På plats

Barnaoffer

Monica Spolen

Nummer 3, publicerad 12 mars 2013

”Abrahams barn” av Svein Tindberg på Stockholm Stadsteater

Regi: Olof Hansson, översättning: Sofia Fredén, scenografi: Sven Haraldsson, kostym: Elin Hallberg.
Skådespelare: Jakob Eklund

Abrahams barn spelas just nu för första gången i Sverige på Stadsteatern i Stockholm. Uppsättningen är en bearbetning av Svein Tindbergs norska pjäs från 2011. På Stadsteaterns Lilla scen gör publiken en pedagogisk resa med den ende medverkande skådespelaren Jakob Eklund som guide. Vi får en lektion i religion, historia och geografi, och en turisttur med självbiografiska inslag från skådespelarens eget liv.

Den svenska uppsättningen är en bearbetning av den norska och Svein Tindbergs personliga betraktelser är alla ersatta av Jakob Eklunds egna.

Foto: Petra Hellberg Stockholms stadsteater

Foto: Petra Hellberg Stockholms stadsteater

Jakob Eklund kommer publiken nära, mycket nära och jag blir djupt gripen av hans livsberättelse, hans besök i Mellanöstern och hans allvarliga ord om sin oförmåga till tro. Svein Tindberg som i Norge själv framförde sin monolog är troende kristen, och det hade varit intressant att kunna jämföra de båda uppsättningarna och fundera kring hur deras olika livsåskådningar påverkar pjäsen.

Blir de religiösa berättelserna mer relevanta för den som tror att de är Guds ord? Är de lika relevanta för alla, oavsett tro? Är deras budskap och symbolik så allmänmänskligt att trosfrågan blir perifer? Eller är det kanske så att de religiösa texternas ursprung i stället kan bli ett hinder för människor att se texternas relevans i sina egna liv? Skapar Jakob Eklunds uttalade och ödmjukt framhållna oförmåga att tro en möjligare öppning för icketroende att kunna lyssna till text och budskap? Trots sin tveksamhet till en tro tolkar Jakob Eklund sin egen barndom genom berättelsen om Abraham och Isak. Han visar hur denna mångtusenåriga berättelse än idag går att förstå som analogier till ett nutida liv.

Talet tre är genomgående: tre heliga böcker, tre religioner, tre historier, tre generationer och tre söner som offras. Jakob Eklund skildrar Abraham och hans resa från Uhr, nuvarande Irak, till det av Gud utlovade landet Israel-Palestina, Abrahams båda söner och hans beredskap att offra sin son Isak. Skickligt vävs berättelsen om Abraham och Isak samman med både Jakob Eklunds egen historia – som 9-åring blir han ett offer för sin fars alkoholism – och Jakobs fars historia, också han ett offer för farfaders alkoholism och senare i livet dennes omvändelse till ett kristet liv.

“Tempot är mycket långsamt. Det känns nästan suggestivt och jag tycker om det.”

Tre söner vars fäder är beredda att offra dem. Tre 9-åringar blir offer för sina fäders brister. Som pjäsen är uppbyggd skapas en bild av att även Isak är 9 år. I pjäsen påminns publiken också om att i Koranen är det Ismael som Gud ber Abraham att offra. Den tredje historien är en resa i Israel och Palestina. Konflikten mellan Israel och Palestina sätts i ett historiskt perspektiv och framstår som djupt rotad och olöslig. Jakob Eklunds skildring från Israel och Palestina blir en ögonvittnesskildring och det är svårt att inte gripas av den hårda verklighet där en soldat leende fotograferas av turister för att sekunden efter trakassera småpojkar med fel tro i en ren maktmanifestation.

Tre religioners framväxt lyckas Jakob Eklund också skildra och de tre religionernas heliga böckers förhållande till varandra. En fjärde son offras, Ismael, om än inte av sin far utan av Sara. Vi får en resumé av Islams tillkomst och jag känner sympati inför Muhammeds uppenbarelser.

Scenen är avskalad, enda rekvisita är en wellpappkartong innehållande Toran, Koranen och Bibeln samt en tygnäsduk att lägga de heliga böckerna på. Kartongen bär Jakob Eklund själv med sig in i på scenen i pjäsens början. Scenens nakna belysning kommer från lysrör som lyser med varierande styrka. Vid flera tillfällen blir jag bländad, vilket känns onödigt och störande. Leonard Cohens the Story of Isaac spelas upp. Detta görs på en mobil, och det är svårt att se poängen med det. Tempot är mycket långsamt. Det känns nästan suggestivt och jag tycker om det. Publiken förflyttas med hjälp av Jakob Eklunds röst och gester i både tid och rum.

Tre barn som offras

Uppsättningens självbiografiska inslag är gripande men skapar också en viss osäkerhet kring om det är Jakob Eklunds egen barndom, han fars barndom eller Tindbergs manus vi tar del av. Även berättelsen från Jakob Eklunds resa till Mellanöstern kan lämna åskådaren undrande om han har varit där på riktigt.

När publiken efter stående ovationer lämnar teatersalongen funderar jag vidare över de tre barnen som offrades. Jakobs far som blev alkoholist, Jakob som till synes klarade sig väl och Isak som vi inte vet så mycket om. Men varför offrar vi våra barn? Hur klarar sig de offrade barnen? Vad är det för mekanismer som gör att vi offrar våra barn för vår tro, vårt missbruk, våra behov? Kan det vara så att alla barn i någon mån offras för sina föräldrars sätt att välja liv? Hur blir mina barn offer?

De tre religionernas framväxt skildras okomplicerat och förmedlar en känsla av att allt det som förenar borde kunna skapa en känsla av samhörighet och gemenskap – vi är alla Abrahams barn.

 

Monica Spolén är utbildad till lärare och arbetar som pedagog i Hägerstens församling.

 

Skriv ut