Ingress Staffan Fredén ger en handledning av Bachs Matteuspassion, skriven på bibeltexten.
Långfredagen den 1 april 1994 satt jag på en bänk i en liten nordtysk by och skrev ett vykort till min mormor. Jag ville berätta att jag samma eftermiddag skulle premiärsjunga i Matteuspassionen.
Jag hade under min uppväxt ofta varit med mormor i kyrkan. Alltid var det något nervöst över dessa besök. Mormor letade och hittade fel på både gudstjänstdeltagare och präster. När det var något som enerverade henne teaterviskade hon att vi skulle smita under psalmen efter predikan. En enda gång var det inte så. När vi hörde Matteuspassionen i Engelbrektskyrkan i Stockholm. I över tre timmar satt mormor stilla och tyst. Blundade större delen av tiden. Små rörelser krusades på läpparna. En rörelse tillbaka till barndomsåren i Leipzig för – när jag skriver detta – precis hundra år sedan. Innan hennes far, Nathan Söderblom, kallades hem till ärkestiftet, tog med sig hela katalogen av Bachs oratorier och inför de samlade kyrkomusikerna deklarerade:
”Johann Sebastian Bach är den femte evangelisten. Gån ut och förkunnen honom!”
Det kunde han säga, men det är inget anspråkslöst krav. Bachs passioner och oratorier är krävande skapelser för både åhörare och utövare. Men där i Engelbrektskyrkan har man troget framfört Matteuspassionen i klumpig svensk språkdräkt sedan ärkebiskopen beordrade detta i början av 1920-talet.
Matteuspassionen är på papperet en tämligen kort historia. Evangelisten Matteus berättelse om Jesu lidande och död sträcker sig över kapitlen 26-27. 141 verser. Knappt fyra sidor text i min svenska bibel. Bach lyckas, med hjälp av otaliga arior och koraler till nyskriven text, dra ut detta till ett stycke musik om över tre timmar.
Bach bävade själv inför uppgiften. Högst upp i partituret har han plitat bokstäverna JJ – ”Jesu juva” (Jesus, hjälp mig). Och när han slutligen lade ned pennan ville han ändå friskriva sig från hyllningar med förkortningen SDG – ”Soli Deo Gloria” (Åt Gud allena äran).
För ett komplett framförande krävs tre körer, två orkestrar och ett halvt dussin solister. Det låter mastigare än det är. Orkestrarna var nätta och körerna bestod under Bachs tid av en handfull gossar av varierande kompetens som dessutom fick ta på sig alla solon. I Thomaskyrkan i Leipzig 1727 klev inga operastjärnor upp för att riva av ariorna. Och om dessa arior, koralerna samt de stora inlednings- och avslutningskörerna skalas bort återstår av Matteuspassionen endast 45 minuter musik. Matteus egna ord – de fyra sidorna i min bibel.
”Utmaningen för dig blir att inte hamna i romantik, den schopenhauerska drömmen om musiken som den högsta konstformen”, skrev min redaktör till mig när jag hade föreslagit att jag skulle skriva om Bach och evangeliet.
Varningen är befogad. Schopenhauer var inte ensam om att idealisera tonkonsten. Föreställningen om den gudagivna musiken är ett levande inslag i det västerländska medvetandet. Ingmar Bergman svärmade ständigt för Bach och Stig Larsson slog i tv för några år sedan fast att H-mollmässan är den västerländska kulturens krona. Och vi som blev förälskade i Mozart via Milos Formans film ”Amadeus” fick klart för oss att Mozart, han skrev sin musik på direkt diktamen från Gud.
Även innanför kyrkans väggar lever denna tanke. Teologen Jaroslav Pelikan sade att om han skulle möta en varelse från en annan civilisation i världsrymden, och denna varelse skulle fråga honom efter det allra främsta som den jordiska anden och kulturen har frambringat, skulle han överräcka en skiva med Bachs H-mollmässa.
Varför tonsätter man Bibeln? Om det är Guds ord och Gud ville att de skulle sjungas, varför flödade det inte partitur ur evangelisternas pennor? Eller som en småländsk prästkandidat sa efter att länge nog ha skruvat olustigt på sig under våra gemensamma bibelstudier i Uppsala: ”Kan det inte vara så att Biblen är som Gud vill ha den?” Är det samma klåda som i vår tid gör att en framgångsrik bok med nödvändighet även måste resultera i en film eller tv-serie – trots att boken alltid är bättre?
