Pär Parbring

Pär Parbring

Pär Parbring växte upp som katolik i EFS-byn Skråmträsk utanför Skellefteå, men konverterade under teologistudierna. Han prästvigdes i januari 2008 och är präst i Skellefteå Sankt Olovs församling.

Litteratur

Den sorglöst försumliga kyrkan

Pär Parbring

Nummer 1, publicerad 2 oktober 2012

Hur står det egentligen till med folkkyrkan? En religionssociologisk studie av församlingslivet i norr pekar ut bristen på undervisning i kristendom som ett huvudproblem. Pär Parbring läser utredningen Den sorglöst försumliga kyrkan och finner anledning att oroas över sakernas tillstånd.

Åsikterna är många om hur det egentligen står till med folkkyrkan. Still going strong, med en stor majoritet av befolkningen som medlemmar, eller på väg utför i en brant utförsbacke? Strax innan prästvigningen besökte Anders Wejryd min klass på pastoralinstitutet och berättade då att han i sin ungdom hade trott på en slags kyrkans totala sammanfall inom trettio år. De tre decennierna hade nu gått. Så illa som han hade trott var det definitivt inte, menade ärkebiskopen. På så vis ville han också tala lugnande till oss inför framtiden.

Så hur är egentligen läget? Vad finns det för empiriska data att ta till för att analysera situationen för Svenska kyrkan, se vilka tendenserna är och därmed kunna gissa lite kring utvecklingen? En av de senaste undersökningarna att ta till sig är Den sorglöst försumliga kyrkan av Mayvor Ekberg och Jörgen Straarup. Det är en religionssociologisk studie av en församling i Luleå stift kallad ”Bottneå”. Bottneå heter förstås något helt annat i verkligheten (jag har själv bott i församlingen ett par år) men författarna har här gjort valet att ge församlingen ett alias, för att inte fastna i frågor om den enskilda församlingen utan driva en tes om hela Svenska kyrkan.

Undersökningen är närmast att likna vid en whistleblower; någon som genom att lägga bevisen på bordet försöker avslöja missförhållandena inom en organisation. Liknelsen håller förstås inte helt, eftersom undersökningen kom till genom en förfrågan från ”Bottneå” församling, som dock knappast var ute efter en slutsats som innebär så hård kritik av kyrkan.

Ekberg och Straarup påpekar vid några tillfällen att en del av de slutsatser de drar strikt vetenskapligt inte borde härledas ur ett så begränsat statistiskt material. Ändå menar de att undersökningen tydligt visar nutidens tendenser, och tycker sig hitta en orsak till det. De lägger tydligt fram både brister och styrkor i undersökningen, så var och en har möjlighet att bilda sig en uppfattning om läget utifrån det. Språkligt är det dock stundtals något spretigt, och här och där görs små exkurser som snarare kommer i vägen än hjälper läsaren framåt.

Kyrkan en plats för kris

Själva undersökningen är baserad på två delar – dels en enkät som gick ut till 600 personer bosatta i Bottneå församling, och dels tolv djupintervjuer med personer ur olika urvalsgrupper.

Till bakgrunden hör att Bottneå församling betraktas som väckelsebygd. Så sent som på 1950-talet drog en lågkyrklig väckelse fram, som än idag märks i att 10 % av de som svarat på enkäten anger att de är medlemmar i EFS. Bottneå är en förhållandevis kyrklig bygd, vilket också avspeglar sig i den officiella statistiken kring deltagande i gudstjänst och kyrkliga handlingar. Ekberg och Straarup anser sig därför kunna utgå från följande resonemang: ”Det som framstår som bra i församlingen, behöver inte göra det i resten av Svenska kyrkan; och det som är riktigt dåligt i församlingen är sannolikt katastrofalt i landet som helhet.”

Trenden är tydlig, visar både intervjuerna och enkäten. Från en genomsnittlig Bottneåbo låter det ungefär så här: ”Ja, religiös är man väl inte […] men jag tror att alla funderar.” ”Nog måste det finnas någonting.” ”Jag tror inte på en personlig Gud.” ”Ja, jag tror ju att Jesus bara var en vanlig människa, någon som man har upphöjt och gjort till nånting annat.”

När det handlar om kyrkan uppfattas den generellt som något som säkert är viktigt för andra, men som man själv inte känner något behov av annat än vid dop, konfirmation, vigsel och begravning, eller möjligtvis i en kris. ”Det är som att kyrkan ska finnas där när vi behöver den.” Man betalar gärna medlemsavgiften, men känner inget behov av ett djupare engagemang.

Straarup och Ekberg konstaterar: ”De tillfrågade har stora problem att tala om religion och livsåskådning. Inte på grund av motstånd mot ämnet som sådant, utan på grund av ovana, oförmåga och okunskap.” Detta karaktäriserar det stora flertalet.

