Prosa/Poesi

Eskimåprofet

Kerstin Norborg

Nummer 4, publicerad 20 juni 2013

 

Fotogram av Curtis Moffat (ca 1925).

Fotogram av Curtis Moffat (ca 1925).

Det heter Björkvägen men är något annat, mörkare. Så är det med nästan alla namn här, att jag inte förrän många år efteråt ska förknippa dem med ordens betydelser: björk med den skira björken på landet på våren, eller de tunna, krokiga björkstammarna i Änggårdsbergen många år senare när jag bor i Göteborg. Nej på Björkvägen är husen stora och mörka och har ingenting med björkträd att göra. Så är det bara, jag vet ingenting annat.

Det är jag, min mamma, min pappa och min bror. På gården står två stenankor i sandlådan och vi balanserar på dem, lär oss att stå på ett ben på den störstas huvud och sedan hoppa ner i sanden.

Plommonvägen är i alla fall full av plommon. På väg till skolan plockar vi och äter. Hela gräsmattan längs trottoaren är full av söndertrampade frukter och getingar.

På eftermiddagarna sitter vi i köket och dricker te och äter smörgås, vi kan sitta där i flera timmar jag och min bror, och när mamma sedan kommer hem och lagar middag är det ingen som vill ha.

Pappas rum ligger på andra våningen, borterst i den långa korridoren. Jag brukar sitta i en solfläck vid balkongen, alldeles utanför hans dörr, sitta där på den gröna heltäckningsmattan och läsa tills mamma ropar från köket. Ibland om kvällarna kommer han ner och pratar om förr, om när vi bodde i det andra huset. Färgerna var klara där: blått och rött och gult. På mornarna gav han sig iväg på sin turkosblå Monark, cyklade in mot staden. Vi stod vid sovrumsfönstret och vinkade, min mamma, min bror och jag. Min pappas tänder lyste vita och han hade det där leendet som han alltid har på kort. Allt detta minns jag, dels genom fotona som mamma har tagit, men framförallt genom pappas berättelser. Och för att vi inte ska glömma brukar jag och min bror berätta dem för varandra de där långa eftermiddagarna i köket när vi dricker te.

- Minns du färgen på trädgårdsstolarna? kan jag till exempel säga och han nickar.

- Minns du den blodröda fuchsian under mammas sovrumsfönster?

- Minns du rönnen om höstarna när vi kom tillbaka hem?

Det nya huset har ingen trädgård. Jag tjatar på mamma att vi ska anlägga en på taket, för det är alldeles platt. Men det går inte, säger hon, jorden skulle bara blåsa bort.

Här är lyhört också, man kan höra varje rörelse i huset. Mammas sänggavel slår mot den vägg som på andra sidan är min, jag hör henne så fort hon vänder sig i sömnen. Själv ligger jag alldeles stilla.

Jag tänker ibland att det ska komma en våg och att den ska skölja allting med sig, oss också. Ja, naturligtvis ska den föra med sig också oss. Jag tänker på det som sedan ska spira ur jorden, hur det kommer att se ut och om det ändå kommer att bära ett minne av det som funnits där förut, av oss som bodde i huset, och av huset. Jag vet inte varifrån jag fått det där med vågen, eller om det finns någon annan som tänker som jag, men ibland tror jag att min mamma gör det, ja jag tycker mig se något fara över hennes ansikte ibland när hon tror att ingen av oss ser. Hon kan tillexempel stå vid köksfönstret då, titta ut mot akaciaträdet med de torra fröställningarna som rasslar i vinden. Det där torra, liksom ihåliga ljudet av fjolårsblad och frökapslar som ännu inte fallit till marken, det är som att det syns i hennes ansikte då, och jag tänker alltså att det har något med den där vågen att göra.

Det varar ett ögonblick bara, sedan samlar hon ihop sig, fortsätter med maten som står på spisen alldeles bakom henne, potatisarna som hon delat sönder för att de ska koka fortare, fastän ingen av oss egentligen är hungrig, utom möjligtvis pappa när han så småningom kommer ner.

Sådana eftermiddagar gassar solen in genom köksfönstret, det gjorde den inte i det andra huset. Där vätte köksfönstren mot trädgårdssidan, mot prydnadsäppelträdet och pappas rabatt: en kvadrat med mörkröda rosor och lejongap. Här är allting nybyggt och ouppväxt, det finns liksom ingenstans att gömma sig för solen. Uppe på mitt rum har jag sått kärnor: clementiner, apelsiner, äpplen, avokado, längs hela fönsterkarmen står krukor uppradade. Jag vill att det ska växa upp träd.

