Essä

En meningsfull tro på ordet

Anna Greek

Nummer 5, publicerad 29 oktober 2013

Om läsning, mening och att läsa Bibeln i sammanhang

bokstavsbarn2

Tillsammans med en kollega har jag ägnat ett tag åt att planera en kurs som heter ”Meaning in Language and Literature”. Vi är båda lektorer i engelska; hon med språkvetenskaplig inriktning och jag med litteraturvetenskaplig. Tanken är att hon ska använda ett antal språkvetenskapliga teorier för att belysa hur betydelse uppstår eller skapas i mötet mellan texten, läsaren och i förekommande fall författaren, och jag ska göra samma sak utifrån litteraturvetenskapliga teorier och skönlitterär text.

Redan här visar sig ett antal frågor som pekar åt olika håll: Var tar man avstamp när man ska komma åt vad som egentligen står i en text? Enbart i texten? Hur det än är, så är det ju texten man har framför sig; orden står där, oavsett vad läsaren tycker om dem eller vad författaren har menat. Och många ord och begrepp bär på flera betydelsenivåer, så redan inom texten finns en dynamik av flera betydelser i samspel. Så att koncentrera sig enbart på texten räcker långt. Men är det överhuvudtaget möjligt att komma åt enbart texten? När man som läsare har sett orden, har man redan skapat sig någon slags tolkning av dem. Ska man då i stället lägga tonvikten på läsaren och hans eller hennes kognitiva processer och kulturella och personlighetsstyrda tolkningsmodeller?

Ja, läsaren är absolut en faktor att räkna med. Som läsare gör man också klokt i att reflektera över varför man förstår en text så som man gör. Men hårdrar man läsarperspektivet kan man hamna väldigt långt från texten och landa i vilket tyckande som helst.

Författaren då? Ligger meningen med en text i det han eller hon vill uttrycka? Men många författares intentioner kommer man aldrig åt. Och var och en som skrivit en text vet väl att orden och uttrycken ibland kan säga saker som man själv inte hade tänkt. Så hur man än vrider och vänder på frågan om vem som skapar meningen i en text är det omöjligt att ringa in ett heltäckande svar om man väljer att lägga tonvikten enbart på ett av perspektiven. Det måste till ett samspel mellan texten, läsaren och eventuellt också författaren.

“Vilket tolkningsmönster väljer jag? Vill jag vara utlämnad till mina egna kognitiva processer, eller stå i ett sammanhang?”

Tar man ett steg tillbaka, hamnar man i frågor om vad mening och betydelse är. Meningen med en skönlitterär text kan vara mycket. Författaren vill få fram ett budskap, till exempel, eller skapa ett konstverk av ord, eller beskriva något. Då handlar meningen ur författarens synvinkel om en avsikt, som förmedlas genom textens form och innehåll. Och meningen ur läsarens synvinkel blir närmast att förstå budskapet, att uppleva konstverket respektive att föreställa sig det beskrivna. Läsaren svarar på ett eller annat sätt på författarens avsikt genom att reagera på texten. Sedan finns det naturligtvis andra ”meningar” med skönlitteratur som inte har med avsikter att göra – eller avsikten kan vara att skriva bestsellers och dra in pengar. I det fallet är man som läsare kanske mera konsument än meningssökare…

Som jag förstår det, leder frågan om vad meningen i en text är, tillbaka till ytterligare ett varv kring frågan om var den är. Oavsett om avsikten är att tjäna pengar eller att skapa ett konstverk eller att förmedla ett budskap, så är texten ett uttryck för något annat, för något utanför sig själv. Texten är – för att spinna vidare på exemplen ovan – ett uttryck för strävan att bli rik på bestsellers, eller för viljan att skapa något genom dynamiken i ordens mångtydighet, eller för övertygelsen att budskapet är så viktigt att det måste förmedlas. På så sätt – genom att texten är ett uttryck för något utanför sig själv – är meningen så att säga dold ”bakom” texten. Man kan säga att texten skymmer meningen samtidigt som texten är det enda konkreta uttrycket för meningen som vi har att tillgå. Därför är det texten vi måste relatera till. Orden i texten representerar företeelser och begrepp, men de är i sig själva ”bara” ord. Och beroende på vad man som läsare har för relation till orden och begreppen, kommer man att tolka dem olika.

Läsningen är alltid filtrerad genom min förförståelse

Bibeln då? Tillsammans med de andra abrahamitiska religionerna kallas vi kristna ibland ett av Bokens folk. Hur man relaterar till bibeltexten har avgörande betydelse för den kristna tron. Mycket av de evangeliska kyrkornas tillblivelse och självförståelse hör ihop med den historiska vändpunkt då bibeltexten blev tillgänglig på folkspråket i stora upplagor för enskilda kristna. Det blev möjligt att läsa Bibeln själv efter bästa förmåga.

