Owe Ronström

Owe Ronström

Owe Ronström är professor i etnologi vid Högskolan på Gotland, och har skrivit bland annat boken "Kulturarvspolitik, Visby – från sliten småstad till medeltidsikon" (2008). Han är också musiker i Gunnfjauns Kapell och Orientexpressen.

Essä

Den gamla goda tiden

Owe Ronström

Nummer 2, publicerad 18 december 2012

’Kulturarvifieringen’ av begreppsvärlden gör historien en björntjänst genom att dölja en ständigt pågående kamp om olika förståelseformer. Etnologen och musikern Owe Ronström visar hur komplext ordet kulturarv egentligen är. Det visar sig att kulturarvet är en bevarandepolitisk historia, en modern idé.

"Suprematism" av Kazimir Malevich

”Suprematism” av Kazimir Malevich

Kulturarv är hett numer, överallt är det kulturarv. Att kulturarv är värdefullt är självklart och förutbestämt. Vad det betyder är däremot oklart och omstritt. Kulturarv kan appliceras på det mesta, därför att det viktiga inte är vad kulturarv är, utan vad det gör. Alla olika betydelser och synsätt gör kulturarv till en osäker affär, men lockar också fler till ständigt nya användningar.
Det finns många sätt att bruka ordet ’kulturarv’ och det har funnits andra tidigare. Sverige har en drygt 400-årig historia av statlig antikvarisk verksamhet, på flera sätt unik i världen. Men det är först i det tidiga 1800-talets Europa som konturerna till en modern bevarandepolitik växer fram. Rötterna finner vi i upplysningstiden. En rottråd är ett nytt historiemedvetande, ett radikalt åtskiljande av ”nu” och ”då”, som får det förflutna att bli nyckeln till framtiden och samtidigt för första gången framstå som principiellt och räddningslöst förlorat.

I den nya sprickan mellan det förflutna och det nuvarande uppstår en kontrastiv spegel. I den framträder uppbrott och framåtsträvande som något som hör till nuet och framtiden, allt det ”moderna”, medan stabilitet, kontinuitet och tillbakablickande förläggs till det förgångna, ”traditionen”. Med idén om tradition och modernitet som varandras motpoler – i sig en i högsta grad modern tankefigur – föds ett av 1800- och 1900-talens kraftfullaste verktyg för såväl bevarande som snabb och genomgripande samhällsförändring.

En annan rottråd är nationalismens genombrott, som skapar nya slags territorier, ’nationer’, och befolkar dem med ett nytt subjekt, ’folket’. Särskilt folklig är förstås inte idén om folket. Den föddes fram under det sena 1700-talet av en växande men ännu maktlös borgerlig intelligentia i de stora europeiska kungarikena och spreds därifrån till de nordiska länderna. I folkskolor, riksdag, industrier, museer, politiska partier; alla de nya samhällsorgan som från mitten av 1800-talet växte fram som nationens fundament, institutionaliserades det nya historiemedvetandets två huvudspår – åt det moderna uppbrottet, utvecklingen och framtiden, åt traditionen det förflutna, kontinuiteten och stabiliteten. Det är i det spänningsfältet som en nationell bevarandeetik, och en politik och praktik som hör till den, uppstår.

Medan det tidiga antikvariska fornminnessamlandet i Sverige utgick från kung och stat, så utgick det nya historieintresset under 1800-talet från personliga övertygelser och intellektuella överväganden hos en liten bildad elit. Det skedde i städer som Stockholm och Uppsala, men också på gods och prästgårdar runtom i landet. ”Det var ett privat, geografiskt spritt, historieintresse som inte behövde någon välsignelse eller tillstånd till verksamhet från vare sig kungariket eller statliga institutioner” menar arkeologen och kulturarvsforskaren Jonas Grundberg.

