Petra Carlsson

Essä

Att åskåda världen bortom kategorier

Petra Carlsson

Nummer 5, publicerad 29 oktober 2013

Om teologen och författaren Emilia Fogelklou (1878-1972) fått sin vilja fram hade dagens debatt kring Svenska kyrkans nyvalda ärkebiskops tro handlat mindre om dogmatiska sanningar och mer om den levande trons politiska konsekvenser och själva tillvarons vilja till liv. I en essä visar Petra Carlsson hur Fogelklou erbjuder ett språk bortom språket, men inte för att lämna verkligheten utan för att öppna sig mot världen.

Om Emilia Fogelklou fått som hon velat hade den svenska debatten kring kristen tro sett annorlunda ut. Den hade dominerats av radikala tänkare som Henri Bergson och Georges Bataille snarare än av förenklande kritiker som Ingmar Hedenius. Som första kvinna att ta teologie examen i Sverige fick hon, för att alls få börja studera vid teologen i Uppsala, avlägga ett högtidligt löfte om att aldrig vilja bli präst. Här hade man inte behövt oroa sig. Fogelklou ville för allt i världen inte bli präst, men hon hade nog gärna påverkat det teologiska klimatet mer än hon gjorde.

Om hon fått sin vilja fram hade dagens debatt kring Svenska kyrkans nyvalda ärkebiskops tro handlat mindre om dogmatiska sanningar och mer om den levande trons politiska konsekvenser. Mindre om det orörliga förnuftet och mer om själva tillvarons vilja till liv. Mindre om den linjärt mätbara tiden och dess historiska sanningar kontra osanningar och mer om ”nuflödet” – den upplevda tiden. Det vill säga, mindre om vilka historiska sanningar (jungfrufödelse/ uppståndelse/ brödsunder etc) som vetenskapligt kunde bevisas och fastläggas i tidens gång, och mer om det märkliga fenomen som tiden är: ett konglomerat av minne och närvaro, av då och nu, av kollektiva och individuella upplevelser som i ”nuflödet” strömmar samman till en mångtydig enhet.

När Fogelklou föreläste om detta tidsbegrepp och sina tillämpningar av Bergsons filosofi på teologin vid Lunds teologiska sällskap 1912 ansågs hon direkt kättersk. Det råder ingen tvekan om att hon var långt före sin tid. Inte förrän idag har svensk filosofi på allvar släppt in Henri Bergsons tankegods medan det i teologin fortfarande lyser med sin frånvaro. Dessutom rörde hon sig i ett teologiskt klimat där hon, enligt egen utsago, ”fick kväljningar” av den ”manfolksaktigt dogmatiska” undervisningen kring jungfrufödelsen (ur den självbiografiska romanen Barhuvad). Att föreslå en Bergsonsk förståelse av den kristna historiens händelser på teologen i Uppsala då vore otänkbart.

”Vidga skapelse-uppfattningen” med en öppnad blick

Utifrån detta är det uppenbart att hon ville revolutionera det teologiska tänkandet i Sverige, men alls inte förvånande att hon misslyckades. Då var det lättare för samtiden att ge utrymme för de konsekvenser henne teologiska övertygelser fick. Hon blev en röst i det offentliga samtalet både som pacifist och aktiv sin samtids flyktingarbete och som kvinnosakskämpe. Men bakom hennes offentliga röst ligger en lika snårig som abstrakt intellektuell mystik.

