Möte

”Du spelar roll, du är viktig”

Ami Lönnroth

Nummer 2, publicerad 18 december 2012

Kyrkan har varit restriktiv när det gäller sexualitet och samtidigt en institution som bär upp seder kring hanteringen av de döda. Den ambivalena och skiftande inställningen går igen i vår kultur i synen på kroppen. En läkare, en begravningsrådgivare och en präst möttes för att tala om utställningen Body Worlds.

Ingegerd Nydevik, Hanna Stenström och Ami Lönnroth på Body Worlds. Foto: Simon Berg

Ingegerd Nydevik, Hanna Stenström och Ami Lönnroth på Body Worlds. Foto: Simon Berg

Det kändes overkligt – det var den spontana kommentaren från tre av oss fyra som tillsammans besökte utställningen Body Worlds på Tom Tits: Ska det här vara riktiga kroppar? – Det kunde lika gärna varit plast! – Kan inte få i mitt huvud att detta varit en människa. Det var första reaktionen. Läkaren i vår grupp delade däremot inte overklighetskänslan som vi andra givit uttryck för:

Ingegerd Nydevik, geriatriker: – Jag har sett anatomiska bilder, varit med på obduktioner, jag reagerar inte så mycket på detta. Det vi sett i vår utbildning är ju avbildningar av döda kroppar och inte så annorlunda. Det som blev starkt var för mig den gravida kvinnan med ett nästan fullgånget foster i magen. Där skulle jag kunna gråta.

Vi fyra var överens. Här blev vi berörda. Kan det ha haft en betydelse att vi som tillsammans såg utställningen är kvinnor? Jo, det menade vi nog alla. Det var inte svårt att identifiera sig med den gravida kvinna som avlidit i en obotlig sjukdom med ett nästan fullgånget foster i magen. Vem hon var – det vet inte utställningsarrangören och det är avsikten. Ingen ska gå att identifiera. Men så mycket visste man alltså om denna kvinna, som nu på egen önskan ställs ut efter sin död, att hon avlidit i en obotlig sjukdom.

Vi förundrades över att många tusen människor står i kö för att, likt den döda gravida kvinnan, bli plastinerade efter sin död och utställda till allmän beskådan.

Enligt uppgift har 13.300 människor från hela världen valt att donera sina kroppar efter sin död till Body Worlds Institut för plastinering. Av dessa har hittills 1000 kroppar behandlats med denna metod. Donationsregistren har nu stängts. Foto: Simon Berg

Enligt uppgift har 13.300 människor från hela världen valt att donera sina kroppar efter sin död till Body Worlds Institut för plastinering. Av dessa har hittills 1000 kroppar behandlats med denna metod. Donationsregistren har nu stängts. Foto: Simon Berg

Hanna Stenström, präst och teolog: – Det är något jag undrar om ni andra såg – när vi gick ut så såg man en bild av den här mannen, Gunter von Hagens, som skapat Body Worlds. Bredvid stod en uppmaning: ”Du kan också ge din kropp! ”Är det den responsen man vill väcka? ”Jag vill också stå där i plast”. En annan respons kunde ha varit: ”Kroppen är så här skör. Nu går jag omedelbart hem och skriver på ett papper om organdonation efter min död” eller ”Nu tänker jag bli blodgivare!” Det skulle vara en minst lika rimlig respons – att man faktiskt kan göra något för livets skull!

Ingegerd Nydevik: – Du har en poäng där!

Lena Zetterberg, begravningsrådgivare: – Jag håller med. Själv är jag faktiskt blodgivare och det känns väldigt meningsfullt.

Till vårt samtal anslöt sig snart ytterligare en person, Per Eric Mattsson, som tidigare sett utställningen och blivit positivt överraskad. Det är lika bra att jag erkänner att Per Eric är min man som varvade sina plikter som kaffeservitör med ett intresserat lyssnande och ett och annat inlägg i samtalet. För mig kändes det bra att ha en man med – han kanske har andra sätt att se. Dessutom definierar han sig inte som troende, till skillnad från de tre inbjudna samtalsgästerna.

Konstiga poser

Snart kom vi in på en av stötestenarna för oss fyra kvinnor – de döda kropparna arrangerade i olika poser i roller som Amiralen med tubkikaren, Badmintonspelarna, Lindanserskan.

Lena Zetterberg: – När man då får se dessa plastinerade lik som spelar badminton eller står och tittar ut genom en tubkikare… det är inte att visa vördnad. De poserna har jag svårt för.

Hanna Stenström – Jag var också osäker på varför karln skulle stå där med den där tubkikaren. Det var någonting som man undrade över. Måste de stå så där i de konstiga poserna. På ett sätt var det lättare med preparaten.

