Möte

Egentligen är det kanske jag

Sofia Lilly Jönsson

Nummer 3, publicerad 12 mars 2013

Hur är det att växa upp i en prästsläkt med en kyrkans superstjärna som anfader? Journalisten Staffan Fredén är barnbarnsbarn till Nathan Söderblom, legendarisk ärkebiskop för Svenska kyrkan från 1914 fram till sin död 1931. Sofia Lilly Jönsson har talat med Staffan om förväntningar, kyrkans roll och ett arv som inte är lätt att bära.

Foto: Privat.

Staffan och mormor. Foto: Privat.

Mod, ödmjukhet, århundradets förkunnare, kämpe för de kristnas enhet… När man läser om Nathan Söderblom, ärkebiskop för Svenska kyrkan, akademiledamot och mottagare av Nobels fredspris, överträffar omdömena om hans storhet varandra. Nathan Söderblom var närmast en superstjärna på sin tid. Han var vän med Karlfeldt och Zorn, lånade ut pengar till Strindberg under sin tid som pastor i Svenska kyrkan i Paris, och Nobel frågade honom om råd.

Emil Liedgren som var en av Söderbloms studenter i Uppsala berättar att det redan vid professorsinstallationen 1901 samlats ”en liten livvakt av hängivna rekryter” runt den omtalade teologen, och de bjudningar i professorshemmet till vilka studenterna blev bjudna i grupper om tre eller fyra förde en doft av parisisk la fin de siècle till de leriga vägarna ut till Stabby prästgård som djupt störde den nationellt riktade borgerligheten vid samma tid.

Också Ingmar Bergmans far Erik hörde till dem som Söderblom gjort ett stort intryck på. På sitt typiska sätt snappade sonen upp det och gestaltade på film. I boken Den goda viljan (1992) låter regissören fadern nödtorftigt maskerad som ”Henrik” möta professorn på en nattlig promenad. Dialogen andas vördnad.

Nathan Söderblom: Jag bor tillfälligt i annexet där borta. Kyrkoherden är en gammal studiekamrat och erbjöd mig en fristad. Jag måste bli färdig med min bok. I Upsala är det alltid så mycket ståhej.
Henrik: Och vad skriver professorn?
Nathan Söderblom: Jaha. Det är inte så lätt att säga. Jag skriver att Mozart uppenbarar Gud. Att konstnärerna bevisar Guds närvaro. Ungefär så.
Henrik: Är det så?
Nathan Söderblom: Det ska du absolut inte fråga mig.
Henrik: För mig är det frånvaro, tystnad. Jag talar och Gud tiger.
Nathan Söderblom: Det där är oviktigt.
Henrik: Är det oviktigt?
Nathan Söderblom: Du är i världen för att tjäna mänskorna, inte Gud. Om du bestämmer dig för att glömma det där gnölet om Guds närvaro och Guds frånvaro och riktar all din kraft mot mänskorna, blir dina gärningar Guds gärningar. Förminska inte dig själv genom att ständigt kurtisera din tro och dina tvivel. Du kan inte begära klarhet, trygghet, insikt. Försök förstå att Gud är en del av sin skapelse, liksom Bach lever i sin h-mollmässa. Du tolkar en notskrift. Ibland är den gåtfull, det är oundvikligt. Då du låter musiken ljuda – då uppenbarar du Bach. Läs noterna! Och spela dem efter förmåga. Men tvivla inte på Bachs och Skaparens befintlighet.

Det Bergman gör här är ett fint exempel på det som ofta sker med en betydelsefull person, särskilt efter personens död: han låter Söderblom vara projektionsyta för sina egna drömmar och sanningar. I citatet förekommer ju också hans egen far – Ingmar Bergman talar här egentligen mer om sig själv än om Nathan Söderblom och hans unge student.

