Litteratur

Det nya ljuset

Josefin Holmström

Nummer 2, publicerad 18 december 2012

 

Reflektioner utifrån Lotta Lotass Konungarnas tillbedjan.

 

1. Stjärnväktare


“Vi som här går vakt har ögon ägnade vakan och väntan.”

En tanke: att vi kanske verkligen förvandlades i det ögonblick då vi tog emot Herren, fick inte bara nya hjärtan utan även nya ögon. Paulus talar om att se ansikte mot ansikte, T.S. Eliot om att se in i ljusets hjärta, tystnaden. Och hur är det möjligt med vardagsögonen, den förslöade blicken?

Sedan: att vara stjärnväktare innebär inte bara att bevaka dessa stjärnor man nu kan urskilja på himlavalvet, följa deras rörelser, observera deras koordinater, det innebär också att förvalta, vakta det nya ljuset. Bära det i ögats botten, tusen strålande skärvor.

 

2. Rödhaken


“All sorg, all smärta till trots sjunger han oavlåtligt sin sprött skira sång som ville han säga: Jag vet något du ännu inte vet, men som du omsider skall få veta, få känna.”

Psalmisten ropar: Herre, hur länge? Ropet hörs ännu. Berättelsen om rödhaken och de vise männen är inte en berättelse utan en karta, en beskrivning av ditt liv här, nu, idag. Så nära uppenbarelsen att du tycker dig kunna känna lukten av den, känna strukturen mot huden. Men alltid rycks den ifrån dig! Rödhakens sång är trotsig, ett lockrop. En rebellisk röst i vinternatten, ett rött spår, en Ariadnetråd som skall leda dig hem.

 

3. Gamla vägar


“Stundtals vandrar jag längs gamla vägar, längs åldriga leder där vittrade, fornade märken och tecken stakar ut en svunnen, en skingrad, förgäten sträckning.”

Som att inse att man gått i en cirkel. Vägen förefaller obehagligt välbekant. Där är mina fotspår, packningen jag försökte slänga ifrån mig. De egna handlingarna blir mig främmande. Vem var jag, och måste jag bli henne igen? Men Lancelot Andrewes lovar: omvändelsen “är inget annat än redire ad principa, ‘ett slags cirkelrörelse’ för att genom omvändelse återvända till Honom från Vilken vi genom synden vänt oss bort”. Gamla vägar, men nya avtagsvägar, nya stickspår. Cirklen fullbordad, sluten, omslutande.

 

4. Epifania


“Andlösa står vi åter vid vallen, vid herdarnas läger. En lång stund står vi jublande tysta.”

Det är alltså i tystnaden, betraktandet det sker. Han: fullständigt utgivande. Vi: fullständigt intagande. Och Eliot igen: in my end is my beginning. I mitt slut finns min begynnelse. Hur gamla är de vise männen när de kommer fram? Hur lång tid har de egentligen vandrat? (Har de inte alltid vandrat…) Jag vill sitta nära i det sött doftande höet, få stickor i händer och fötter, tiga lika jublande som väktarna, herdarna, Maria. Intill, inuti fullkomningen denna natt som också är en dag, som är en evighet, sekel efter sekel både bakåt och framåt. Räcker fram andlösheten som en gåva.

 

 

"Adoration of the Magi" (1470-72), Hans Memling - Museo del Prado, Madrid.

”Adoration of the Magi” (1470-72), Hans Memling – Museo del Prado, Madrid.

 

 

 

Skriv ut