Per Eric Mattsson, pensionerad bankman: – Jag hade inte svårt för de där poserna, snarare tvärtom. Det var spännande att se hur kroppen såg ut inuti – man kunde se hur hela benet ser ut i den eller den ställningen. Det ser man ju inte i vanliga fall. Jag mår inte illa av det. Jag fick faktiskt en religiös känsla när jag gick omkring där – vilket fantastiskt instrument människan är! Att allt kan funka!

Lena Zetterberg: Men jag önskar att de här kropparna någon gång kan få bli begravda och slippa stå där inplastade. Så att man ändå kan få ett avslut. Även om det ” bara” är kroppen. Jag är ute flera dagar i veckan och hämtar våra avlidna på bårhus. Och vi gör det med sådan enorm värdighet. Vi är alltid två som åker iväg, också för att stötta varandra – om det skulle bli jobbigt. Vi vill kunna lyfta ned i kistan på ett fint sätt, många ska kläs på. Det är respekt för de avlidnas kroppar. Det visar man inte mot de plastinerade liken.

Både förvandling och kontinuitet i den kristna döden

Här kom vi in på religionens och ritualernas förhållande till kroppen. Är människan sin kropp?

Hanna Stenström: – Även om vi talar om ”bara” kroppen så är den också en skapelse som är värdefull i sig, en del av Guds skapelse. Jag kan, liksom Lena, önska att den ska få gå in i någon sorts kretslopp, gå tillbaka till det ursprunget.

Ami Lönnroth: Många både i och utanför kyrkan förknippar nog den kristna tron med föreställningen om kroppens uppståndelse. Hur förhåller ni er till det?

Hanna Stenström: Föreställningen om kroppens uppståndelse är ju en bild, ett språk för det som det inte finns språk för. För att tala med Paulus: ”Vidare finns det himmelska kroppar och jordiska, men de himmelska har sin glans och de jordiska en annan” (1 Kor 15:40) Det handlar både om förvandling och kontinuitet. Det finns en kontinuitet mellan den jag är på jorden och den jag är efter denna förvandling.

Ingegerd Nydevik: Kroppen i förhållande till den kristna tron – det tycker jag att jag haft anledning att fundera över, kanske inte i första hand vad som händer när vi dör men så här: En person som jag kände ganska väl fick en stroke och blev tydligt förändrad. Den drabbade främre delen av hjärnan, frontalloben. Han blev alltså påtagligt förändrad och då undrar jag: Vem är jag när en liten del av hjärnan inte funkar som den ska? När man ser konsekvenserna av hjärnskador kommer frågan upp. Att vara en kropp eller ha en kropp? Vi är ju begränsade av vår kropp och hur den fungerar för att få en verklighetsbild. Det är våra sinnen som skapar sin egen bild, min bild. Du har en annan bild än jag. Det finns ju inte en sanning, något som är rätt eller fel.

"Vem är jag när en liten del av hjärnan inte funkar som den ska?". Ingegerd Nydevik undrar över kroppsuppfattningar. Foto: Simon Berg

”Vem är jag när en liten del av hjärnan inte funkar som den ska?”. Ingegerd Nydevik undrar över kroppsuppfattningar. Foto: Simon Berg

Ami Lönnroth: Många tror väl rent bokstavligt att de ska uppstå med sina egna kroppar. Det är väl också sådant som gör den kristna bekännelsen problematisk för dem som absolut inte tror så.

Ingegerd Nydevik: Ja, den föreställningen har varit viktig för många kristna och format våra föreställningar och våra ritualer.

Per Eric Mattsson: Jag föreställer mig att en knäckfråga för troende kristna borde vara: I vilken ”upplaga” är det i så fall man uppstår? Som ung och frisk och aktiv eller som gammal och glömsk med olika kroppsliga defekter!

Hanna Stenström: Men uppståndelsespråket handlar ju ändå om förvandling. Det är det Paulus menar när han säger att det finns olika kroppar. Det är ett språk, en bild, något vi aldrig kan få ord på.

Ingegerd Nydevik: Det innebär också att du behåller din identitet, att du ställs till svars för vad du gjort i jordelivet. Hur kan det gå till – när vi inte har några sinnen och ingen hjärna?

Hanna Stenström: Det finns i nutida kristen tradition en kluvenhet mellan dem som menar att det fortfarande är meningsfullt att tala om en sorts kroppens uppståndelse – fast de inte riktigt kan sätta ord på vad det är – och dem som enbart tror på själens fortlevnad. Den ena traditionen vill ha mullpåkastning och gärna också jordbegravning. Detta i motsats till föreställningen att själen redan har lämnat. Då är det inte heller något problem med kremering eller att bli strödd i minneslund eller i havet.