Ett sätt att förstå Nathan Söderbloms agerande vid storstrejken 1909 då han lät arbetarna samlas i Helga Trefaldighets kyrka bredvid Uppsala domkyrka är att han påverkats av europeiska socialt inriktade rörelser som krävde arbetarens rätt. Den konservative biskopen i Lund Gottfrid Billing hade svårt att smälta utnämningen av Söderblom till ärkebiskop, skrev Billing i brev. Regeringens syfte hade varit att vinna utländska kyrkor och medborgare som egentligen inte var intresserade för kyrkan, men för ”vårt kyrkofolk”, menade Billing, var det anstötligt. En barndomskamrat till Söderbloms barn skriver att han kände sig hemma i professorshemmet eftersom både hans pappa, en enkel kantor, och lekkamraternas far hade rykte om sig att vara ”liberal teolog”.

Fascinerad reflekterar jag över hur det där skällsordet överlevt in i vår tid. Liberalteolog. Om det betyder en människa som tror på ”samhörigheten mellan skaldens kall och prästens kall”, som Söderblom försvarade förrättningen av Gustaf Frödings begravning, är det lätt att som kristen och kulturjournalist ansluta sig till beundrarskaran. Det är de kristna själva som förhindra världens tro på Honom, konstaterade Söderblom trött.

Ett självförtroende i släkten

Den här artikeln skrivs alltså inte med syftet att ta reda på vad som ”egentligen” är sant om Nathan Söderblom. Han har tillskrivits upphov till idéer som låg i tiden, det kan jag inte minst som musikvetare se i de många vittnena om Söderbloms relation till musik. Smaken framställs som djupt personlig men anslöt till en samtida Beethovenkult och begynnande kanon om Bach som Söderblom var delaktig i att ta till Sverige. Förmodligen finns mycket mer att säga om Söderblomreceptionen men låt professorerna reda ut, som Werner Aspenström skriver.

Istället vill jag veta hur hans arv lever vidare hos dem som genom blodsband hör ihop med honom. Hur är det att växa upp i skuggan av någon som omgivningen ser antingen som en intellektuell gigant eller en kyrkans förstörare? Vad gör man för att behålla sin egen sanning i det myller av sanningar som finns tillgängliga?

Staffan Fredén är 42 år och bor i Stockholm där han arbetar som journalist. Hans mamma är Louise Fredén, dotter till Lucie Runestam, född Söderblom och dotter till Nathan och Anna Söderblom. Nathan Söderblom var Staffans gammelmorfar.

Kommer du ihåg hur gammal du var när du förstod att det var något särskilt med din släkt?

- Det var på lågstadiet. Jag var tidig med att läsa och slog upp honom i Bonniers uppslagsbok, men jag förstod inte så mycket. Det var mer en allmän känsla jag fick. När man träffade de gamla i släkten fanns det en speciell air, ett självförtroende. Vi var lite märkvärdiga, det förstod man.

Staffan fick mycket tid med sin mormor. Född 1902 och död 2002 levde Lucie genom ett helt nittonhundratal i kyrkans absoluta maktelit, liksom två av hennes systrar gift med en biskop. Historien om Söderblomdöttrarna påminner nästan om en kungafamilj med prinsessor som gifter sig med andra länders prinsar. Staffans morfar var Arvid Runestam, biskop i Karlstads stift och professor i teologi vid Uppsala universitet.

Foto: Privat.

Morfar. Foto: Privat.

Men ännu mer än reellt inflytande i kyrkoorganisationen tycks det tidiga livet i kyrkans strålkastarljus ha betytt för Lucie. I en bok om tiden i Stabby prästgård där Lucie levde sina första år skriver hon att barnen Söderblom helst sökte sig till den enklare Trefaldighetskyrkan.

”Vi voro en aning misstänksamma mot Domkyrkan på samma sätt som vi misstrodde staden. Med Domkyrkan sammanbundo vi en kategori fromma tanter och farbröder, som vi trodde kritiserade vår far. [...] Vi hade den känslan, att han inte var upptagen i de riktigt frommas krets. Inga äro så känsliga som barn, inga så lojala när det gäller de närmaste kära, inga ha heller så svårt att glömma. Jag minns en predikan i Uppsala Domkyrka då en präst vid inledningen till sin predikan talade illa om min far och sedan lät församlingen tyst läsa Fader Vår.”

