Under pseudonymen ”En munk från östkyrkan” utkom på 1900-talet en rad böcker där kristna från många olika traditioner kunde känna igen sin egen längtan, en tro som tilltalade starkt. Bakom pseudonymen dolde sig Lev Gillet, en pilgrim som vandrade mellan skilda världar och i sin person på ett utmanande sätt förkroppsligade kyrkans enhet och evangeliets gränsöverskridande kärlek.
Evangelium har fått tre exemplar av skriften Var min präst att lotta ut bland läsarna. Den är nyutgiven på Silentium förlag med kommentarer av Peter Halldorf. Och sidorna måste du själv sprätta! För att delta i utlottningen mejlar du ditt namn och din adress till josefin@tidskriftenevangelium.se före den 26 mars.
I förra numret lottade vi ut boken Sorg – det mest gåtfulla i mitt liv av Sonja Wahlén och Karin Härjegård, en tankebok om sorg och sorgeprocesser med illustrationer av konstnären Ulla Granqvist. De lyckliga vinnarna är Stefan Karlsson, Anders Göth och Helena Hagert. Boken kommer på posten.
*
Ur Var min präst – Lev Gillet.
II. Kallelsen
Den kallelse vår överstepräst ger åt dem med vilka han vill dela sin unika tjänst som präst tar sig tre tydliga uttryck.
Till att börja med finns en synlig sida av kallelsen, som har att göra med uppdraget, utkorelsen, valet och mandadet. Uttrycken är identiska. Uppdraget syftar på den handling genom vilken en lokal församling – eller biskopen i församlingens namn – utser en viss person till att utöva prästtjänst. Ingen får på ett ovärdigt sätt göra anspråk på uppdraget som präst. Den som framstår som den mest lämpade, är den som bör väljas.
Med kallelsen till präst följer för det andra en sida som är både synlig och osynlig: handpåläggningen, vanligen kallad ordination. Präst blir man inte bara genom omröstning i en församling. Genom ordinationen blir prästen, i en offentlig akt, infogad i den långa raden av präster på vilka biskopar har lagt sina händer. Biskopen, som bär ansvaret för att föra vidare apostlarnas vittnesbörd och tro, inviger därmed den nyblivne prästen i den apostoliska traditionen. Den rit genom vilken vigningen sker är ett synligt uttryck för denna kontinuitet. Samtidigt kan den aldrig enbart bestå av en yttre handling. Den apostoliska successionen utgör inte bara en lång serie vigningar av biskopar och präster från den första kyrkans tid till våra dagar. Den förutsätter framför allt en särskild smörjelse, identisk med den som Jesu apostlar och lärjungar fick ta emot. Den helige Ande ges åt dem i samma mått. Denna andliga genealogi måste prästen hålla högt. Genom att läsa och meditera över orden i själva prästvigningsriten blir prästen medveten om den helighet som är förbunden med apostoliciteten. Han måste själv sträva efter denna helighet, så att den tjänst han tagit emot blir mer än en ”institution”. Ordinationen måste förbli en avgörande händelse i hans eget andliga liv.
Slutligen finns en osynlig dimension av prästkallelsen. Ingen bör låta sig vigas till präst innan han, åtminstone en gång i livet, haft ett förtroligt möte med Jesus, och hört hans kallelse riktas direkt till sig personligen. ”Var min präst”. Min präst. Inte bara den som kyrkan sänder i mitt namn, utan den som jag själv har utvalt, den som tillhör mig och som jag har omfamnat av hela mitt hjärta. Innan kallelsen kommer från biskopen och från församlingen, måste den hemliga kallelse finnas som Maria hörde i Betania, och som varje präst måste ha hört: ”Mästaren är här och kallar på dig.” (Joh 11:28) Det är inte vi som först älskar och utväljer Jesus; det är han som har älskat och utvalt oss.
Vad är vårt svar på denna Guds kallelse?
Somliga har hört kallelsen och alltid varit trogna mot den, trots den ofrånkomliga svaghet som är en del av våra mänskliga villkor. Sådana präster är, det skall alla veta, ovanliga. Och de är lyckligt välsignade.
Andra har blivit präster utan att någonsin ha hört en personlig kallelse. Personliga skäl ledde till att de blev präster. Avsikterna kan ha varit goda, men de har saknat en levande och personlig relation till Herren Jesus. Den präst som har det så bör ingalunda anklaga sig själv för att ha handlat fel, eller fördöma sig själv. Det finns ännu tid, och tiden är alltid nu, att öppna hjärtat för Jesu röst och lyssna till hans inbjudan. Om du ännu inte gjort det kan du höra hans röst nu. Och om du tycker att Herren förblir tyst, kan åtminstone din tro och din goda vilja just i denna stund utgöra ett jakande svar på den kallelse som din tjänst förutsätter.
Många andra har hört kallelsen. Men efter en tid som präster ansattes de av frestelser och leda. De föll, och deras fall var stort. De föll igen och igen. Likväl förlorade de inte hoppet att Gud skulle vända sig till dem, resa dem upp, bekräfta deras tjänst och hela dem. Må de aldrig upphöra att hålla fast vid sin Frälsare och ropa till honom: ”Herre, din vän är sjuk.” (Joh 11:3)
Så finns de som har förlorat modet, som har slagit sig till ro i ett liv fyllt av otro och synd. De har förblivit präster trots sin belägenhet men önskar att de aldrig blivit vigda. Kallelsen tycks dem inte längre verklig. Eller kanske hade de aldrig hört den från början. Herren känns avlägsen för dem. Men verkligheten är den motsatta: han är dem otroligt nära! Med sin ömhet och sitt förbarmande omsluter han dessa förlorade får, dessa förlorade herdar. Om någon av dem skulle läsa dessa ord, må han då minnas liknelsen om den förlorade sonen. Må han resa sig upp och gå Fadern till mötes, som sträcker sina älskade armar mot honom. ”Om ni hör hans röst i dag, förhärda inte era hjärtan…” (Hebr 3:7-8)
Och till var och en av oss, präster och syndare som vi är, säger aposteln Paulus: ”Ta vara på den nådegåva du har, den som du fick när … de äldstes råd lade sina händer på dig.” (1 Tim 4:14)