Essä

Döpt i eld och vatten

Emma Svensson

Nummer 4, publicerad 20 juni 2013

Frågorna om kyrkans ansvar i mötet med papperslösa och asylsökande har blivit alltmer aktuella. I juni startar den första pilotutbildningen för Migrationsverkets handläggare i samarbete med Sveriges kristna råd. I denna text argumenterar Emma Svensson för att fokus måste skiftas från individens uttryck för religiös övertygelse, till trons kontext i ursprungslandet.

"Eco" av Ellen Thesleff (Beskuren).

”Eco” av Ellen Thesleff (Beskuren).

Migrationsverket kom i november i fjol med ett nytt rättsligt ställningstagande angående konvertering och religion som asylskäl. Samtidigt planeras en ny pilotutbildning i religion och religiös identitet för dess handläggare i samverkan med Sveriges kristna råd. Särskilt i fokus är frågan om konvertiter, de individer som efter sin ankomst till Sverige finner gemenskap i kristna församlingar, hittar en kristen tro och i vissa fall låter sig döpas.

En grundläggande fråga är vad det innebär att vara en religiös människa. Är religion ett tillval? En hobby? Kan och bör den religiösa övertygelsen vara förbehållen den privata sfären? Dessa frågor blir särskilt tydliga i asyl- och flyktingärenden, och konvertiter är särskilt utsatta för denna problematik. På vilka grunder ska svenska sekulära myndigheter, Migrationsverket och domstolar, oftast Migrationsdomstolen, bedöma religiös övertygelse som tillkommit efter att personen kommit till Sverige? Ska det baseras på hur väl denne känner till kristna dogmer? Hur man i allmänhet firar jul i Sverige? Skräckexempel finns från Storbritannien när konvertiter blev bedömda utifrån sin kunskap om engelska seder och bruk; rätt svar på frågan om julens innebörd var då att man äter kalkon.

Religionsfriheten är i praktiken begränsad

Bakgrunden till Migrationsverket nya rättsliga ställningstagande är att EU-domstolen i slutet av förra året kom med sitt utlåtande i två domar (fallen C-71/11 och C-99/11) rörande Tyskland. Två muslimska dissidenter, tillhörande Ahmadiya-grenen, sökte asyl i Tyskland på grund av religiös förföljelse i Pakistan. Tyska domstolar vägrade asyl då de ansåg att religionen kunde hållas privat och därmed inte uppröra pakistanska myndigheter. EU-domstolen höll inte med. Är intrånget tillräckligt allvarligt så kan förhindrandet av publika manifestationer av religiös övertygelse vara en tillräcklig anledning att få rätt till asyl inom EU. Vid en individuell bedömning så kan inte nationella myndigheter rimligen kräva att vederbörande ska avstå från publika religiösa handlingar. Intressant nog har Europadomstolen för mänskliga rättigheter ofta varit väldigt tveksam till att ingripa i just dessa ärenden, då de dels rör den känsliga frågan om religion och dels en kärnfråga för staters suveränitet, den om asyl och uppehållstillstånd. EU-domstolen går alltså längre i sitt skydd för religiösa dissidenter är vad Europadomstolen för mänskliga rättigheter har förmått göra.

I många delar av världen är idén om religion som en privatsak inte ens en möjlighet, utan i högsta grad ett hot. Denna syn på religion kan få förödande konsekvenser för de som förtrycks för sin religiösa övertygelses skull. Om man generaliserar så är denna syn på tron som något individuellt huvudsakligen ett europeiskt fenomen. Detta är ett förlegat, vissa skulle säga helt felaktigt, synsätt. Dock lever det kvar i juridiken till viss del och har en normerande verkan. En av våra svenska grundlagar, Regeringsformen som är den lag som främst formar statsskicket, förordnar ett absolut religionsfrihetsskydd. Det kan i princip inte inskränkas, till skillnad mot andra grundläggande rättigheter såsom yttrandefriheten och informationsfriheten. So far so good. Problemet är att den förhärskande tolkningen är att religionsfriheten i princip bara skyddar dig som sitter hemma på din kammare och ber. Alla andra manifestationer av din religiösa övertygelse och din religiösa praktik faller inom andra skyddsområden. På så sätt gäller skyddet för yttrandefriheten även religiösa yttranden och skyddet för föreningsfriheten även religiösa föreningar.

“EU-domstolen går alltså längre i sitt skydd för religiösa dissidenter är vad Europadomstolen för mänskliga rättigheter har förmått göra.”

