
eller som katter som spinner i solen.
De ställer sig i grupper och när de
gör det så bygger de
och de bygger som allra bäst
när de inte ens vet om att de gör det.

 

 

 

 

 

Kommentar: Kyrkan jag såg byggas är den nya kyrkan i Årsta, som stod klar förra året.

Skriv ut