Essä

Att se och bli sedd

Sofia Lilly Jönsson

Nummer 4, publicerad 20 juni 2013


"The Chasseur in the Forest" av Caspar David Friedrich (1814).

”The Chasseur in the Forest” av Caspar David Friedrich (1814).

 

Ty Christus sade icke, hörer och seer thet till mijn åminnelse, Vthan så lydha hans ord,
Thetta görer, thet är, äter och dricker til mijn åminnelse.

Kyrkoordningen 1571

 

Det finns en tes som ungefär ser ut såhär: när förtrollningen hos det ena försvinner uppstår den igen någon annanstans. Tesen om förtrollningen som söker sin form säger att liv, kärlek, tro bara är olika sorters föreställning och saga. Att det heliga är ett moln varifrån vi hämtar hem den i olika tankeformer. Formerna är utbytbara; sanningen är molnet i sig.

För den troende framstår denna ordning som någonting hoppfullt – kanske tyder den på en nedlagd nerv i oss som oupphörligt söker efter Gud, om inte i den strikt religiösa varianten så i känslan för naturen, förälskelsen, drömmarna om rymden, eller hos fen i folksagorna. Det har kallats det heliga, det som undflyr intellektet; därför att man inte kan förklara det har man sett det som ett gudsbevis.

Också den som inte tror på Gud kan tro på det förtrollade molnet och då kalla det religiösa för något annat. Psykologin har sina förklaringar. Förtrollningen är så stor att vi inte ens vet om den, säger psykologerna, det som verkligen styr oss är det undermedvetna. Verkligheten flyr vi gärna. Att vara i världen är svårt, därför att världen gör ont och ingenstans är det vackrare än inuti förtrollningen. Så gick jag i drömmen med Gud genom väsensdjupet: vikande väggar, öppnade portar, sal efter sal av tystnad och mörker och svalka.

Det finns onekligen gnostiska drag i historiens olika tanketraditioner. Kristendomen innehåller ett frö; Kristus svar på världens utmaning är att dö bort från den, Paulus betonar tron som frälsningens tröskel. Man kan enkelt leva ett liv som kristen utan att svara på världens utmaning men den som inte tror, den räknas inte bland de kristna. Se hur högt de håller bönen och orden, se på murarna runt karmeliterklostren. Den naturvetenskapliga revolutionen var en trogen arvtagare till kropp-och-själ-dualismen och i Hedeniusdebatten vann ateismen en seger som den gamla svenska kyrkan aldrig tycks ha hämtat sig ifrån: att vara kristen är att tro och inte veta, inte att vara eller att göra.

Det heliga hade alltså en lång erfarenhet av förvandling när det tog vägen genom televisionen en dag för snart fyrtio år sedan. Det är vår upplevelse av Gud som räknas, sanningsfrågan har vi lämnat därhän. Om Gud kan färdas genom människors föreställningsvärldar och dyka upp i allehanda skepnader spelar den tillfälliga formen ingen roll.

Så varför inte genom ett tekniskt medium?

 

***

Ärkebiskop Olof Sundby och biskop Bertil Gärtner hade fått ett brev, av en lektor Sven Helander. Han skrev med anledning av ”den gångna söndagens TV-mässa”. Det var ingen anmälan. Helander ville höra vad biskoparna tänkte.

En januarisöndag 1976 hade ett experiment genomförts i Tegs kyrka, Luleå stift. Sedan länge hade bestämts att en gudstjänst skulle spelas in för TV. Nu ville Tegs församling pröva något nytt. I tidningsannonser och i ett kort meddelande vid den föregående lördagens helgsmålsbön i TV riktades en inbjudan till dem som följde gudstjänsten vid apparaterna ”att ha måltidsgemenskap därhemma – så långt TV gör det möjligt – med oss som firar nattvard i Tegs kyrka”.

För TV-inspelningen hade ett femtontal personer ur församlingen valts ut att delta. På den tiden liksom idag producerades gudstjänsterna av TV-producenten tillsammans med kyrkorna. Man åker inte bara ut till en gudstjänst och spelar in. Det hela sker planerat och mer eller mindre iscensatt för att passa inspelningen. Inget konstigt med det. En gudstjänst är alltid en sorts föreställning.

Den här gången hade planeringen dessutom skett i samråd med biskopen i stiftet, och kyrkorådet i Teg hade gett sitt samtycke. Enligt prästen Ingemar Glemme som ledde mässan kunde de som planerade ibland känna en viss osäkerhet under arbetet. Även om de själva var övertygade om riktigheten av att sända TV-mässan, fanns oron över att gudstjänsten kunde upplevas ”som ett experimenterande med det som för så många är det heligaste i livet”.