- Hon kunde heller aldrig förlåta påven för att han kallade hennes pappa ärkebiskopen för ”Herr Söderblom” när Katolska kyrkan avböjde att närvara vid det ekumeniska mötet 1925.

Mormor satt på en stol och läste

Lucie var en kyrkans försvarare. Hon skickade brev till de av Staffans kusiner som inte lät döpa sina barn och förklarade dopets innebörd. När biskopen i Stockholm Krister Stendal sa att man inte behövde ta uppståndelsen bokstavligt skrev Lucie brev också till honom: så fick inte en präst tala. Hon uppmanade honom att avgå. Sedan våndades hon över att ha läxat upp en biskop. Och själv svävade hon på målet. I en intervju svarade hon en gång på direkt fråga att hon inte trodde att hon skulle få se sin make igen efter döden. Det uttalandet väckte viss uppmärksamhet inom släkten. Lucie var rädd för döden och led de sista åren av kraftig ångest. ”Det blir så tomt”, grät hon vid ett av Staffans sista besök.

Det är skillnad på att vara en vanlig kristen människa och att bära kyrkans tro genom ämbetet.

- Ja, så tror jag att mormor menade. Kyrkan ska stå för trosbekännelsen.

I boken om Stabby har Lucie skrivit: ”Mitt starkaste minne från barndomen, det tidigaste, var otrygghet.”

Hon kände sig övergiven när fadern reste långa tider till kurorter för att kurera sitt magsår, berättar hon vidare i ett radioprogram. När han sedan var hemma pendlade stämningen i huset mellan glädjefull aktivitet och dysterhet. Nathan spelade ofta på pianot, men det var tunga visor för ett barn; Beethoven, utdrag ur stora oratorier, Händels ”Messias” var en stor favorit. En gång vågade sig Lucie ner från övervåningen och bad honom att sluta spela så sorgligt. Var han sträng, frågar intervjuaren. Lucie svarar: Ja, jo det var han nog. Försökte att ta det med humor men hade sina regler. Han smällde. Man fick inte vara dum, inte enfaldig, inte prata om alldagliga saker. Det irriterade pappa att mamma sydde för att koppla av. Du ska skriva, inte sy. Det är inte så noga med hushållet. Vi ska läsa! sa han. Bildningen betydde så mycket.

Kravet på bildning har varit ett livskraftigt arv – en av Staffans kusiner är Tomas Riad, språkvetare i Svenska Akademien.

- Det där kände jag från de äldre i släkten när jag var liten. Det skulle vara nåt visst när man talade, man fick inte prata banaliteter, så kände jag. Först kunde de titta på mig med ivrighet och förväntan när jag öppnade munnen. Sen var det som att något slocknade i blicken när jag inte nådde upp till förhoppningarna.

Staffans morfar Arvid var femton år äldre än sin hustru och gick bort redan 1962. Han hade varit en sträng far. När hans yngsta dotter, Staffans mamma, träffade en pojke gick Karlstads biskop tjugo meter bakom och höll koll på de unga tu. 60-talet blev en frigörelsetid för Louise tror Staffan, och han upplever att hans mammas förhållande till kyrkan har fortsatt att handla om rätten att vara fri.

- Hon har väl suttit igenom tusentals gudstjänster. Ingen kan lura henne med fagra ord, och på ett sätt är hon i ständig opposition mot kyrkan och har uttryckt sig väldigt radikalt. Samtidigt tror jag att hon saknar de där enormt uppstyrda jularna i en stor prästfamilj på den tiden. Det finns en känsla av att allt förflackas, allt faller samman, allt krymper. Vi sjunger inte så mycket julsånger som när hon var liten, har inte lika många traditioner. Det gick inte att hålla liv i en del saker och det tror jag att hon saknar.

“Det skulle vara nåt visst när man talade, man fick inte prata banaliteter, så kände jag.”

Louise blev bibliotekarie, gifte sig med Staffans pappa Nils Fredén och 1972 flyttade de till Borås och den nystartade bibliotekshögskolan där. Staden var för liten för att rymma det kulturella liv som hon var van vid. Staffan beskriver det som att de levde i exil. Hans familj var de enda på gatan som hade Stockholmstidningarna. Trots att det handlar om hela hans barndom var tiden i Borås som en väntan på det verkliga liv som han ville leva, ”en lång sittning vid Babylons floder”, skrattar han.

