Sofia Lilly Jönsson

Sofia Lilly Jönsson

Chefredaktör och ansvarig utgivare för tidskriften Evangelium.

 

Av/förtrollning

Sofia Lilly Jönsson

Nummer 4, publicerad 20 juni 2013

- Men det kan ju inte fortsätta – det här hatet. Det måste
bli en reaktion, sade Hammond.
- Det har vi väntat på i åratal – och vi får vänta. Hat växer som allting
annat. Det är det oundvikliga resultatet av att låta ideologier bli viktigare
än livet, av att undertrycka våra djupaste instinkter; vi gör våld på våra
djupaste känslor i enlighet med vissa bestämda tankegångar. Vi håller oss
i gång med en formel, som en maskin. Det logiska förnuftet påstår sig vara
allsmäktigt och följden blir gediget hat. Vi är bolsjeviker allihop, det är
bara det att vi är hycklare också. Ryssarna är bolsjeviker utan hyckleri.

 DH Lawrence: Lady Chatterlys älskare

 

De intellektuella männen i DH Lawrence roman inser att tiden kommit ikapp dem, men de fortsätter att bara prata och prata. Romanen var färdigskriven 1927 men utkom långt senare. De explicita sexskildringarna gjorde boken berömd men vid en omläsning ser jag nu att det verkligt radikala är det som fortfarande är olöst i samhället: berättelsen handlar om ett klassamhälle. Englands överklass sitter rädd och isolerad mitt i det gråa gruvdistriktet, rädd för gruvarbetarna som sliter sig gråa runtomkring dem.

Men DH Lawrence säger mer än att klassamhället är orättfärdigt; han påstår faktiskt att vi alla är hycklare. Ideologier, vissa bestämda tankegångar, kan bli allsmäktiga formler och viktigare än livet, avgudar om man så vill.

Inte heller kyrkan går fri från risken att avförtrollas. Det talas om en sekularisering inifrån, där formen blir viktigare än innehållet, organisationens överlevnad viktigare än evangelium. Därför går heller inte skiljelinjen mellan förtrollning och avförtrollning mellan ”kyrkan” och ”världen”. Evangeliet är någonting essentiellt. Det går inte att känna igen på formen. Det som är levande ande dyker upp var som helst. Döden dyker också upp var som helst, med evangeliets erbjudande om nytt liv.

I tjugo artiklar undersöks i detta nummer av Evangelium avförtrollningen. Man kan som Josef Bengtsson och Jonathan Bäckelie syssla med ordet som ett vetenskapligt begrepp och rapportera hur forskningssynen idag skiljer sig från Max Webers hundra år gamla Entzauberung. Den gemensamma tesen är att förtrollningen aldrig inträffade – idén om den avförtrollade världen är i sig själv ett slags förtrollning – utan bara bytte plats och tog form i någonting annat; rymdåldern, finansmarknaden, klimathotet.

Det finns en möjlig magi i allt vi inte förstår. Så handlar också Ludvig Lindelöfs, Johan Karlemos, och Johan Hanssons artiklar om platser dit förtrollningen gick istället för till kyrkan: konsten, skräckromanen och det övernaturliga. I vampyrens bakvända liturgi kan vi känna igen prästen som tecknar uppståndelsens kors och döper i vatten.

Emma Svensson ger en ingång till den asylsökande flyktingens liv när han eller hon väljer att döpas in i den kristna kyrkan. Det mysterium som dopet är enligt svenskkyrklig teologi möter svenska myndigheters rationella byråkrati när konvertitens tro ska bedömas av en handläggare. Själv har jag satt mig in i en märklig TV-händelse från 1976 där kunskap om moderna massmedier ställdes mot Svenska kyrkans andra sakrament, nattvarden. Prästen konsekrerade bröd och vin genom kameran, in i hemmen. En hermeneutiskt uppgift av eminent mening, tyckte gruppen själv som biskopsmötet gav uppgiften att analysera frågan.

Under vintern och våren har vi i Evangelium läst Kerstin Norborgs roman Min faders hus i en öppen läsecirkel på redaktionsbloggen. Du som inte hittat dit än är välkommen att läsa ikapp och att delta. Kerstin Norborgs språk är, upplever jag ofta, sådant där som man brukar säga att man skedäter: enkelt men innehållsrikt. Hon började som lyriker och det märks i hennes förtätade, vackra språk. För det här numret har Kerstin Norborg skrivit en helt ny novell, och i ett samtal med Staffan Fredén kring sitt författarskap får vi nycklar till litterära motiv som den frånvarande fadern och romanfigurernas längtan efter ett eget språk, ett sant språk.