Min pappa älskar sol. Hela sommaren har han suttit på den svart och vita träbalkongen och läst med en papperslapp instucken under glasögonen för att inte bränna sin näsa. Han har också valt det soligaste rummet i huset, och som om det inte räckte har han inrett det i brunt och orange. På kvällarna kommer han alltså ned, uppfylld av det han sysslat med däruppe i rummet, hungrig.

- Vad blir det till mat?

Hans ivriga röst, det där leendet, vigselringen på det lite krokiga ringfingret han bröt en gång i ungdomen och som sedan läkte snett.

Det finns så många berättelser om pappa. Som den där om hur han köpte sin första cykel och sedan cyklade 15-20 mil om dagen en hel sommar. De uppkavlade vita skjortärmarna, leendet, och skjortryggen som blåser upp till en kudde av farten i nerförsbackarna. Eller den om hur han åker skridskor på en sjö i Västergötland och blir tillsagd att åka fort för att isen ska hålla. Eller den gången, en sommarmorgon, när en metkrok fastnar med hullingen i hans hand och farmor är tvungen att ta en sax och klippa bort den, att det gör så ont att han svimmar. När han berättar den historien måste jag alltid röra vid min egen handflata, den där lite tjocka delen vid tumroten där jag tror hon klippte, som om denna rörelse skulle kunna lindra det onda.

Fotogram av Curtis Moffat (ca 1925).

Fotogram av Curtis Moffat (ca 1925).

Är det här som klappandet börjar? Att jag alltid måste röra vid det som rispas eller tas i för hårt? Det spelar ingen roll om det är jag som råkar rispa med naglarna över köksbänken eller om det är någon annan som ställer ner glaset aningen för hårt mot matbordet. Oavsett vem som orsakat ljudet måste jag dit och klappa, dra med handflatan över det som blivit illagjort. Bara det rasslande ljudet från akacieträdets torra blad och fröställningar rår jag inte på, jag vet liksom inte var jag ska lägga handen, var det gör ont.

Från mammas barndom har jag egentligen bara två berättelser. Den ena: att hon älskade kanten på ugnspannkaka och lovade sig själv att som vuxen uppfinna en form med fler kantbitar. Ofta kommer jag på mig själv med att fundera på hur en sådan form skulle kunna se ut. Den andra: Att hon en gång lekte fråga glaset och att glaset svarade ”Eskimåprofet” när hon frågade vad hon skulle bli när hon blev stor.

- Vad är det?, vet jag att jag frågade mamma den gång då hon berättade detta.

- Det vet jag ju inte, svarade hon. Och det var ju det som var så spännande, förstår du, att jag inte visste vad det var.

Det är alltid mamma som tar korten. De flesta är från det andra huset, och när jag ser på det där fotot där vi vinkar till pappa, min bror och jag, förstår jag att hon ju måste ha stått bakom oss när hon tog det: våra ryggar och vinkande armar, och pappas leende på andra sidan fönsterrutan, cykeln som han snart ska ge sig av på. Ja fastän hon nästan aldrig är med på fotografierna, fast hon liksom hela tiden skapar våra minnen och samtidigt utesluter sig själv, finns hennes närvaro ändå i allt: i blänket från fönsterrutan på det där fotot, eller i hur ljuset faller in från vardagsrumsfönstret på andra, i bilderna på mig och min bror när vi åker rutschkana i barnkammaren, eller på mig i den röd och vita koftan – ja detta minns jag fastän fotona alltid är svartvita – skrattande i pappas famn.

Fastän det redan är september är här fortfarande sommarvärme, solen når till och med in i buskarna på ängen. Bladen är stora och klibbiga och jag vill inte längre bygga någon koja. Jag tänker på det där ljudet av de rasslande torra bladen, på det som drar över mammas ansikte ibland när hon står vid köksfönstret i solen och ser på rörelsen i trädet. Och jag tänker att det kanske är där, på hennes ansikte, jag borde lägga min hand. I stället går jag runt på trottoarerna i den kortkorta frottéklänningen. Jag tänker: Eskimåprofet. Asfalten bränner under mina fötter.

Fotogram av Curtis Moffat (ca 1925).

Fotogram av Curtis Moffat (ca 1925).

 

 

 

Skriv ut