Ha inga bekymmer efter mig

Ami Lönnroth: Bävan inför döden och domens dag – finns den idag i vårt samhälle?

Lena Zetterberg: Jag tror inte man tänker på domens dag.

Ingegerd Nydevik: De predikningar jag hör på domsöndagen – där finns ju detta med även om man döljer det. Det står i texterna i alla fall.

Hanna Stenström: Ja vi läser ju fortfarande dessa texter men vi gör inte alltid så mycket av det i vår predikan. Det blir en diskrepans mellan text och tillämpning.

Ingegerd Nydevik: Det är knepigt. Vi läser evangeliet och tackar för det och sen säger vi något helt annat.

Hanna Stenström: För mig är det viktigt att hitta något som har en ansvarighetsdimension. Du spelar roll, du är viktig. Livet är viktigt.

Lena Zetterberg är begravningsrådgivare i Södertälje. Foto: Simon Berg

Lena Zetterberg är begravningsrådgivare i Södertälje. Foto: Simon Berg

Ami Lönnroth: Lena, möter du sådana här tankar i ditt arbete som begravningsrådgivare? Du tror inte man tänker på domens dag, sa du.

Lena Zetterberg: Nej någon sådan bävan möter jag överhuvudtaget inte i mitt yrke trots att jag varit med om många begravningar. Men däremot att människor inte vill göra någon affär av vad som händer med dem när de är döda. I min mammas generation – hon är född 1938 – är det vanligt att människor inte vill vara till besvär: ”Ta den billigaste kistan! Och absolut ingen gravsten. Minneslund blir bra. Ingen ska behöva ha bekymmer om att vårda en grav efter mig.”

Hanna Stenström: Att hålla begravning är trots allt något mänskligt. Neandertalarna lär också ha begravt sina döda. De är äldre än vår egen art. Jag kan som präst uppleva det som meningsfullt med begravningar även när jag inte vet hur mycket det religiösa talar till dem som är där. Det är en bejakelse av något grundläggande mänskligt. Jag har haft begravningar där de avlidna varit personer som levt väldigt svåra och trasiga liv och har få anhöriga. Att få vara den som bejakar: ”Du är en människa” är något som känns viktigt och meningsfullt.

Lena Zetterberg: Jag har suttit på ett flertal begravningar där jag, kantorn, vaktmästaren och prästen varit de enda närvarande. Det är samma där. Vi sjunger psalmer och följer ritualet med samma respekt för den döde som om kyrkan var fullsatt.

“När vi gick omkring där på utställningen och såg alla dessa muskler och blodkärl och kroppsorgan så tänkte jag: det är ju våra gemensamma villkor. Detta ömtåliga – de små blodkärlen som kan gå sönder.”

Ami Lönnroth: Nu har vi kommit att tala länge om död och begravning även om Tom Tits har döpt utställningen till ”Kärleken till livet”. Så vad säger vi då om Livet med stort L?

Per Eric Mattsson: Detta med kroppen; kyrkan har ju alltid varit ambivalent till kroppen. Man har sett ner på kroppen, späkt kroppen … Det är konstigt egentligen för den ska ju vara Guds förnämsta skapelse! Det har väl med sexualitet att göra och är egentligen socialt betingat.

Hanna Stenström: Ja, kyrkan har varit väldigt restriktiv när det gäller sexualitet och samtidigt en institution som bär upp seder kring hanteringen av de döda. Man ska få ta plats även som död. Så det är en ambivalent och skiftande inställning.

Ingegerd Nydevik: Jag tänker på bilden av församlingen som en kropp. En markering av det kroppsliga. Det är en positiv bild. När vi gick omkring där på utställningen och såg alla dessa muskler och blodkärl och kroppsorgan så tänkte jag: det är ju våra gemensamma villkor. Detta ömtåliga – de små blodkärlen som kan gå sönder. Jag tänker också på bibelordet: Ni har ju själva en kropp…

Hanna Stenström: Ja. ”Tänk på dem som blir misshandlade, som om det gällde er egen kropp”. (Hebreerbrevet 13:3).

Lena Zetterberg: Jag känner som du, Ingegerd. Jag var visserligen tveksam till de här plastinerade kropparna men samtidigt gav utställningen mig en aha-upplevelse, en tacksamhet över att jag kan stå och gå när jag fick se alla de här trådarna med nerver och blodomlopp. Vad häftigt att få se!

 

 

 Body Worlds är en turnerande utställning med plastinerade kroppar efter döda människor. Fram till 8 januari 2013 visas den på Tom Tits Experiment i Södertälje. Läs mer på http://www.bodyworlds.se/

Skriv ut