Läser man hennes mer filosofiska texter får man lätt bilden av en människa som flytt in i de finkulturella salongerna där samtal om ämnen som ”konstens kris”, ”litteraturens gränsöverskridanden” eller ”andens kärlek till den brustna världen” sedan länge sker bakom stängda salongsdörrar. Dessutom skriver hon på ett språk som ofta är direkt obegripligt. När Fogelklous hyllade roman Arnold publicerades igen härom året recenserades den av Nina Björk i Dagens Nyheter. Recensionens rubrik lyder ”Varför ger Emilia Fogelklou en andnöd?” och Björk skriver: ”Hon skriver på svenska. Hon skriver en sådan svenska att mitt modersmål blir ett språk jag inte förstår. Hör här: ”Själva strålningsarten är dess [skapandets] ’form’ – vibrationer in genom en oändlig mångfald av personliga världar och gestaltningsringar i alla grader av räckvidd och skapande förvandlingar.” Av sammanhanget förstår jag att det handlar om gudstro. Men det är allt jag förstår. Var finns meningen?” (DN 2009-11-03)

[bild]

Jag kan förstå Björks reaktion. Men jag tror också att Björk missar själva poängen med Fogelklous obegriplighet. I mina ögon skriver Fogelklou för att i grunden förändra vår (eller kanske framför allt hennes egen) syn på världen och på Gud, och sådant låter sig inte göras med invanda termer och välbekant språk. Om vi ska öppna tanken bortom invanda tankemönster måste vi även söka ett språk bortom det bekväma och det omedelbart meningsbärande. Att som Björk säga att ”det handlar om gudstro” är att göra det alldeles för enkelt för sig. Det är att helt förbise Fogelklous uppgörelse med varje enkel förståelse av vad ”gudstro” är och kan vara. Det är att förbise Fogelklous uppgörelse med sin samtids kristna debattklimat. Hon vill hälla hett vatten på den tjälfrusna nordiska synen på andlighet för att på så sätt möjliggöra för sig själv och andra att gräva djupare i tillvaron. Men det handlar inte om att lämna den verklighet vi alla delar för att fly in i ett esoteriskt andligt sökande. Tvärt om handlar det om att vända sig mot och öppna sig för världen.

I ett citat nästan lika snårigt som det Björk återger skriver Fogelklou: ”Att lämna det synbara därhän betyder icke förakt för skapelsen, utan det sker för att bringa den nya, vidgade skapelse-uppfattningen, ’världens mystiskt innerliga konstruktion’, till åskådlighet i bild, för att ge meddelelsetecken från en gripenhet inför världen, där formuppfinningar ersätter motiven.” (Form och strålning, Bonniers, 1958) Vad innebär då detta? Jo, för Fogelklou handlar det helt enkelt om ett möte med världen, men ett möte med verkligheten såsom den faktiskt framträder för oss snarare än såsom vi förväntar oss att den ska framträda. Det handlar om att se även det vi inte tror att vi ser, det vill säga att se även det som vi sällan sätter ord på för att vårt språk begränsar det vi kallar verklighet till vissa kategorier. Det handlar alltså om att göra världen större, att ”vidga skapelse-uppfattningen”, genom att inte genast jämföra företeelser eller människor med redan bekanta företeelser eller människor. Att inte genast falla tillbaka i välkända former, normer eller ”motiv”, utan att hålla öppet för att det vi möter faktiskt kan vara helt annorlunda än vi tror, och att detta kräver vår djupa respekt. ”Formuppfinningar får ersätta motiven”, inte bara i samtida konst (vilken intresserar och inspirerar henne) utan även i vårt förhållningssätt till världen.

Det välbekanta och till synes stelnade rymmer det nya och ständigt föränderliga – det är bara vårt skådande, vår blick som behöver öppnas. Varje ”form” har för Fogelklou en inneboende ”strålning” precis på samma sätt som varje människa (i enlighet med kväkarnas övertygelse) bär ett inre ljus. Även de mest rigida dogmer är på samma gång en rörlig verklighet. En människa är aldrig enbart det hennes identitetshandlingar säger, eller ens det hon själv utger sig för att vara, utan alltid också i vardande. Ett vara av vardande, ett ständigt överskridande.

