När Sven-Eric Liedman gör en avstämning med livet går han tillbaka i tiden och låter oss möta Goethe och Kirkegaard, och prästen Erik Söderberg som rymde med konfirmanden Herta. Det är en effektiv metod som faller lite platt för Judith Fagrell, som har läst essäboken.
”Vad är alltså tid? Om ingen frågar mig, så vet jag; men om någon frågar och jag vill förklara, så vet jag inte.” Kyrkofadern Augustinus är upphovsmannen till denna lysande sentens, och den citeras i den lilla essäboken ”Livstid” av idéhistorikern och författaren Sven-Eric Liedman. I ”Livstid” gör Liedman bokslut. Eller snarare, han gör en avstämning med livet. Vem är jag och var kommer jag ifrån? Vart är jag på väg? Vad är egentligen tiden och har den någon betydelse? Vad är livets innersta mening och hur får man fatt på den? Det är frågor som Liedman ställer, både implicit och explicit. I inledningskapitlet sammanfattar han bokens uppdrag och fokus:
”Livstid, samtid och livsval står i centrum för denna lilla bok. Det är gränslösa teman som bearbetats av stora tänkare. Men det är också ämnen som flyktigt dyker upp i de vardagligaste samtal.”
En yttre händelse väcker författarens existentiella frågor; det är ett barns, eller närmare bestämt, ett barnbarnsbarns födelse. Han noterar att barnet föds in i en annan värld än han själv gjorde en gång, och konstaterar humoristiskt att han själv är samtida med Freud (som dog 1939, samma år som Liedman föddes). Barnbarnsbarnets födelse ger upphov till dessa reflektioner över livet, tiden och existensen.
Liedmans utgångspunkt är att människan när hon föds inte är ett oskrivet blad, en tabula rasa. Hon är långt ifrån det; människan är när hon föds en liten person, och hon föds in i ett sammanhang. Varje gen är inskriven i barnets celler skriver Liedman, och vi föds till en bestämd miljö. Men livet är inte predestinerat i så måtto att våra val inte spelar någon roll, nej tvärtom. Våra livsval, stora och små, präglar vår tillvaro och våra liv. Men våra val och våra förutsättningar styrs i hög grad av den miljö vi växer upp i, och författaren konstaterar i det inledande kapitlet angående barnbarnsbarnets förestående födelse: ”Hur annorlunda hade inte hans eller hennes tillvaro blivit hundra år tidigare.” Den enskilda människans val och omgivning och dess betydelse för livets riktning och utveckling är något som författaren återkommer till gång på gång, och det blir på så sätt bokens tydligaste tema.
Kärleken får oss att bryta upp
Liedman tar läsaren med på en resa i tid och rum. Med hjälp av ett antal historiska personer och några nedslag i deras liv och tänkande gör Liedman en ansats till att ringa in den eviga frågan om meningen med livet. Han ställer den inte uttryckligen, men frågan finns där hela tiden. Vad är meningen med allt? Vilka val har vi, är vi fria att välja, i vilken utsträckning kan vi själva forma våra liv?
På resan möter vi bland andra Goethe, Kirkegaard, kyrkofadern Augustinus och framförallt prästen Erik Söderberg från författarens barndoms grannby på Österlen i Skåne. Den först så älskade landsbygdsprästen lämnade en dag helt sonika både sin fru Agda och den vackra prästgården i Maglehem med dess rika bibliotek för att flytta till Stockholm och gifta sig med den före detta konfirmanden Herta. En skandal, naturligtvis, en skandal som Liedman minns från pojkåren, på barnets vis. Men vilka var Erik och Herta? Vilka val i livet var det som ledde dem till att slutligen ta detta steg? Liedman söker efter människorna bortom ryktena och berättelserna. Vi får följa Erik och Herta genom författarens eftersökningar till höghuset i Stockholm, ända till Hertas ensamma död i en lägenhet i Bandhagen 1986. I Liedmans historieskrivning är det kärleken som fick dem båda att bryta upp från det invanda för att starta ett nytt liv – och varför inte? Kärleken, eller i alla fall förälskelsen är det som intresserar honom även hos Goethe och Kierkegaard: kärleken och vad den kan göra med oss.
Det är en effektiv metod som Liedman använder att genom berättelsen och fantiserandet kring en annan människa skriva livet. Det är en metod som öppnar för tanke. I andra ser vi oss själva. Det nyfödda barnet speglar sig i människorna runt omkring det, besvarar ett leende med en härmning, möter ett nytt leende. Speglingen fortsätter vi med livet igenom, både positiv och negativ. Livsspeglandet är ett mönster vi bär med oss och det spelar mindre roll om själva föremålet för speglingen är historisk eller samtida.
Men, jag hade velat se mer av kopplingar till författarens egen historia, hans tänkande och känsloliv. Jag undrar, vad är det som gör att Liedman har fastnat för de här personerna? Är det deras livsöden? Deras tankar? Vad hos dem slår an en ton inom författaren själv? Nu får boken istället lite karaktären av genren ”tänkande män gör bokslut och ställer in sig själva i ledet av andra tänkande män.” Flera av dessa idéhistoriens män – för det är framförallt männen som står i förgrunden, trots att deras hustrur och älskarinnor får visst utrymme som just hustrur och älskarinnor – är väl kända och dokumenterade, och vad är det utöver deras namn som gör att Liedman vill lyfta fram dem ytterligare en gång?
Vad är det i författarens egen historia och livsval som väcker en vilja att söka i Goethes förmodade kärleksliv eller Kierkegaards eller Augustinus eller för den delen Erik Söderbergs? Det saknas en länk här, och det gör tyvärr att boken faller lite platt för mig. För författarens försök att närma sig de historiska personerna blir enbart på hans villkor. Goethes och Söderbergs kärleks- och känsloliv undersöks utan att läsaren ges en chans att hämta hem informationen tillbaka till författarens eget och fortsätta speglingen mellan då och nu. Liedman tar, utan att på riktigt ge av sig själv. Varför skall vi skärskåda andra människors göranden och låtanden om det inte har börjat i en fråga och ett sökande hos oss själva? Ens om de är döda sedan länge? Hur intressanta dessa personligheter från förr än är, så blir de verkligt relevanta för oss först när deras liv har bäring på vårt eget.
Författaren varvar förvisso de historiska nedslagen med kortare reflektioner från sitt eget liv, och dessa personliga reflektioner är i mitt tycke de mest läsvärda. Slutligen beskriver Liedman livet som ”en enda räcka av förluster, många av dem blandade med ett mjukt välbehag.” Formuleringen låter torftig, men genom vad vi kan känna till om författaren av hans skrifter är det nog menat som både en realistisk och hoppingivande mening. Meningen dröjer kvar i mig efter läsningen och får mig att, precis som Liedman, tänka över min egen livstid och samtid.