Jag är ganska ambivalent till den där förmågan. Inte så att man som enskild kristen inte ska läsa Bibeln – det är klart man ska! Men hur stora växlar kan man dra på den enskilda människans läsning ifall hon gör anspråk på att hitta enkla och otvetydiga budskap som bara kan tolkas på ett sätt? Såvitt jag kan förstå, kan den helt rena bibelläsningen inte finnas, den där läsaren hittar den enda rätta förståelsen utan inblandning av sitt eget medvetande. Hur objektivt jag än närmar mig en text, kommer jag aldrig ifrån att min läsning alltid filtreras genom min förförståelse, min personlighet, mina erfarenheter. Kanske kan tendensen att uppfatta mina egna tolkningar som de rätta och rimliga hänföras till syndafördärvet. (Då menar jag inte primärt innehållet i tolkningarna utan snarare tendensen att upphöja mig själv till norm!)

 Alltså: även om man kan säga vad det bokstavligen står i bibeltexten, kan man inte slå fast en entydig innebörd enbart utifrån bokstäverna på boksidan. Undantaget skulle möjligen vara ett antal uttalanden om vem Jesus är, där evangelisten eller brevets författare bemödat sig om att vara alltigenom tydlig, till exempel ”Om någon bekänner att Jesus är Guds son förblir Gud i honom och han i Gud” (1 Joh 4:15). Men för att få praktisk innebörd i en kristen människas liv måste även detta tolkas, och historien visar att det kan bli väldigt olika.

En ros är en ros är en ros

För språket i en text är ju inte något som bara står där. Ord och begrepp är mångtydiga, antingen texten är berättande, instruerande eller poetisk. För att ta ett exempel ur betydelsekursen: Det språkliga tecknet – alltså ett ord som betyder något – består av två delar: dels ordet självt, dels det föremål eller det begrepp som det betecknar. Och för att språklig kommunikation alls ska fungera, måste det finnas ett samband mellan ordet och det som det betcknar. Men det finns ju ingen naturlag som säger att en viss sammansättning av tecken, till exempel R + O + S, ska ha samband med en särskild sorts blomma med vissa egenskaper. Detta samband fungerar bara inom ett system där bokstavskombinationen ROS skiljs ut från alla andra bokstavskombinationer, och där man är överens om att den olikheten är betydelsebärande. Så för att ett ord ska betyda något krävs särskiljning och överenskommelse. Samt förankring i konkret och abstrakt verklighet. Särskiljning, överenskommelse och verklighetsförankring – den som vill kan slå in kilar och bända upp betydelserna här.

Sedan är det ju så att orden och begreppen också är bärare av många generationers tankegods. En ros är en ros är en ros, skrev Gertrude Stein. Menade hon att ordet ros bara refererar till sig självt i ett slutet system? Som botanisk term eller som symbol? Eller menade hon att rosen som metafor med massor av kulturlager i konnotationerna ökar sin symboliska laddning för varje upprepning? Vi vet inte. Vi kan bara tolka.

Om nu redan rosen är så laddad, hur är det då inte med bibeltext? Bibeltexten består av instruerande, berättande och poetiska texter som byggts upp av mångtydiga, svårtydda ord och begrepp. Dessutom är det texter som tillkommit i andra kulturella, politiska och religiösa kontexter än dagens Sverige, och som alltså bär med sig andra relationer mellan de särskiljningar, överenskommelser och förankringar i konkret och abstrakt verklighet än dem vi är vana vid. Som sagt, den som vill kan slå in kilar och bända i betydelserna. Man kan vrida och vända på betydelser så att man hittar öppningar som befriar – eller man kan bryta sönder och skapa splittring, allt med stöd i hur man tolkar. Och tolkar gör man, antingen man vill det eller inte. Så vilket tolkningsmönster väljer jag? Vill jag vara utlämnad till mina egna kognitiva processer, eller vill jag stå i ett sammanhang?

I kyrkans sammanhang får ordet mening

All läsning är tolkning. Och just därför, för att människan av sig själv aldrig kan hitta fram till den entydigt rätta innebörden utan att blanda in sin egen förförståelse och sina egna preferenser, just därför måste Bibeln läsas och tolkas i kyrkans sammanhang. Och kyrkans sammanhang är både då och nu. Man får väva ihop hur man enligt det kristna synsättet läser det gamla testamentet i ljuset av det nya och ser motiv i GT som framåtblickande mot Jesus. Man får reflektera över hur man förstått ett specifikt bibelord under kyrkans tvåtusenåriga historia och över hur bibelordet kan tala in i vår situation idag. Det är en enorm skatt att få möta Bibeln genom läsningarna i högmässan, genom den pedagogiska modell som kyrkoåret utgör. Den kristna trons nyckelmoment återkommer cykliskt och ger ett tolkningsmönster för livet. Det blir en rytm, en ryggrad, när texter och motiv återkommer, och jag fascineras av hur söndagarnas texter ger olika infallsvinklar på samma tema.

I högmässans sammanhang träder flera dimensioner fram och det blir tydligt inte bara vad meningen bakom orden är, utan var den är. Vem meningen bakom orden är. Orden blir som en slöja som hängs framför det heliga som vi människor inte klarar att möta direkt. Orden i texterna representerar företeelser och begrepp, men i sig själva är de bara ord som pekar vidare. Fast det är ju inte så bara. Tänk på ordet representera. Det betyder ”att åter göra närvarande”. Ordet blev människa. I altarets sakrament är Kristus närvarande. Där möts vi av hans nåd och härlighet, och ordet blir fullt av mening.

 

 

 

Skriv ut