Kärnan är liten

Hur stor är då församlingskärnan, de med en tydligare relation till kyrkan? I undersökningen svarar 12% att de har stark eller ganska stark relation till Svenska kyrkan i Bottneå. Ekberg och Straarup går dock inte in i detalj på det här, utan konstaterar mest att även folks beteenden, det vill säga vikande antal gudstjänstbesök, pekar på att kärnan krymper. Man skulle ju kunna tänka sig att samtidigt som medlemstalen minskar och den stora majoriteten får en allt svagare relation till kristen tro, skulle samtidigt kärnan bland Svenska kyrkans medlemmar kunna växa sig starkare. Så är det alltså i nuläget inte. Även kärnan krymper.

Så kommer vi då till den tes Straarup och Ekberg driver: allt är inte väl. Trenden för Svenska kyrkan är att kyrkan är på väg utför. ”Det råder kognitiv fattigdom på religionens område”, skriver författarna på ett ställe. Gudstjänsten är obegriplig och därmed ointressant för de flesta. ”Den kognitiva fattigdomen och ointresset för deltagande kombineras med en generellt sett välvillig inställning till institutionen kyrkan.”

Den stora avgörande förändring som Straarup och Ekberg vill peka på som förklaring är avskaffandet av kristendomsundervisningen i skolan. Där skedde förr en stor del av förmedlingen av den kristna tron. Svenska kyrkan har heller inte sett till att ersätta undervisningen med något annat. Det som har gjorts har varit väldigt otillräckligt. Nya gudstjänstordningar har tagits fram, men det har inte lockat fler till kyrkan.

Läget är mycket allvarligt, menar författarna, och försöken till åtgärder från kyrkans ledning har varit begränsade och inte särskilt framgångsrika. Antingen saknas en insikt om lägets allvar, eller så bryr man sig inte. Folkets främlingsskap inför kyrkan speglas i ett de kyrkligt anställdas främlingsskap inför folket.

Med andra ord: det jag inledningsvis berättade att ärkebiskopen ska ha anat i sin ungdom, tycks i ljuset av Ekberg och Straarup redan ha inträffat. De höga medlemstalen maskerar dock den allvarliga verkligheten, eftersom det innebär att den ekonomiska basen fortfarande är ohotad, om än också den i nuläget naggas i kanten. Och då behövs heller inga helhjärtade åtgärder, eftersom ledningen på olika nivåer alltjämt kan producera verksamhet och inte minst: få behålla sina anställningar. Samtidigt har majoriteten av medlemmarna en väldigt svag relation till kyrkan och svårt att överhuvudtaget tala om tro och religion. Inte på grund av brist på intresse, utan på grund av bristande kunskap.

Jag tror att det i den här situationen är lätt att som kyrka bedra sig själv. Själv vill jag dessutom mena att Svenska kyrkan samtidigt snarast har cementerat sin roll som serviceinrättning och på det området rättat sig efter folks efterfrågan.

Tro är praktik, inte bara språk

På så vis har Ekberg och Straarup en tydlig poäng. Hur än gudstjänsterna anpassas, hur än starkt väckelsens vind blåser, krävs det grundläggande kunskaper för att människor ska kunna känna ett tilltal. 1950-talets väckelser i Bottneå gick fram över beredd mark. De allra flesta hade åtminstone fått en grundläggande undervisning i kristen tro. På samma vis kan man tänka att det på sätt och vis är logiskt att allt färre hotell har en bibel på rummet. Vad ska jag med en bibel till om jag inte har lärt mig läsa den?

När man läser Ekberg och Straarup kan man nästan få intrycket av att sekulariseringen i Sverige beror på avkonfessionaliseringen av religionsundervisningen i skolan. Så enkelt är det naturligtvis inte, och det påstår de inte heller. Man skulle ju lika gärna kunna säga att avskaffandet av kristendomsundervisningen är ett resultat av sekulariseringen, ett svar på den kulturella förändring som skett. Nej, den tes författarna driver är i första hand att kyrkans oförmåga att svara upp mot avkonfessionaliseringen påskyndat sekulariseringen. ”En ledare ska se framåt, i förväg bearbeta kommande problem och skapa lösningar. Så har, vad vi kan se, inte skett”, skriver de.

Samtidigt måste jag ifrågasätta Ekbergs och Straarups fokus på just kunskapen. I en artikel i tidskriften NOD (Nr 2 2012) argumenterar Joel Halldorf för att kyrkan, mitt i en sekulariserad värld och kultur, behöver mer än bara kunskap för att kunna bygga en motkultur. 11. Halldorf, Joel. Modernitet och katolicitet, NOD 2 2012. (länk till NOD) För att kunna vara Kristi kropp måste kyrkan vara mer än en intellektuell idé som förmedlas i undervisning eller predikan. Det krävs en bredare syn på vad kristen kultur är, som inbegriper en lång rad identitetsmarkörer som mer handlar om vad vi gör än vad vi tror.