Istället blev Uppsala en längtans plats för Staffan. Mormor Lucie och morfar Arvid hade köpt en prästgård utanför staden, Kulla, där deras barn och barnbarn tillbringade somrarna. De äldre kusinerna var Staffans idoler. Det var ljusa somrar.

- Och mormor satt på en stol och läste hela dagarna, kändes det som.

På morgnarna gick Lucie in i Staffans och hans brors rum och ville att de skulle sjunga psalmen ”Din klara sol går åter upp”. Hon ville ta ansvar för deras kristna fostran.

Den kyrklighet som Lucie stod för, och som Staffan burit vidare till sina fyra barn, är en folkkyrklighet där riterna traderas för att bära människan genom livet. Men kyrkan är inte livet. Man låter döpa sina barn, man konfirmeras, håller buden och den kristna tron finns som en aldrig svikande livboj att ta fast i när det blåser hårt. Därför måste den hålla genom alla väder och i viss mån vara oföränderlig genom tiden. Men det innebär också att man som enskild människa inte kan påverka trons uttryck så mycket, bara välja att komma eller gå.

En teologistudent på ett uråldrigt studenthem

Efter gymnasiet läste Staffan ganska planlöst en termins religionsvetenskap i Göteborg innan han gjorde slag i saken. Uppsala var hans hjärtas stad. Sommarboendet på Kulla hade sålts och det fanns inte längre någon plattform där att åka till. Efter förslag från Lucie sökte han plats på Norrbyhus, då ett studenthem endast för manliga prästkandidater. Han skickade ledningen för studenthemmet ett vykort med biskopsgården i Karlstad på bilden och hamnade först i kön till rum. Tjugofyra allvarliga herrar som tävlade i fromhet, säger Staffan.

- I början drogs jag med i stämningen och besökte troget vespern och så. Jag ville bejaka det, ville vara en sån som läser teologi och bor i ett uråldrigt studenthem. Men indiepopkillen i mig stod inte ut med det där hyckleriet. ’En sådan nåderik frukost’ och sånt kunde folk säga. Det kröp i mig.

Men prästkallet var det inte så mycket med. Staffan testade det mesta från katolsk högkyrklighet till befrielseteologi men beskriver det som att det inte tog. Nationslivet och Uppsalas körer var mer intressanta, och Staffan och hans flickvän fick ett barn. Han hade prövat sig fram under fyra år efter gymnasiet. Nu skulle allt det där med religion och filosofi bara rensas ut och han skulle skaffa sig ett yrke.

- Jag hade två års studiemedel kvar och sökte alla utbildningar som skulle kunna ge mig en examen, och kom in på Journalisthögskolan.

Blev Lucie besviken på dig då när du hoppade av teologistudierna?

- Mormor var nog den som tog allt sånt bäst faktiskt. Och journalistiken svarade mot släktens förväntningar på mig eftersom det fanns en föreställning om att jag var bra på att skriva. Det väckte mer uppståndelse när en kusin hoppade av gymnasiet och blev elektriker.
- Alltså, förväntningarna i min släkt handlade inte om att bli präst utan om att inte slösa bort sin begåvning. Om det finns en fromhet så handlar den framför allt om musiken. Det bästa i kyrkan för oss är på något sätt inte gudstjänsten utan de stora oratorierna och Bachs passionsmusik. Det finaste vi kan vara är att vara musikaliska. Det är som att det sätts en stämpel på oss i släkten – musikalisk eller inte musikalisk. Jag sjöng ju i kör.

Foto: Privat.

Staffan. Foto: Privat.

Åren i teologistudier kanske mer för Staffan handlade om att söka sig själv, och gå tillbaka till det som han kände som sitt; Uppsala och kyrkan.

Jag berättar litegrann om min egen släkt, den vanliga berättelsen om småbrukaren som lämnar gården till äldste sonen som inte vill ha den och får kämpa för att få studera vidare. Den enda studenten på bygden blir en slags hemlös i sin egen familj. Staffan ser nästan häpen ut.