Mot slutet av 1800-talet framträder två tydliga spår i detta bevarandepolitiska bygge. En mängd nya och återanvända äldre termer upp för den nya bevarandepolitikens båda delar: ’kultur’, ’kulturkrets, ’nation’ ’landskap’, ’folk’, ’allmoge’ stod för idén om ett kollektiv med ett gemensamt öde, delade föreställningar och erfarenheter; ’historia’, ’arv’ ’tradition’, ’folklore’, ’minne’ stod för utvalda delar av det förflutna. I de statliga ämbetsverken, akademierna och museerna i huvudstaden producerades den nationella och monumentala historien. Och i den mäktiga våg av folkligt historieintresse som blev hembygdsrörelsen producerades landsbygdens och allmogens berättelser, de lokala, småskaliga och partikulära historierna. Det är en arbetsfördelning som ännu i allt väsentligt består. I samspelet dem emellan uppstod bilden av ”Sverige på den gamla goda tiden”.

Ordet kulturarv är modernt

Är kulturarvsbegreppets idéinnehåll från 1800-talets början, så är ordet från dess slut. Första gången det kan beläggas på svenska är 1887, i en passage om hur ”romanogallerna sjunker ner i barbari efter ha berövats sitt kulturarv”. Den gången var det Viktor Rydberg som höll i pennan. Rydberg var författare, kulturpersonlighet och mellan 1884 och 1889 professor i kulturhistoria. Men ordet var knappast hans egen uppfinning, troligare är att förebilden var tyskans Kulturerbe.

Under de följande hundra åren tycks ordet ‘kulturarv inte ha varit särskilt välanvänt, varken i vardagsspråk, eller i akademisk och samhällspolitisk debatt. Själv har jag mig veterligen inte brukat ordet alls förrän i slutet av 1990-talet. Ändå tog jag aktiv del i det som har beskrivits som början på ”historiens återkomst” i Sverige: 1970-talets folkmusikvåg, ”gräv där du står”, protester mot rivningar på Söder, striden om almarna. Inte heller som akademiker har jag använt ordet före 1990-talets sista år, trots långvariga studier i musikvetenskap och folklivsforskning, ämnen där spåren av andlig och materiell kultur från det förflutna står centralt. Det är alltså ganska nyligen som ordet blivit på modet.

Det var vid tiden för Viktor Rydbergs kulturhistoriska föreläsningar i Göteborg som de ännu rådande formerna för kulturarvsproduktion och kulturarvspresentation etablerades och institutionaliserades. Från början av seklet och fram till 1940-talet tycks det ha rått högkonjunktur på det bevarandepolitiska fältet. Med den våg av intresse för den försvinnande allmogekulturen och för nyskapade nationella manifestationer som uppstod kring sekelskiftet i samband med industrialisering, urbanisering och arbetarklassens politiska formering, följde en rad nya organisationer och institutioner med bevarande på programmet. Samtidigt förändrades inställningen till bevarandet. ”De offensiva rekonstruktiva dragen i mycket av 1800-talets historiepolitik ersätts efterhand av allt mer defensiva, preservationistiska hållningar” skriver Jonas Anselm.

“Själv har jag mig veterligen inte brukat ordet alls förrän i slutet av 1990-talet.”

Efter andra världskriget såg bevarandesträvandena ut att ha fallit i popularitet och omfång. Samhällets intresse vändes istället mot ’modernitet’ och ’utveckling’. Många orsaker kan tänkas till en sådan utveckling. Under 1930- och 40-talen hade drömmar om en annan framtid och andra sätt att leva väckts hos den svenska befolkningen. Med en ny massmedialt spridd populärkultur blev världens alla lockelser tillgängliga på ett helt nytt sätt. I Tyskland hade nazisternas ymniga användande av ord på ”folk” och ”arv” givit det tyska bevarandepolitiska fältet ett vanrykte som det ännu idag inte hämtat sig från. Det vore inte konstigt om också Sverige under krigsåren fått sig en släng av den sleven. Den storvulna ”folkliga” nationalism som manifesterades i folkrepublikerna i öster efter kriget framstod knappast heller som förebildlig för ett Sverige på väg ut ur krigets skugga. Kort sagt, det gamla var passé; nu var det framtiden det gällde, det moderna samhället.