Bach förefaller ha varit en åsiktsfrände med Schopenhauer – att musiken har något mer att komma med än det skrivna ordet – så som han slet med att föra ut Bibelns ord i ny form till sin församling. Han skrev och skrev om Matteuspassionen regelbundet under åren 1727 – 1746. Ändå fick Bach bara tillfälle att faktiskt framföra verket några enstaka gånger, och aldrig i dess slutliga gestalt. Därvidlag skiljer sig denna passion från det mesta av Bachs övriga musik som var bruksvara och vars notblad familjen Bach använde för att binda upp träd och förvara smör. Men här skrev Bach tydligen något som han själv tyckte var viktigt.
Kanske är det ett försök att demokratisera texten. Ett åtlydande av missionsbefallningen. Du ska inte behöva kunna läsa för att få del av Guds ord. Kom! Lyssna! Texten som Bach tonsatte var också i sig själv resultatet av en radikal tillgänglighetsreform: Martin Luthers tyska översättning av Bibeln. Bach blåser på den stumma texten och fyller hela Thomaskyrkan med Guds ord.
Likväl som Mando Diao i vår tid tolkar Fröding tolkar Bach Matteus. Texten är densamma men gestaltningen är ny. Genom de tonsatta orden klingar nya djup och förståelser utan att filtreras genom en teologisk granskning eller mångordig predikan. Och det fungerar uppenbarligen. Till och med nihilisten Friedrich Nietzsche blev så tagen av Bachs tolkningar att han efter att ha hör H-mollmässan sade: ”Även en som helt har glömt bort kristendomen hör verkligen evangeliet här.”
När man ser sig om i Sveriges kyrkor ger man gärna Nietzsche rätt. Där det i Engelbrektskyrkan en vanlig söndag sitter en handfull gudstjänstfirare är det på skärtorsdagen och långfredagen fullt till allra sista plats när Matteuspassionen framförs. Det är tydligt att många hör något väsentligt när den femte evangelisten talar.
Sångaren möter berättelsen i fraser och toner
Men hur talade Bach? Eller snarare: Hur låter Bach Matteus tala genom sin gestalning? Som sångare möter man berättelsen i fraser och toner. Man ser det grafiska korstecknet i notbilden när folket ropar på korsfästelse. Man lägger märke till att kören sjunger ”Herre, är det jag?” just elva gånger när Jesus avslöjat det kommande förräderiet. För åhöraren i bänken blir det ett större sammanhang av helhet, men också mer ogenomträngligt vad som sker i verkets olika skeden. Inte samma uppmärksamhet på detaljer. Jag vill fortsätta med att blottlägga några av de väsentligaste delarna av Matteuspassionen. Följa bibeltexten fram till slutet. Det finns en berättelse också om berättelsen i musiken.
Bach låter kör 1 på ena sidan gestalta lärjungarna. Den andra kören sjunger de kommenterande partierna författade av Christian Friedrich Henrici, oftare kallad Picander. För de romerska plågoandarna, översteprästerna och den skränande mobben tas båda körerna i anspråk. Jesus sjunger bas, berättaren – Evangelisten – tenor och Judas ligger i ett ”knöligt, oborstat läge som passar dig”, som min körledare uttryckte det. Övriga småroller som Pilatus och Petrus besätts i regel av solister ur kören. Små roller, men med avgörande betydelse för Bachs läsning av evangeliet.
Jesus och Evangelisten sjunger inte några arior. De bär i stället nästan hela evangelietexten på sina axlar i de berättande recitativen. Men båda får sina tillfällen att glänsa. Jesus är genom hela texten en sträng, ångestfylld och trotsig figur. Men allt detta sjunker undan när han vid den sista måltiden instiftar nattvarden. Medan han kargt och olycksbådande dånar fram sina förmaningar till de trötta lärjungarna i Getsemane får orden här vila i ett flöde och en melodik som väcker de i grunden märkliga påståendena om bröd och vin som Jesu kropp och blod till en varm sanning. De förtröstansfulla tonerna speglas dessutom av de ödsliga stråkar som kort dessförinnan har omgärdat Jesu förutsägelse av Judas förräderi. När allt rasar samman kring Jesus lever instiftelseorden kvar. Det är Bach noga med.