TV-mässan började med en inledningsbön, varefter Glemme vände sig till tittarna:

Du som inte personligen kan vara med oss i Tegs kyrka, kan ändå deltaga med ögon, öra och hjärta hemma. Även om du inte med oss kan dela just det bröd, som ligger på altaret, då instiftelseorden läses, så ber vi att Gud välsignar bröden och drycken på ditt bord. Guds välsignelse har kraft med sig liksom hans förlåtelse. Vår gemensamma måltid kan så verkligen bli en helig måltid och föra oss djupare in i Kristi närhet.

Formuleringen är avsiktligt otydlig: man ville undvika låsningar vid frågan om nattvarden i strikt mening kan firas hemma vid TV-apparaten. Mässan ska kunna uppfattas som en agapemåltid, en kristen gemenskapsmåltid som inte gör anspråk på Kristi fysiska närvaro. Ändå – när prästen hade utdelat brödet och vinet till nattvardsgästerna i Tegs kyrka, vände han sig ånyo mot kameran med orden: ”För Dig som deltager därhemma gäller också samma ord: Kristi lekamen för Dig utgiven – Kristi blod för Dig utgjutet”.

Efter sändningen fick Glemme över hundra brev och telefonpåringningar, och bara fem av dem var avvisande, varav två var präster, står det i betänkandet från biskoparna som så småningom Helanders brev mynnade ut i.

Brevet var ingen anmälan. Helander ville höra vad biskoparna tänkte. Fyra aspekter angavs av Helander som särskilt viktiga: de dogmatiska, pastorala, formella och ekumeniska. Vad innebar nu detta för kyrkan?

Sundby och Gärtner tog frågan med sig till de andra biskoparna, som tillsatte en arbetsgrupp med biskop Ragnar Askmark som ordförande, redaktör Gertrud Brundin, tonsättaren Sven-Erik Bäck, professor Per Erik Persson, komminister Fredrik Sidwall samt docenten Göran Bexell som sekreterare. Fyra gånger träffades gruppen. Undersökningarna var allsidiga. Man såg TV-mässan från Teg och intervjuade prästen, läste på om utländska ställningstaganden i liknande saker och om modern massmedieteori.

Noga vägdes argumenten mot bekännelseskrifterna och Helanders fyra punkter; ja man får intrycket av att det riktigt frossats i denna spektakulära fisk att bita tag i och bena upp. Tolkandet av skrifterna är en hermeneutisk uppgift i eminent mening, skriver man.

 

"The magic circle" av John Waterhouse (1886).

”The magic circle” av John Waterhouse (1886).

Man går till Luther men naturligtvis, Luther sa ingenting om televisionen. ”Vare sig du är ovärdig eller värdig, så undfår du här hans lekamen och blod i kraft av dessa ord, som äro förbundna med brödet och vinet”.

Ordet! Förtrollningen!

Gruppen hade till slut inte kunnat ta definitiv ställning till nattvardsfirandet genom televisionen. Majoriteten av gruppen, skriver betänkandet, har icke kunnat direkt avvisa det av teologiska skäl. Men andra frågor, inte minst av pastoral art, måste också beaktas. Biskoparna vill fortsätta tala om saken men är försiktigt positiva. Förhållandet till det andra sakramentet, dopet, måste särskilt beaktas och ytterligare bearbetas, står det. Gruppens arbete syns vara en svenskkyrklig bragd. Man har utrett noga, ingenting beslutat och lämnat saken vidare till den enskilda församlingen.

Efter det här vet jag inte vad som hände. Jag har aldrig sett någon TV-sänd mässa där det här har skett. Övergav man försöken, eller prövade man igen?

Sker det heliga överförelser genom televisionen?

På vilka villkor kan människor få kontakt med Gud? Och med varandra?

 

***

Kommunikation, kommunion. Det är samma ord.

Kommun. Common.

Kommunicera.

Merparten av dem som skrev till prästen i Teg hade varit ensamstående. Ett genomgående drag, skriver betänkandet, är att de för första gången känt sig inneslutna i en djup andlig gemenskap. ”Flera yngre personer utan anknytning till religiös eller kyrklig tradition har i breven förklarat att gudstjänsten blev en direktkontakt med evangeliet och nattvarden.”

Hur ska en kyrka kunna säga nej till detta?

