Möte

Diskretion

Johan Linnman

Nummer 3, publicerad 12 mars 2013
Foto: Linus Grabö

Foto: Linus Grabö

För att hitta Universitetskyrkans verksamhet på Örebro Universitets hemsida, då behöver man söka under rubriken ”hälsa och fritid”. Det är inget fel på den rubriken även om vi från kyrkans håll nog tycker att vår verksamhet är bredare än så. Från universitetets håll är det nog dock främst inom ramen för den psykosociala hälsan hos elever och personal som man lättast kan motivera vår närvaro på denna annars religionsneutrala institution.

En del studenter har negativ erfarenhet av ungdomspsykmottagningar och de är rädda att bli registrerade inom psykiatrin igen. Hos oss vet de, på gott och ont, att det som sägs i rummet stannar i rummet. En, för mig, förvånansvärt stor andel av de som söker upp mig gör det för att prata om religiösa frågor, antingen direkta frågor om tro, eller om något annat ämne men utifrån att de själva har en tro. Andra kommer med mycket konkreta och akuta livsfrågor, kanske kommer de bara en eller två gånger och bollar några tankar om studier eller kärlek. Det behövs någonstans att gå där man vet att det man talat om stannar, en slags själens papperskorg eller bollplank.

En stor tillgång i de enskilda samtalen som vi får ha som kyrkans representanter är vår kombination av professionalitet och en mer informell medmänsklighet. Det normala för ett enskilt samtal är att det finns en struktur i tid och rum och det kan påminna om ett möte hos en psykolog eller psykoterapeut. Men vi har som själavårdare också en ”evangelisk frihet” att ibland låta mötet mer vara ett rent medmänskligt möte. Ibland kan jag använda ett bibelord som verktyg för att belysa ett fenomen som jag ser i konfidentens berättelse, en annan gång hände det att jag gjorde en kudde av en duk och lät en utmattad student få sova en timme på mitt kontor. Jag lovar, det var den bästa själavården den studenten kunde få just då!

Ursprunget till vår tystnadsplikt är ju bikten. Ytterst få studenter har sökt upp mig för bikt, kanske tror de att det bara förekommer i katolska biktstolar på film. Jag tror absolut att bikten skulle kunna tilltala flera studenter, men det finns en stor religiös barriär som för många är svår att överskrida. Man skulle säkert kunna informera mer om möjligheten, men det är viktigt i så fall att göra det på ett sätt som inte skrämmer bort den som ”bara vill prata” och tycker det är ett stort steg att bara närma sig kyrkans personal och rum. På ett universitet där det rör sig så mycket folk överallt är också frågan om diskretion oerhört viktig. Hur kan vårt samtalsrum på universitetet både vara välkomnande och synligt, men samtidigt så osynligt att ingen ser när man går in där för ett enskilt samtal? Det vi försöker göra är att visa att vår närvaro på universitetet inte bara handlar om hälsa och krishantering. Genom olika typer av närvaro och aktiviteter försöker vi vara tillgängliga och närvarande i de mest skiftande sammanhang i det universum som kallas universitet.

 

Johan Linnman är studentpräst i Örebro.

 

 

Skriv ut