Mest att göra av alla sångare i Matteuspassionen har Evangelisten. Det märks när Bach själv tycker att texten är aningen tjatig. Ett stramt stegande uppför skalan och ett kvartssprång nedåt som avslutning är standardlösningen. Ändå är Bach trogen mot Herrens ord och stryker ingenting. Särskilt i partierna med Jesus i Getsemane skymtar det fram hur Bach stampar av otålighet inför det som komma skall. Det är nästan som att Bach och Jesus drar en gemensam suck av lättnad när Jesus har bett sin tredje bön om att slippa dö och Judas kliver in i trädgården. ”Stig upp, låt oss gå. Här kommer han som skall förråda mig.”
Om första delen av passionen mest har kretsat kring Jesus och lärjungarna vidgas scenen efter pausen. Jesus förs inför översteprästerna och Pilatus och körerna trummar fram det ena hånfulla utropet efter det andra. ”Profetera för oss, Messias: vem var det som slog dig?”. Med körerna väl åtskilda i kyrkorummet låter Bach ordet ”profetera” (”weissage” på tyska) studsa mot Jesus och åhörarna från alla håll. Vanmakten och hjälplösheten är bedövande.
Sedan släpas Jesus vidare till Pilatus och i Matteuspassionens mest förtätade stund är frälsaren inte ens närvarande. I stället är det Petrus – den förnekande människan – som utlöser partiet alla kännare använder som måttstock på Evangelistens sångarkvalitet. Bach driver den arme Petrus upp i allt högre tonlägen när folket pekar ut honom som Jesusanhängare tills slutligen hela kören stämmer in i anklagelserna. Efter att Petrus för tredje gången har förnekat Jesus och tuppen har gett hals sjunger Evangelisten ”Då kom Petrus ihåg vad Jesus hade sagt: ’Innan tuppen gal skall du ha förnekat mig tre gånger’, och han gick ut och grät bittert” i en vemodig och rikt utsirad liten melodi där modiga sångare håller ut sitt höga h i pianissimo så länge de förmår innan orgeln sänker Petrus i förtvivlans mörker med ett tröstlöst mollackord.
Detta är hjärtat i Bachs läsning av evangeliet. Allt stannar upp. Bach ser ut över församlingen. Tvingar oss att fullt ut genomleva Petrus mänskliga haveri. Sedan slår han igång altarian ”Erbarme dich” (Förbarma dig).
Många av Picanders texter dryper av blodsmystik och patetiskt bildspråk: ”Kom söta kors”. ”Jag vill Jesus själv begrava”. I en aria jämförs Jesus med en kyckling. Men när mannen som hade lovat att aldrig lämna sin mästares sida – Klippan – också sviker vittrar allt bildspråk sönder. Kvar blir en spröd soloviolin, en försiktigt plockande orkester och en skyddslös vädjan om förlåtelse. Inga ursäkter, inga förbehåll, endast en enkel bön på fem rader:
Erbarme dich, mein Gott,
um meiner Zähren willen.
Schaue hier, Herz und Auge
weint vor dir bitterlich.
Erbarme dich, mein Gott.
Förbarma dig, min Gud,
över mina tårar.
Se mitt hjärta och mina ögon
gråter bittert för din skull.
Förbarma dig, min Gud.
Bach låter denna bön pågå i över 7 minuter. Det är som att han inte vill släppa taget om detta sista ögonblick av mänsklighet i texten. Av ånger. Förbarma dig, min Gud.
Men Matteus för envetet historien vidare, Bach följer med och nu blir det otäckt på allvar. Petrus är tillintetgjord och kvar är översteprästerna och romarna. Och det är hos Pilatus det tar fart i form av en stadig bassångare som frågar om han ska frige Jesus eller Barabbas. Det är tydligt att Bach inte är nöjd med folkmassans svar. Namnet ”Barabbas!” skriks fram i ett ackord som på 1700-talet måste ha framstått om vanvettigt atonalt.
När folket sedan ropar ”korsfäst honom!” får de svenska översättarna stora problem. ”Lass ihn kreuzigen” är den tyska ordföljden. Och det är ordet ”kreuzigen” som Bach grabbar tag i med en skev och medvetet ful fuga. Först i en märklig A-moll/H-dur-blandning och sedan, när folket ropar ännu högre, drar Bach upp tonarten ett heltonssteg. Och aldrig har ett durackord väl låtit så vridet och argsint.