Å andra sidan: det är pastoralt förödande att sudda ut gränsen mellan sakramentet och en vanlig måltid, lyder ett motargument. Om människor kan få för sig att de kan fira nattvard hemma på egen hand ”undandras de den verkliga gemenskap med Kristus som nattvarden ger”. Och Svenska kyrkan tillåter inga vråmässor.

”Kristen gemenskap är elastisk”, skriver betänkandet. Gemenskapen med Kristus kan inte försvagas av en TV-apparat, det tror ingen. Men också: delaktigheten med Kristus kan inte skiljas från delaktigheten i Kristi kropp; kyrkan och en konkret kroppslig existens.

 

***

Den verkliga gemenskap med Kristus som nattvarden ger. Var inte det själva frågan?

Detta är kanske framtidens kyrka. Invändningar om att kyrkorummen skulle kunna komma att bli överflödiga om TV-mässorna blir en succé slår betänkandet strängt ner på – församlingens uppgift är att sprida evangelium, inte att bygga hus. Dessutom har de radiogudstjänster som tidigare sänts inte gjort att färre personer kommer till kyrkorna – liksom inte heller konserthusen avfolkats av musikutsändningar, påpekar betänkandet.

Den som vill bevara sitt liv ska mista det.

Kyrkan kan förhålla sig på olika sätt till det evangelium som den fått i uppdrag att ge vidare. Man kan vara inriktad på att i första hand bevara vad man en gång tagit emot, bevara formuleringar och uttrycksformer som om de var lika med evangeliet självt. Men när man så i rädsla gräver ner sitt pund ställer man sig i sista hand, trots alla traditionella ord och talesätt, över evangeliet som om det vore något man ”har” och förfogar över. De ord, ordningar och uttrycksformer man ”bevarar” kan till sist bli ett slags tomma besvärjelser mot varje förändring och kan i all sin förmenta korrekthet göra kyrkan immun mot Andens förnyande verk.

Och kyrkan måste ju inte driva utvecklingen – det är upp till TV hur programmen utformas. Och i varje TV-mässa skulle, kan man tänka sig, en inbjudan kunna infogas till de gemenskaper som finns.

Argument på argument, fråga för fråga.

 

***

Det nya i situationen är hur TV-mediet möter gudstjänsten. Där försöker gruppen att ta in modern kommunikationsforskning. ”För somliga fungerar t ex fantasin bättre utan bild; andra grips mer totalt av t ex en film än av en hörd radiopjäs”.

Ja, för hur fungerar en film? Den fungerar ju för det första olika, inte sant? För någon framstår Tarkovskijs suggestiva kameraåkningar som en kraftfull generator för egna tankar och känslor, för andra är det bara långtråkigt. Konsten är alltid en illusion som kräver vårt deltagande, utan det står konsten avslöjad som skapad av oss. Är det inte i själva verket precis det Glemme var så rädd för att göra i Teg; avslöja skådespelet som ”ett experimenterande med det som för så många är det heligaste i livet”? Är det inte därför som konsten är så hatad av de dogmatiska, som inte kan fånga in dess illusionsmakeri men likväl blir förtrollade?

Men betänkandet, som skrivs mitt i en era av rationell, svensk byråkratism, fördjupar sig inte vidare i frågor om illusioner utan ritar pilar mellan rutor märkta med S och M för sändare och mottagare. Det är en fråga om masskommunikation. Och här blir texten starkt mediepositiv och påminner om hur vissa idag talar om sociala medier som något som ger fantastiska möjligheter för kyrkan.

Det som skiljer gudstjänstdeltagare i kyrkorummet från deltagare via TV är givetvis främst att alla dessa inte befinner sig i samma byggnad. Emellertid tillhör det TV:s egenskaper att den kan förmedla och skapa rumsupplevelse på så vis, att man kan tala om en utvidgning av upplevelsen av rummet, t ex för den som deltar i en gudstjänst via TV. Denne kan uppleva en påtaglig gemenskap med gudstjänstdeltagarna i det rum varifrån gudstjänsten sänds genom upplevelsen att själv vara med i t ex kyrkorummet genom den av mediet skapade rumsupplevelsen. Mediet kan och bör vid en adekvat utformad TV-sändning träda i bakgrunden så att tids- och rumsupplevelsen spränger sina traditionella gränser och gudstjänstrummet s a s uppstår hemma hos den enskilde.

Denne kan härigenom också uppleva en typ av närvaro i själva gudstjänsten. Föreställningen om möjligheten till ”närvaro” får differentieras så att den omfattar inte bara en ”fysisk” närvaro i vanlig mening utan också en form av upplevelsenärvaro, som vid närmare eftertanke visar sig vara lika påtaglig och beroende av psykofysiska faktorer som den närvaroupplevelse är, som fås i det rum varifrån gudstjänsten sänds.