Detta är en tolkning som möjligen fungerade i ett om inte religiöst enhetssamhälle så i alla fall i ett Sverige med begränsat religiöst utbyte. I dagens Sverige är detta, vill jag påstå, en helt orimlig tolkning. I de olika internationella dokument som finns på området, både bindande och icke-bindande, är religionsfriheten mycket vidare konstruerad; däremot är den inte absolut. Det finns företeelser, som omskärelse av pojkar och religiöst motiverad slakt av djur, som inte faller under den svenska snäva konstruktionen eftersom de varken kan ses som yttrandefrihet, föreningsfrihet eller någon annan frihet än just en frihet till religion. I flera internationella dokument är dessa företeelser skyddade av religionsfriheten men de kan begränsas med hänsyn till vad som är legitimt i ett demokratisk samhälle. Att hänvisa den religiösa övertygelsen till en privat sfär kan få förödande konsekvenser för människor som söker asyl i Europa. Religion som politik, som positiv drivkraft och som förtryckande mekanism är norm snarare än undantag i ett globalt perspektiv.

Den kristna realiteten innebär inte bara att konvertera till kristendomen utan att ingå i olika kyrkliga samfund med sina respektive teologiska tolkningar. Hur ska Svenska kyrkan i sin dopundervisning ta hänsyn till sammanhanget för de döpta? Ska dopundervisningen leda till att personen ifråga förstår det kristna dopets teologiska förklaringar eller kan svara ‘rätt’ på Migrationsverkets frågor? Att döpa asylsökande och papperslösa kräver ett stort ansvar från kyrkans sida.

Fokusen måste vara på ursprungslandet

I Biskopsbrevet ”De kyrkliga handlingarna i en mångreligiös kontext”, vilket kom 2012, uttrycker Biskopsmötet att dop av asylsökande och papperslösa ställer kyrkan inför en ”rad specifika frågor av pastoral, etisk och kyrkorättslig natur”. Man menar att frågan om att låta döpa sig i det närmaste har blivit obsolet, då Migrationsverket i så stor utsträckning ifrågasätter konvertitens övertygelse och att dopet i sig inte ger skäl för asyl. Det ställer i sin tur stora krav på prästens själavårdsansvar i mötet med den som önskar döpa sig, då risken att bli avvisad fortfarande är mycket stor och den religiösa förföljelsen i många länder är allvarlig och reell. Samtidigt så har Svenska kyrkan en viktig roll i mötet med asylsökande och papperslösa. Kyrkans verksamhet kan utgöra den primära gemenskapen, ibland den enda, i Sverige och utsattheten bland dessa grupper är stor. Vill personen, efter ”moget övervägande”, låta sig döpas ska kyrkan ”med glädje döpa”.

Frågor om kulturarv och tradition hör hemma i den offentliga debatten och dess koppling till en auktoritets- och enhetskyrka bör problematiseras om och om igen. Men de frågorna bör inte sammanblandas med asylsökandes och flyktingars legitima rätt att få sin religiösa övertygelse bedömd utifrån sina egna erfarenheter. Vad är det att vara kristen i Sverige idag? Är det att kunna svara ‘rätt’ på frågan om vad dopet innebär? Är det att kunna sjunga med i psalmen Den blomstertid nu kommer? Religiös övertygelse löper risken att både intellektualiseras och kulturiseras, eller som i det tyska fallet falla offer för privatiseringen av religion, men det är särskilt viktigt att just i asyl- och flyktingärenden se mängden av uttryck för en skyddsvärd religiös identitet. Att ha hittat gemenskap och ha en känsla av att vara hemma i ett kristet sammanhang som gör att man vill låta sig döpas, och att upplevt sig ha blivit mött av Jesus Kristus – det är erfarenheter som svenska myndigheter måste bli bättre på att förstå.

Migrationsverkets fokus måste skiftas från individens uttryck för religiös övertygelse, till dess kontext i ursprungslandet. Tjänstemän på en statlig myndighet bör inte gå in och bedöma i detalj den religiösa identiteten, förutom i uppenbara fall av missbruk av asylprocessen. Istället bör vittnesmål och intyg tas in från själavårdare och dopförrättare, när så behövs. I så mån är Migrationsverkets nya rättsliga ställningstagande ett steg i rätt riktning, precis som den nya pilotutbildningen i religion för handläggare av dessa ärenden.

 

Emma Svensson är jurist och doktorand i Europarätt vid Uppsala universitet med inriktning på religionsfrågor.

"Eco" av Ellen Thesleff (Beskuren).

”Eco” av Ellen Thesleff (Beskuren).

 

 

 

Skriv ut