Från slutet av 1960-talet gick bevarandeintressena i Sverige mot en ny renässans. Ett nytt intresse för bondesamhället väcktes hos en ung generation utan egna erfarenheter av livet på landet. Protester började höras mot rivningar i Stockholm, Göteborg, Uppsala. Hus ockuperades, träd kramades, USA:s anfallskrig i Vietnam angreps och några gamla almar i Kungsträdgården räddades undan tunnelbanans utbyggnad. Allt detta är ofta åkallade symboliska tecken på att en ny tid bryter fram, med större respekt för historien och ett nymornat intresse för bevarande.

Men det är också mer. Almstriden och husockupationerna var lika mycket en ungdomens protest mot centraliserade beslutsordningar, mot sättet att utöva makt och mot att inte höras i den politiska debatten, som mot innehållet i besluten. Rivningsprotesterna tog inte sin utgångspunkt i intresse för de gamla husen, utan i behovet av bostäder för medellösa studenter, barnfamiljer och ensamma äldre. I en betydande del av de revivalrörelser som uppstod kring folkdans och folkmusik, dragspel och gammeldans och mycket annat, var det snarare brukandet än bevarandet som stod i centrum. I litteraturen om den svenska minnespolitiska historien har mycket av allt detta tolkats som kamp för historien och bevarandet. Kanske stämmer det till viss del. I den mäktiga kritiska vågen mot 1950- och 60-talens rekordårspolitik kom såväl ”brukarna” med sitt samtids- och maktpolitiska fokus, och ”bevararna” med sina mer renodlat antikvariska intressen, ändå att samspela i produktionen av ”den gamla goda tiden”.

Världen framstår som likartad

På 1970-talet introducerades en rad nya termer på det bevarandepolitiska området, som ‘kulturminne och ‘kulturmiljö. På 1980-talet gjorde så ordet ‘kulturarv entré. Vi finner ordet till exempel i 1987/88 års kulturproposition, i Carl Bildts regeringsförklaring 1991, i läroplanen för gymnasiet för läsåret 1992/93, 1994 års museiutredning, i 1995 års kulturproposition.1 På bara några år blir ’kulturarv’ ordet för ”the good old days” i vardagsspråk, politisk debatt och akademisk litteratur.

Parallellt med denna breda, allmännare användning finns också en smalare och mer specialiserad, tydligt märkt av Riksantikvarieämbetets (RAÄ) praktiker och intressen. Någon gång i början av 1990-talet introducerades begreppet kulturarv som samlande, överordnad rubrik för Riksantikvarieämbetets centrala verksamhetsområde. På de årliga höstmöten som RAÄ kallat till sedan 1979 diskuterades först ’fornlämningar’ och ’kulturhistorisk vård’. Från 1981 blir det under en följd av år ’kulturminnesvård’. 1989-1992 är temat ’kulturmiljö’. 1994- 2000 är temat arv i olika former, först ’kulturarv’, sedan ’industriarv’, och ’arkitekturarv’.2 1998 ändrades RAÄ:s officiella namn på engelska från ’Central Board of National Antiquities’ till ’National Heritage Board’.

När ‘kulturarv etableras som ny överordnad term så är det något mycket mer än bara ett byte av ord. Det svenska kulturbevarandet konfronteras samtidigt med ett nytt sätt att producera minnesplatser, en ny typ av en rättvisediskurs knuten till postmodern identitetspolitik och ett nygammalt sätt att se på det förflutna, ett ”praktobjekts- och reservatstänkande” som den svenska museivärlden tidigare avlägsnat sig långt ifrån.3 Bevarandefältet växer, men smalnar samtidigt av och blir i bokstavlig mening musealt. Den statligt organiserade delen blir dess hårda kärna, som uppmärksamt följer fältets växlande trender.