- Det där finns ju inte på kartan i min släkt, att man skulle kunna läsa för mycket. Jag har aldrig fått höra det där som andra får höra, ”har du inte pluggat klart snart?”.

Men musiken har vi två gemensamt och för oss båda har den sin bas i kyrkan: min farmors släkt med lågkyrkliga skolkantorer och hans mormor som släpades med på varenda Bachkonsert under de år som familjen bodde i Leipzig efter Nathan Söderbloms professorstid i Uppsala. För Staffan tog körsången över intresset från den teoretiska teologin. Den första gången som Staffan var med och sjöng Mozarts ”Lacrimosa” föll någonting på plats för honom. Det här var den kyrka som han kände som sin.

Hur har du det med kyrkan idag, går du dit?

- Inte ofta. Det känns som att jag har ärvt min mormors och mammas sätt att sitta och reta sig på den som ser heligast ut. Det kan stå fyra präster i pråliga kläder framme vid altaret och alla verkar ha en egen helig gest ungefär, samtidigt som det sitter åtta personer i bänkarna.

Namnet Nathan Söderblom har inte öppnat några dörrar för honom eftersom han har lämnat den värld där det möjligen skulle kunna göra det. När Staffan var liten och berättade för kompisarna om sin gammelmorfar som fått Nobelpriset var det ingen som trodde honom. Med tiden faller omgivningens förväntningar bort i takt med att den en gång så berömde ärkebiskopen faller i glömska. Kvar hos barnbarnsbarnet finns en känsla av en släkt som tycker sig ha sin storhetstid bakom sig och en nedärvd skörhet som dyker upp i olika former som är svåra att lära sig hantera.

Att skriva sig fri

Det hänger en skugga över Söderblomsläkten, en viss disposition för melankoli. Lucie brukade ibland säga att hennes pappa varit ”lite ledsen” när han vaknade. Men så tog han sig samman och satte igång med dagens uppgifter. Det låter som om hon beskrev det mörker en deprimerad människa vaknar med.

Staffan berättar att Lucies sju bröder som levde till vuxen ålder hade svårt att klara pressen och att flera av dem tog sin tillflykt till alkoholen.

- Många i släkten har haft alkoholproblem och depressioner. Och Nathan Söderblom som bara sprang och sprang, arbetade jämt; det är samma sak på nåt sätt.

Kreativitet och frustration. Två sidor av samma mynt. Min egen, alldeles okända släktsaga rymmer historier om samma mörker och samma starka drivkrafter. Nu har vi hamnat på ungefär samma plats i världen, Staffan och jag. Vi skriver i tidningar och sysslar med musik. Hur kan man då förstå att man blivit den man är? En människa har burit stoltheten och bördan av en märkvärdig familjehistoria och en annan känner arvet att fly så långt som möjligt bort från den kvävande underklassigheten. Borde vi inte vara i konflikt? Eller är det just det att vi vill till samma ställe, och möts halkande i gruset upp mot berget Parnassos?

“Egentligen är det kanske jag som sörjer att vi inte har rikare traditioner och mer kyrksamhet i familjen. Jag står inte ut med kyrkan men längtar ändå dit.”

Kanske är det så enkelt att alla människor känner känslor av både stolthet och skam inför sitt ursprung. Men ju fler personer som trasslas in i berättelsen, som den om Staffans gammelmorfar Nathan, desto mindre bit av helheten tycks vara bara min egen. Vem vill då vara den som säger högt att han som sågs som ett geni bara var en vanlig människa? För att tala om sig själv måste man börja med att svära sig fri från andras uppfattningar.

När Lucie ombads skriva för boken om Stabby fann hon det nödvändigt att inleda sitt kapitel med en brasklapp:

”Då jag nu vill söka skildra mitt barndomshem, måste jag som inledning säga: vi nio nu levande syskon äro så olika till läggning, intressen, sätt att uppleva och fästa i minnet sådant vi gemensamt erfarit, att en skildring av vårt hem skulle bli på lika många högst olika sätt formad, om vi var för sig skulle förelägga oss uppgiften.”