Konsten i numret skildrar en estetisk brytningstid sent i det klassiska måleriet och i fotografins barndom, då kameran förtrollade och penseln ville måla fram sanningen. Bildredaktören och fotografen Simon Berg har samarbetat med målaren Andreas Birath om urvalet av konst. De berättar närmare i ett bildspel som ni inte får missa.

Det finns också som vanligt en mängd litteraturkritik: Andreas Ottosson debuterar som recensent med en text om PO Enquists nya roman, Madeleine Dahl har läst om Franciskus av Assisi, Leif Nordenstorm om laestadianismens historia, Pär Parbring om arvssynden i luthersk teologi, och Judith Fagrell recenserar en själavårdsroman med deckarpuls. Musikbevakningen som inleddes i förra numret fortsätter med en skiva med modern körmusik som Björn Malmehed skriver om. Recensioner är en bra genre att börja med för den som är sugen på att börja formulera sig för kultursidorna. Hör av dig till mig eller Judith för litteraturen om du vill skriva.

Det som händer på scener och seminarier vill vi också bevaka, och för det här numret har jag varit på ett underhållande psalmseminarium i Lund. Marta Axner och Christoffer Skogholt har sett Fjodor Dostojevskijs Brott och straff i en monologuppsättning på Uppsala Stadsteater. Dialogrecension är inte så dumt, tror jag som brukar skriva scenrecensioner ensam, och nog värt att prova fler gånger.

Detta är Evangeliums fjärde nummer. Därmed har tidskriften överlevt sitt första år och går in på sitt andra. När jag tog initiativet att starta en kulturtidskrift om svenskkyrkliga frågor förra året följde det på flera års kyrkodebatt som till slut hade börjat gå i cirklar runt det senaste utspelet. Det som behövdes var en seriös bildningsrörelse, en intellektualisering, och det som framför allt saknades var en kulturtidskrift.

Vi vet att Evangelium når ut, inte minst till personer som inte har koll på kyrkan annars, och vi får kommentarer från många olika håll om att den behövs. Särskilt kanske bredden av skribenter har förvånat och gett hopp om en idédebatt på en djupare nivå – även om jag som redaktör tror att det som inte syns utåt, allt det arbete som skribenter och redaktion och styrelse utför, är det som verkligen ger genomgripande förändring. Därför att det förändrar den som utmanar sig själv. Det kan vara ett stålbad att formulera sig och få sin text granskad av någon annan. Förhoppningsvis har någon vågat tro på sig själv och fått mod att fortsätta skriva.

Evangelium har publicerat runt 70 skribenter, från etablerade kulturjournalister som Göran Greider och Ami Lönnroth till nya skribenter som fått jobba mot en redaktör för första gången; från teologer som Ola Sigurdson, KG Hammar och Dag Sandahl till studenter och doktorander som kämpat med att omforma akademisk forskning till kulturtext; helt säkert är vi vansinnigt ambitiösa men med omsorg om läsaren och alltid med stilistiken i åtanke. Vi har visat att det går. Och det vill vi fortsätta med.

Men det är också upp till bevis nu för alla som ger beröm. Evangelium drivs av en ideell förening som behöver massor av stöd i olika former för att kunna fortsätta ge ut tidskriften. Prenumerationen bygger på principen att många församlingar drar ett litet strå till stacken. Då kan vi både ha utbyte med församlingslivet och finnas som ett öppet fönster utåt världen på internet – det är smart, och kristen kärnverksamhet. Stöd det. Teckna en prenumeration på Vardagsrum, och tala med grannförsamlingen om att haka på.

Det finns ju ingen anställd redaktion någonstans som jobbar heltid med att erbjuda en läsprodukt, och inte ens om det fanns miljoner kronor att jobba för ville vi ha det så. Det här är en aktiverande rörelse där man får engagera sig och inte vara konsument. Det går ut på det. Med andra ord: gillar du Evangelium, vill du ha den kvar, så ta kontakt med oss så fort som möjligt.

Nu återstår inget annat för mig än att trycka på knappen, publicera och släppa iväg den fjärde barkbåten nedför sin vilda ström. Läs artiklarna och dela dem gärna med andra – vi har jobbat väldigt hårt med dem och vet att det finns glimmande guldkorn i var och en som förtjänar att hittas.

 

Redaktörer i det här numret: Sofia Lilly Jönsson, Simon Berg och Judith Fagrell.

 

 

Skriv ut