Hur löd det nu, dagens ord, tänk vi minns inte …
och ändå är det kvar i oss, helt visst.
– – – bortfladdrat, men
förnimmelsen av det, mötet det gav upphov till, har satt sin prägel.
Minns hur det var när du närmade dig, men inte hur du såg ut –
i alla fall inte, möjligen … minns möjligen minspelet.
Hur vi såg på varann – vad du slog an.
(Om vi mindes lydelsen – vad hade vi offrat i stället?)
(Minns vi bara det släta, eller minns vi det som genomborrat?)
Vi sitter så halvstilla och litar på att du når oss i vår
morgontröghet, genom översättningsbök, skriftlärdas
kanoniseringsbråk.
Du håller dig tätt intill. Vi minns som vi minns
skälvningen av hand mot kind.
***
Mellan finns ett rum av luft (kanske rökelse)
vi erbjuds där att alltmer bli och vara
tilltalade enbart som
de lyssnare som Ordet behöver för att yttras
***
Vi verkar liksom aldrig riktigt redo.
Mättnad, täthet, tyngd. All Din Kraftfulla Ömhet.
Som om jag måste gråta mig tom innan Du fick plats hos mig.
Minns: du håller dig tätt intill.
Trycker försiktigt.