För sin redogörelse av barndomen som otrygg fick Lucie betala med hård kritik från vissa av syskonen. Lucie förefaller mig ha varit en intelligent och ärlig människa, i grunden själsligt stark. Staffan håller med.

- Mitt intryck är att hon var den som klarade sig bäst av alla syskonen.

Fyra generationer Söderblom. Foto: Privat.

Fyra generationer Söderblom. Foto: Privat.

När Staffan kom till Uppsala som ung teologistudent fanns mormor där i sin våning på Östra Ågatan. Han var hos henne ofta och hjälpte till att servera på hennes bibelstudiegrupp eller den lilla föreningen för professorsfruarna som kallades ”Elevenses” efter engelsk modell.

- Jag gick och handlade åt henne, alltid samma saker: bananer, släta bullar och tunn grädde. Och hon frågade hur det stod till med ”det sjunkande skeppet” och ”de arma studenterna”.

”Skeppet” var den svenska kyrka som Lucie aldrig slutade ömma för med sträng kärlek.

Vi sitter i Staffans kök i lägenheten i Stockholm och lyssnar på en inspelning med Nathan Söderblom som jag tagit med mig. Han har en varm röst med en kraftig darrning när han väljer att sätta in den för känslomässig effekt, diktion som en skådespelare och uppenbar teatertalang.

Plötsligt börjar biskopen på bandet sjunga den av sina många psalmer som, berättar Staffan, sjöngs på Lucies begravning. Begravningen i Uppsala domkyrka var sista gången som alla hennes barnbarn samlades och då framfördes också slutkoralen ur Johannespassionen av kusinerna.

Staffan tillägger snabbt, liksom utan att tänka på det:

- Ja, de av oss som ansågs kunna sjunga, alltså.

Ett brev

Några dagar efter vårt möte skickar Staffan mig ett brev som avslöjar att han brottas med samma tankar som sin mormor om rätten att få berätta som man själv känner det. Staffan skriver:

”Kanske är känslan av att något stort och viktigt förflackas och försvinner mer min än mammas känsla. Säkert har ingen av mina mostrar, gammelmorbröder eller andra stått och granskat mig så strängt som jag beskriver det. Jag vill bara beskriva min underlägsna känsla. Hela mitt liv har jag ägnat åt att försöka jaga ikapp det där undflyende, förfinade, betydelsefulla som jag längtade så efter i Borås men som jag hela tiden kommit försent till. När jag väl tog mig till Uppsala var Kulla sålt och storkusinerna spridda för vinden. Jag läste teologi och bodde på Norrbyhus men liksom för mig själv. Det där sammanhanget jag sökte fanns inte längre.

Egentligen är det kanske jag som sörjer att vi inte har rikare traditioner och mer kyrksamhet i familjen. Jag står inte ut med kyrkan men längtar ändå dit. Och önskar att jag hade kraften att driva igenom en annan kultur i familjen, mindre spel, tv och allmän bortskämdhet. Men jag har inte den kraften. Och jag kan bara ana att detta var något som Nathan Söderbloms söner kände i ännu högre grad. Plus en stark känsla av att Bli Något som åtminstone nådde deras pappa upp till fotknölarna.”

Vi talar om oss själva när vi beskriver våra liv. Det måste vara så. Man äger ovillkorligen rätten till sin egen historia. Men varje bit som läggs till pusslet påverkar en annan och gör att allt måste gås igenom känslomässigt igen. Så sker också nu när jag varit med och lagt bitar till Söderblompusslet. Denna text är varken mer eller mindre än min sanning om Staffans sanning och andra som jag tagit del av i tidigare källor, särskilt Lucie Runestams röst som framträder så klar i böcker och dokument.

Närmare än till oss själva kan vi inte komma de som levde förr. Den brasklappen gäller alltid. Bara så kan vi ta oss ur skuggorna som hänger över oss och i någon mån vara den första i vår släkt, i varje släktled.

 

 

Sofia Lilly Jönsson är Evangeliums chefredaktör. 

 

Skriv ut