I själva verket har den kristna kyrkan, historiskt sett, tagit gestalt just i sina praktiker. Praktikerna, menar Halldorf, är saker som man gör i gemenskap och som knyter an till en övertygelse. De förser övertygelserna med en social bas och en konkretion som gör att de formar oss djupare än någon lära på egen hand kan göra. Det här är verkligen en motkultur i en tid som snarare betonar att formen är utbytbar, så länge innehållet är detsamma. Även formerna påverkar oss. Halldorf: ”Vi importerar kulturella uttryck och ord utan att tänka på vad de gör med oss.” Coachingtänkande, organisationsteorier och en de facto uppdelning i gudstjänstproducent och publik gör något med oss.

Traditionellt sett har kyrkan framträtt i världen just genom sina unika praktiker. Liturgi, mission, diakoni, predikan, hierarki, pilgrimsfärder, kyrkobyggnationer, vördnad för helgonen, och så vidare. Halldorf menar att vägen framåt är att återknyta till ursprunget, till kyrkans allmänneliga, ”katolska”, arv, och därigenom också bli del av en tidlös gemenskap. ”En gemenskap som sträcker sig över gränserna och genom århundradena, och som tar oss bortom vårt beroende av moderniteten.”

För att återgå till Ekberg och Straarup så har de inte fel i sin tes om att de flesta människor idag saknar ett språk att kunna relatera till de kristna trosövertygelserna. Men de flesta saknar också en praktik och en gemenskap som kan upprätthålla tron. En eller ett par generationer tidigare har många som i övrigt ytterst sällan rört sig i kyrkliga sammanhang fortfarande bett sin ”Gud som haver” varje kväll. Även det är kanske en ganska begränsad praktik, men likväl mer än vad enstaka dop, konfirmationer, vigslar och begravningar utspridda under ett helt liv innebär. Svenska kyrkan har säkerligen varit ”sorglöst försumlig” under många år, men inte bara på utbildningsområdet. Som Ekberg och Straarup konstaterar har de gudstjänstfirande församlingarna krympt. Svenska kyrkan har på de flesta håll misslyckats med att bygga en växande gemenskap där man har vissa praktiker gemensamt.

Kyrkan måste framträda som gemenskap

Om nu jag, som är relativt ny i prästämbetet, skulle göra en liknande utblick som ärkebiskopen gjorde i sin ungdom, vad kan jag då gissa om framtiden? Som om det mesta annat väldigt lite. Om jag fick veta hur läget ser ut om trettio år skulle jag förmodligen bli rätt överraskad. Vad som däremot kan sägas är att om Svenska kyrkan ska kunna leva kvar som någon form av folkkyrka krävs hängivna satsningar på att bygga ut och fördjupa den kärna av troende som fortfarande finns. Samtidigt som medlemstalen med största sannolikhet kommer fortsätta att falla, behöver lekfolket myndiggöras att ta ett större ansvar för sin kyrka, och få ett större inflytande över den. Svenska kyrkan måste vara en folklig kyrka, även om den allt mindre är det svenska folkets kyrka.

För att kunna finnas till för alla måste kyrkan allt mer framträda som en gemenskap och inte en serviceinrättning. Inte för att bygga murar utåt utan för att ännu mer tydliggöra det centrum vi samlas kring. Kort sagt – Jesus själv. Visst är det viktigt att satsa på kunskapen kring den kristna tron, men det kan inte ske frånkopplat från formandet av ett kristet liv, ett liv som kännetecknas av vissa markörer. Vilka dessa är behöver vi tala om och be över. Men goda riktmärken handlar om klassiska kristna grundmönster och dygder såsom gudstjänst, gemenskap, sakrament och gästfrihet. Historiskt sett har de här praktikerna blivit som tydligast där kristna väljer att leva tillsammans i olika former av öppna gemenskaper, som kloster, kommuniteter och kollektiv. Dessa gemenskaper har haft stor förnyande påverkan på både kyrkan själv och på samhället runtomkring.

Den sorglöst försumliga kyrkan är en god inblick i nuläget i Svenska kyrkan. Undersökningen har sina brister, men sätter likväl riktljuset på allvaret i situationen. Allt är inte väl, och trots alla tecken på motsatsen: ekonomin är inte det största problemet.

 

 

Den sorglöst försumliga kyrkan

Mayvor Ekberg och Jörgen Straarup

Artos, 2012

209 sidor.

Läs mer
Skriv ut