Gör upp med ett dualistiskt motsatstänkande

År 1963, året efter den radikale författaren och erotikern Georges Batailles död, skriver Fogelklou en essä om Bataille. (Hon skriver den samma år som den franske filosofen Michel Foucault skriver sin essä om Bataille, “Préface à la transgression”, som med fördel kan läsas parallellt med Fogelklous.) Fogelklou skriver alltså en essä om den skandalöse Bataille, som då har blivit allt viktigare för hennes tänkande. Hennes essä är en introduktion till hans författarskap som ett djupt andligt författarskap, men är därmed också en introduktion till Fogelklou själv. I artikeln hävdar Fogelklou att om man som enskild individ strävar bort från sig själv som stabilt subjekt genom kontinuerlig överträdelse av det som framstår som omöjligt och förbjudet, kan man nå ett slags nuets och närvarons mångfald. Genom ständig överträdelse av de gränser man inte tror sig kunna passera kan man möta den potential och oförutsedda kraft som döljs i det som framstår som statiskt. Det handlar alltså om ett slags konstnärligt skådande och överskridande.

Med denna insikt i bagaget reser Emilia Fogelklou, 84 år gammal, till ett församlingshem i Härnösand för att föreläsa om Bataille och hans ständiga överskridande som ett andligt förhållningssätt för Härnösandsborna. ”Det är inte bara Stockholm som behöver nya tankar”, menar hon.

Med hjälp av tänkare som Bergson och Bataille gör Fogelklou upp med ett dualistiskt motsatstänkande. Så länge vi antar en logik där världen är uppdelad i det som är närvarande och det som är frånvarande, det som är immanent och det som är transcendent, kommer skillnaden mellan det ena och det andra alltid att framstå som faktisk och absolut. Dualismen kommer att tas för given, och därmed kommer också avståndet människor emellan att bestå. Empati och medmänsklighet kommer att begränsas. Men, säger Fogelklou, denna formella åtskillnad kan brytas igenom, den kan överskridas av en inre kraft. Uppdelningen mellan skal och kärna, av vi och dem, jag och du, andligt och världsligt kan överskridas av en inre immanent kraft som är utom räckhåll för enkla uppdelningar mellan det ena och det andra.

Prästämbetet ett hinder för ett andligt möte med världen

Och dessa abstrakta tankegångar får konkreta politiska konsekvenser. Det att tillvaron inte alltid är vad vi tror att den är kräver av henne att hon på ett radikalt och djupgående sätt är öppen mot världen och mot människorna. Fogelklou vill leva i det hon kallar sin ”verklighetsupptäckt”, i en övertygelse om att det sublima och det vardagliga är ett och detsamma. Det motiverar henne att ta aktiv del i sin samtids offentliga debatt, bland annat genom att delta i verksamheten och förtroenderådet för den Kvinnliga Medborgarskolan vid Fogelstad i Julita. Hennes tro på varje människas inre ljus, på strålningen och gudskraften som inte är belägen bortom eller efter detta livet, utan här och nu, i våra kroppar, leder henne till pacifism och till att aktivt delta i fredsarbete.

Vidare verkar denna djupa respekt för andra, och för vår mångfacetterade tillvaro, göra att hon strävar efter att själv förändras och förvandlas snarare än att förändra andra. Därigenom blir hon alltså motståndare till allt slags mission där man sprider den egna verklighetsuppfattningen på bekostnad av andras. Eller, som hon skriver i en essä om mäster Eckehart, de uppmuntrar henne att ”dö från ett jagbundet liv och förnimma ett vara” (Minnesbilder och ärenden, Bonniers, 1963). Denna strävan efter att överge sig själv gör också att hon inte vill träda in i några former som kan hämma öppenheten mot världen, mot Gud och det föränderliga jaget. Som en konsekvens av detta vill hon alltså inte bli präst, och hon väljer dessutom ett andligt sammanhang, kväkarnas, som är befriat från formaliserat böneliv.