Kulturarvsfältets snabba expansion under det sena 1900-talet har lett till dess pluralisering. På samma sätt som kulturbegreppet ”antropologiserats” från 1960-talet – åt varje folk, varje grupp sin kultur – så har också kulturarvet under 1900-talets sista år tydligt diversifierats – åt varje folk, varje grupp sitt kulturarv. Men samtidigt har det också homogeniserats och genom Europarådet och Unesco på kort tid fått global spridning. Med världsarven som motor har kulturarvsbegreppet utvecklats till estetisk essentialism, byggd kring eviga, universellt giltiga värden som överskrider tid, rum och alla slags sociala och kulturella gränser, en globaliserad ”finkultur”. Världs- och kulturarv beskrivs gärna som ett verktyg för att bevara världens kulturella mångfald. Men genom att hanteras i en likartad institutionell praktik av människor med likartad utbildning och bakgrund och presenteras på likartade sätt, med samma slags skyltar och broschyrer, och dessutom med samma slags ord och vändningar, så blir all dessa olika arv ändå alltmer likartade, homogena.

Ett kärl som fylls med mening

Summa summarum så långt: det går inte att bestämma vad kulturarv är, men det går att bestämma att det är självklart, viktigt och värdefullt. Det är just den oslagbara kombinationen som gör kulturarv så effektivt, som kyrka, skola, tillväxtfaktor, big business och mycket mer. Med den norske socialantropologen Fredrik Barth kan kulturarv beskrivas som ett meningskärl som kan fyllas med ständigt nya innehåll. Såväl kärlets gränser som innehåll är symboliska konstruktioner. Det är inte alls säkert att kärlet blir mindre användbart vartefter det fylls med alltfler betydelser. Som Barth och hans många efterföljare visat är etnicitet i mångt och mycket ett sådant meningskärl. Dess gränser kan bestå och till och med förstärkas fastän innehållet ständigt fylls på och förnyas. Också kulturarv fungerar just som ett sådant meningskärl som ständigt fylls på och förändras.

Ett spännande drag i kulturarvsbegreppet är hur det förenar exklusivitet och inklusivitet. Det universalistiska kulturarvet i kärlets topp – de stora värdena, det evigt sköna – samspelar med alla de små och lokala kulturarven som ständigt fylls på i dess botten. Värdenas hierarki tycks inte hotas utan snarare stärkas av påfyllningen underifrån. Visst kan kräftkalas, stenmursbygge, hembryggning av öl och mycket annat räknas som kulturarv, men i klass med pyramiderna, Abu Simbel och Drottningholms slott är det ändå inte. Precis som med andra globaliserade fenomen samspelar homogeniseringen på den ena nivån med diversifieringen på den andra. I takt med att allt fler olika slags fenomen inkluderas så ökar komplexiteten på lägre nivåer, medan den minskar på den högsta nivån.

Exklusiviteten upprätthåller värdenas hierarki, sorterar och stänger ute, medan inklusiviteten inordnar allt fler företeelser. Kulturarvssektorn och museivärlden hamnar i en obönhörlig expansion. Den inbyggda oförmågan att välja bort skapar ett växande överflöd av minnen att ta hand om. Ständigt fler bevaransvärda föremål i världen tvingar oss alla fram mot den kritiska punkt där bevarandet övergår från lockelse till förbannelse. När det är lättare att skapa museer än att lägga ner dem, lättare att spara än att slänga, måste kulturarvssektorn ofrånkomligen övergå från att hantera lämningarna av det förflutna till att hantera de allt mer besvärande konsekvenserna av sådana intressen. Som etnologen Regina Bendix påpekat handlar kulturarv till syvende och sist om pengar, i praktiken mer om utgifter än om sparande. Som i vilken kapitalistisk företagsamhet som helst krävs stora investeringar. Dagens fascination inför kulturarv vänder uppmärksamheten bort från bevarandets politik till bevarandets mekanik. Hur man bevarar blir viktigare än varför. Frågan ’hur’ löser man med ständigt mer pengar, men frågan ’varför’ kräver istället alltmer eftertanke.