Bach låter för det mesta de blodtörstiga partierna rusa förbi, starkt och hårt. Men när det är som värst biter han sig fast. De ödesdigra orden efter att Pilatus har tvått sina händer – ”hans blod må komma över oss och våra barn” – dras ut till outhärdlighet.
Märkligt nog slutar i princip alla dessa elaka körer i dur. Utom när Jesus faktiskt hänger där på Golgata och de häcklande åskådarna uppmanar honom att bevisa sin gudomlighet, att kliva ned från sitt kors, ty ”han har ju sagt: Jag är Guds son”. Då stannar kören på ett unisont e. Varken dur eller moll. Bach kryddar också sitt verk med symbolik som inte ens hörs. Som att varenda ton i ordet ”kors” i strofen ”stig ned från ditt kors” har ett korsförtecken framför sig.
Och sedan infaller då den nionde timmen. Och Jesus ropar högt ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” – detta oerhörda ögonblick i en religions födelse. När Guds son själv inte längre känner sin far. Och Bach sliter bort glorian av stråkar som till denna stund har omgärdat alla Jesu ord och låter frälsaren dö till en naken orgelton. A-moll. Inga förtecken. Nollpunkten.
Efter koralen ”När jag ska lämna världen” skulle det kunna vara slut. Men Bach är inte nöjd. I stället fortsätter han med rena skräckfilmsmusiken när Matteus berättar om gravarna som öppnas och förhänget i templet som brister. Men plötsligt klarnar himlen. Vinden mojnar. Stillheten sprider sig.”Oj här var det en liten snutt också!”, utbrast min körledare när han i sista stund upptäckte de tre takter då åskådarna – fulla av plötslig självrannsakan – stilla sjunger ”den mannen måste ha varit Guds son”. Det är över på några sekunder. Men det räcker för att Bach ska lyckas vända slutet av passionen till den lågmälda sorgsenhet som förebådats av Petrus bön. Budskapet börjar spridas. Detta var Guds son och Petrus kan snart våga sig ut ur sitt gömställe.
Men Jesus själv är borta. Bach stänger sin Bibel före uppståndelsen. Lärjungarna har flytt, Judas har hängt sig och Petrus har förnekat sin mästare. Jesus har i dödsögonblicket gett upp hoppet om Gud och hans döda kropp ligger begravd bakom en stor och bevakad sten. Kvar finns bara ett oroande rykte bland de skriftlärda om uppståndelse.
Inte ens i epilogen tänds det något egentligt hopp. Kören och solisterna sjunger en enkel godnattvisa för Jesus. Den börjar med milda durklanger men vänder omärkligt i tredje omkvädet ”God natt, min Jesus” till moll och fjärde gången lämnas orden hängande i ett oförlöst ackord innan orkestern med sju kliv nedåt landar i ett otvetydigt c-moll. Hela det väldiga verket slutar i resignation.
Och kanske är det just denna resignation som är förklaringen till att Matteuspassionen rör så många så djupt. En resignation som kunde få mormor att stillna i kyrkbänken. Var det något som enerverade henne så var det tomma förhoppningar och banala frälsningsmetaforer. Här slapp hon det. Livet är vemod, smärta och avsked. Det visste hon och det visste Bach. Han säger inte emot utan bekräftar att, jo så är det. Och det är som det ska.
I stunder av sorg och ångest blir andra ofta nervösa och vill muntra upp. Kyrkan, inte minst. Men det är missriktat. Ställda inför livets ultimata natur är det inte barnatro och hoppet om himlen vi behöver. För den av ångest svårt drabbade är resignationen en välsignelse. Bach hjälper oss med det. Att resignera, att acceptera och att se livet som det är: Vi är alla Petrus. Allt vi kan förtrösta på är förbarmande.
När mormor låg på sin dödsbädd grät hon ”det blir så tomt”. Inför en sådan insikt dög det bara med Bachs kärva tröst.
LÄNK TILL SPELLISTA PÅ YOUTUBE: http://www.youtube.com/watch?v=rtbvY6BdJWk&list=PLX9NZ5LbOFOEfMdD5KliGuXfZ31uDdGD2