För sjutton, kameran kan till och med bättre än deltagandet i kyrkbänken visa hur mässfirandet går till! Närbilder vid altaret ger en mer aktiv bildupplevelse. I brevreaktionerna efter TV-mässan från Teg finns talrika bekräftelser på denna upplevelsenärvaro: ”Det var inte en TV-sändning utan en gemenskap; jag fick vara med”.

TV-sända nattvardsgudstjänster kan i framtiden bli ett sätt på vilket förut av evangeliet opåverkade människor kommer att upptäcka evangeliets innehåll och kommer att få en vunnen gemenskap att gestalta. Härvidlag kommer den lokala församlingens existens och verksamhet att kunna upptäckas. [...] Församlingen får vara öppen för ständigt nya former för sin verksamhet och gemenskap i förtröstan på att verket ytterst inte beror av församlingens egen planering och strategi utan av Anden. För Guds egen Andes verkan kan inga gränser sättas. Tron frambringas var och när det behagar Gud.

Vilken kristen vill förneka det?

 

"Woman before the setting sun" av CasparDavidFriedrich (1818).

”Woman before the setting sun” av CasparDavidFriedrich (1818).

Så kommer på de två sista sidorna i häftet en reservation av prästen Fredrik Sidwall. Han skriver nästan tvekande, i en sorts insikt. Främst vill han, skriver han, instämma i utredningens ord om att man alltid bör försöka sända ut evangeliet i förtröstan på att det är Gud som verkar. Fullständiga högmässor i radio och TV är Sidwall ”synnerligen positiv” till. Vi människor kan inte sätta gränser för Guds handlande och säga att detta inte är nattvard, det håller Sidwall fullkomligt med om.

Men.

Min mening är icke att invända mot utredningens arbete utan att söka förklara det som jag under utredningens gång anmält, ofta oklart, som min avvikande mening. Oklarheten beror på dels, att jag ej besitter det kunnande och ej har den stringens att uttrycka mig, som kännetecknar utredningen, dels därpå att jag finner det svårt att få fram entydiga svar ur det material, som står oss till buds. [...] Personen, som utdelar, handen som räcker saknas. ”För Luther var prästen endast Kristi hand” (utredn s 17). Men han var Kristi hand. Liksom han var Kristi mun. Mottagare från Kristus och givare till församlingen. Ordet läses och förkunnas och förmedlas via radio och TV. Ordet välsignar och konsekrerar. Ordet konsekrerar bröd och vin, som kan ses i TV-rutan samtidigt som instiftelseorden höres. Vad Guds Ande genom Ordet kan göra med i hemmen framtaget bröd och vin kan vi icke avgöra. Hans handlande är suveränt. Men jag saknar handen och personen, som räcker brödet, som delar ut.

Jag saknar handen. Upplevelsenärvaron är fortfarande bara en illusion om en närvaro. Prästen i maskinen kan inte titta ut genom rutan, det ser bara ut så. Detta tycks mig vara det som Fredrik Sidwall far efter i sin reservation.

Författarna bakom Nattvard genom television? fokuserar helt på TV-deltagarens inlevelse i det hon ser på skärmen. Men de glömmer att hon inte själv blir sedd.

 

***

Jesus sa: ”Där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem”. Minst två, alltså – varför då?

Kanske för att verkligen lämna sin TV-soffa och utsätta sig för att bli sedd av en annan människa innebär ett existentiellt risktagande som till sist är vad allting går ut på. Inte bara i nattvarden. I hela livet.

Livet är en fysisk handling. Vi är ej blott hjärnor i en glasburk. Det heliga ej blott förtrollad transcendens. Ty Christus sade icke, hörer och seer thet till mijn åminnelse, Vthan så lydha hans ord, Thetta görer, thet är, äter och dricker til mijn åminnelse. Illusionen om upplevelsenärvaro fyller inte människans behov av en verklig gemenskap med andra människor. Brödet och vinet behöver kanske också räckas oss som en gåva ur någon annans hand.

 

 

Citaten i texten kommer från: Nattvard genom television. Betänkande avgivet av Biskopsmötets arbetsgrupp för utredande av frågan om nattvardsfirande via TV. Stockholm 1977-03-15. Verbum.

Kyrkoordningen 1571.

Dag Hammarskjöld Vägmärken.

 

Sofia Lilly Jönsson är chefredaktör för Evangelium.

 

Skriv ut