Löser upp spänningar

En förklaring till ordets spridning de senaste decennierna stavas utan tvivel globalisering. Kulturarv finns nu överallt: ’kulturarv’ (Danmark, Norge), ’kulttuuriperintö’ (Finland), ’menningarfu’ (Island), ’duchas’ (Irland), ’kulturerbe’, ’erbgut’, ’ahnenerbe’ (Tyskland),’patrimoine’ (Frankrike), ’(cultural) heritage’ (England, USA, Canada m.fl.), ’wenhua yichan’ (Kina). Ordet har förstås inte överallt samma historia eller innebörd, men dess ökade användning hänger uppenbart samman med Unescos räddningsoperationer och arbetet med Världsarvskonventionen. Det är troligt att ordet på många språk fick nya innebörder i samband med de olika ländernas ratificering av världsarvskonventionen under 1970- och 80-talen. Åtminstone gäller det Sverige; kulturarvsordets spridning sammanfaller med Sveriges undertecknande av världsarvskonventionen 1986. Spridningscentrum var utan tvekan den statliga kulturmiljövården, med Riksantikvarieämbetet i spetsen.

På svensk botten finns ytterligare förklaringar. Barbro Klein (2006) visar hur det sedan 1970-talet har växt fram en allt starkare spänning mellan den gren av svensk folklivsforskning som sysslat med samtid, samhälle och politik och en annan som sysslat med ett mer ’opolitiskt’ bevarande och museiarbete. ’Kulturarv’ löser upp den spänningen, bland annat genom att införliva en rad etnologiska forskningsfält som turism, identitet, plats, migration, etnicitet. ’Kulturarv’ erbjuder också en väg ut ur den i Sverige så starka diskursen kring ”folk” och ”tradition, menar Klein:

Sex decennier efter Andra världskriget har ”folk” mer och mer blivit en börda, även om det inte artikulerats lika tydligt i Sverige som i Tyskland. Idag betonar Nordiska Museet mer än på många decennier, i Hazelius anda, att det är ett museum som ägnar sig åt alla klassers, gruppers och regioners kulturhistoria (och kulturarv.) Och alla inkluderar också nyanlända invandrare.

Varför har kulturarvet ett uppsving idag?

Kulturarvets snabba utvidgning i vår tid förklaras gärna med ett nytt historieintresse. Men det är också resultat av att många gamla och inbördes ganska olika fenomen klätts i nya kläder. När allt fler förflutenheter – historia, tradition, minne, fornminne, fornlämning, antikvitet, myt, memoar, sägen, saga och så vidare – förs samman som kulturarv, så förändras betydelser och associationsbanor. Fler och fler betydelser lagras, ordets användbarhet ökar. Vid en viss kritisk punkt övergår det till ett ”svart hål” som slukar närliggande ord och innebörder. Ju mer som dras in, desto tätare blir hålet. På en nivå minskar komplexiteten, vilket gör det möjligt att ta kontroll över innehållet. Samtidigt ökar dragningskraften. Resultatet blir en anakronistisk kolonisation av begreppsvärlden – allt blir kulturarv.

Ett exempel ger Jonas Grundberg (2000) när han i sin redogörelse för den svenska kulturarvsförvaltningens samhällsuppdrag förlägger dess historiska startpunkt till stormaktstiden. Dagens term ’kulturarv’ slukar gårdagens termer, ’fornminne’, ’antikvitet’ och allt vad där var, och presenterar innehållet som i grunden samma. Att det rör sig om olika slags fenomen med olika gestalter, funktioner, avsikter och uppnådda effekter, försvinner ur sikte. Den anakronistiska ’kulturarvifieringen’ av begreppsvärlden gör historien en björntjänst genom att dölja en ständigt pågående kamp om olika förståelseformer, olika sätt att producera ”förr”, som konkurrerar och underordnar varandra. ’Kulturarv’ blir både en beskrivande term och ett analytiskt verktyg, både det som ska förklaras och det som förklarar. Cirkeln sluts och vi får kulturarv överallt. Inte konstigt då om det ser ut som att kulturarvet står på tillväxt.