År 1958, det år Svenska kyrkan beslutade att öppna prästämbetet för kvinnor, var Fogelklou en central röst i kulturdebatten. Naturligtvis undrade man varför Fogelklou själv aldrig ville vigas. Det faktum att hon hade fått börja läsa teologi mot löfte att aldrig vilja vigas till präst borde i sig ha väckt hennes kämpaglöd, menade man. Redan 1916 förklarar hon till sin vän Lydia Wahlström (17 nov): Det är ”icke av anspråkslöshet jag underlåtit eftertrakta prästämbete”, skriver hon, ”utan tvärtom av samma skäl, som gör att en fredsvän icke kan vilja aspirera inom militäryrket.” De djupast religiösa blir aldrig präster, menar hon, eftersom ämbetet på många sätt är motsatsen till en djupt religiös relation till verkligheten och till andra. Ämbetets särställning hör dels inte hemma i en demokratisk samfundstyp, resonerar hon, och är dessutom ett hinder för ett andligt möte med världen. Fogelklou citerar i samma brev en av de första kväkarna (tillika japansk aktivist och pacifist), Toyohiko Kagawa: ”Det är helt omöjligt för mig att känna en uppriktig respekt för professionella religiösa ledare. – Religionen är den största av alla konster. Vad som allmänt går under beteckningen konst är fragmentariskt och vädjar bara till sinnena. Religionen ensam är livet självt som konst.”

Jungfrufödsel bortom det orörliga förnuftet

För Fogelklou är andlighet en slags konstnärlig närvaro i världen, ett skådande. Att vara präst är något helt annat. Andligt liv handlar för Fogelklou om en radikal omställning av blicken, en omställning som manar till handling. Det handlar inte om att skriva under på vissa kristna sanningar, att kunna svara ”ja” på vissa frågor om saker som ska ha skett i vår kristna historia utan om ett djupt andligt förhållningssätt med politiska konsekvenser. I Fogelklous värld ryms inte någon skarp motsättning mellan det ateistiska och det teistiska utan ett sätt att åskåda världen bortom sådana kategorier, och naturligtvis blir språket därför snårigt och i mångas ögon  otydligt.

Jag tror att Fogelklou försökte skapa ett nytt andligt och teologiskt språk i vårt land. Jag tror att hon skrev för att öppna det vi kallar ”mening” och ”logik” för det som är ligger bortom och går utöver det nuvarande sunda förnuftet. När Nina Björk säger att hon inte förstår ”meningen” i Fogelklous prosa tror jag alltså att hon är något på spåren. Att inte vara meningsfull i gammal vanlig bemärkelse, och att inte tala om gudstro såsom vi förväntar oss och känner igen, tror jag är Fogelkous själva poäng. (På samma sätt som den tidigare ärkebiskopen KG Hammar talade om vår förståelse av vad som är teologiskt meningsfullt.) Det som Björks sekulära förnuft tycker är Fogelklous svaghet tror jag alltså kan vara hennes andliga och även politiska styrka. Fogelklou öppnar för ett förhållningssätt till världen som inte bara är omstörtande på en individuell nivå utan även på en kollektiv nivå. Det handlar ytterst om att överskrida denna världens förtryckande former genom att locka fram deras inneboende befriande potential.

Om den nyvalda ärkebiskopen kan bidra till att komplicera den teologiska debatten är hon alltså i Fogelklous ögon allt annat än otydlig, luddig eller sekulariserad. Snarare är hon då en företrädare för en fördjupad förståelse av kristet, andligt liv. En problematiserande förståelse av jungfrufödelsen är inte uttryck för icke-tro. Det är att öppna tanken bortom det orörliga förnuftet och det är inte bara djupt kristet, det är dessutom hälsosamt. Om Fogelklou som djupt troende kristen skulle misstro Antje Jackelén vore det alltså inte på grund av hennes bristande tydlighet i tron, utan för det faktum att hon tackat ja till att bli en religiös ledare.

 

 

 

Skriv ut