Kulturarv är sedan början av 1990-talet ett väletablerat begrepp. Vägen från 1600-talets fornminnen till 2000-talets kulturarv är lång. Det museala bevarandets historia speglas i de ord som används. Orden avspeglar bevarandepolitikens växlande konjunkturer, förändringar i synen på vad som ska bevaras, hur och varför. Därmed blir bevarandepolitikens förvandlingar också en del av den europeiska modernitetens historia. Om förflyttningen från 1600-talets fornminnen och antikviteter till 1800-talets folkminnen och traditioner speglar modernitetens genombrott, och om förflyttningen vidare till kulturminne och kulturmiljö på 1970-talet speglar en demokratisering av bevarandepolitiken och ett växande miljömedvetande, ja, vad speglar då 1980 och 90-talens förflyttning till kulturarv?

 

 

Litteratur

Anselm, Jonas 1993 Inledning. I: Modernisering och kulturarv. Östlings förlag Symposion, Stockholm/Stehag: 9-24.
Aronsson, Peter 2004: Historiebruk. Att använda det förflutna. Lund: Studentlitteratur
Beckman, Svante 1993a: ”Oreda i fornsvängen”. I: Jonas Anshelm (red.) Modernisering och kulturarv. Stockholm/Stehag: Östlings förlag Symposion. Ss 25-40
Beckman, Svante 1993b: ”Om kulturarvets väsen och värde”. . I: Modernisering och kulturarv. Östlings förlag Symposion, Stockholm/Stehag: 61-124
Beckman, Svante 1998: ”Vad vill staten med kulturarvet”. I: Alzén, Annika (red.): Kulturarvets natur. Symposion, Stockholm/Stehag, även i Annika Alzén & Magdalena Hillström (red.) Kulturarvet, museerna och forskningen. Rapport från en konferens. (s 25-80)
Bohman, Stefan 1997: Historia, museer och nationalism. Stockholm: Carlssons.
Grundberg, Jonas 2000: Kulturarvsförvaltningens samhällsuppdrag. En introduktion till kulturarvsförvaltningens teori och praktik. Institutionen för Arkeologi, Göteborgs Universitet
Klein, Barbro 1998: ”Migration, folkloristik och kulturarvspolitik”. Tradisjon nr 1: 69-86
Klein, Barbro 2006: ”Cultural heritage, the Swedish folklife sphere and the others”. Cultural Analysis, Volume 5,
Eriksen, Anne 1993: ”Den nasjonale kulturarven – en del av det moderne”. Kulturella perspektiv. 1:16-25
Barth, Fredrik (ed.) 1969: Ethnic groups and boundaries. Oslo: Universitetsforlaget.
Cohen, Anthony, P. 1985: The symbolic construction of community. London and New York: Tavistock.
Kirshenblatt-Gimblett, Barbara 1998: Destination Culture: Tourism, Museums, and Heritage. University of California Press.
Bendix, Regina 2000: ”Heredity, hybridity and heritage. From one Fin de Siècle to the next”. In Folklore, Heritage Politics and Ethnic Diversity. A Festschrift for Barbro Klein. Eds. Pertti J. Antonen i collaboration with Anna-Leena Siikala, Stein R. Mathisen and Leif Magnusson. Botkyrka, Sweden: Multicultural Centre. Pp 37-56
Samuel, Raphael 1994: Theatres of memory. Vol. 1, Past and present in contemporary culture London : Verso

 

Skriv ut