Sofia Lilly Jönsson

Sofia Lilly Jönsson

Chefredaktör och ansvarig utgivare för tidskriften Evangelium.

 

Arvet

Sofia Lilly Jönsson

Nummer 2, publicerad 18 december 2012

Samla inte skatter här på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar
bryter sig in och stjäl. Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask
förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är,
där kommer också ditt hjärta att vara. (Matt 6:19-21)

Det är advent. Bara ordet framkallar minnen av orgelbrus och tända stearinljus för många av oss. Fortfarande i min generation (jag är född 1976) förknippar nog de flesta december mer med fyra ljus i staken och stjärnor i fönstren än kalendern med choklad. I min skola hade vi barn varsitt tänt ljus på bänken varje mörk morgon medan fröken läste högt ur någon bok; i lågstadiet, tror jag, bibliska berättelser. De senaste veckorna har jag hört flera ge samma bild. Det var en ritual som gjorde intryck.

Flera texter i Evangeliums andra nummer tar upp adventsfirandet och Skolverkets nya riktlinjer. ”Religiösa inslag får inte förekomma i utbildningen – elever ska inte utsättas för religiös påverkan. Men det är okej med skolavslutning i kyrkan om tonvikten ligger på traditioner, högtidlighet och den gemensamma samvaron.” Så sammanfattas saken av TT i Svenska Dagbladet 25/11.

Traditioner är ett ord. Här är några till: vanor, rutiner, normer. Hur relaterar det som vi är ute efter när vi säger ”tradition” till den spänning mot det nu existerande som kristendomen säger är nödvändig – väl? – för att nå Guds rike? Till vilket pris väljer vi att bevara?

Teologen Jan Eckerdal har läst Sverigedemokraternas kyrkoförbunds valmanifest och funnit en problematisk riktning bakåt i tiden som inte stämmer med kristendomens hopp om en framtid. Det är en kristen kritik som träffar i kärnan av den sverigedemokratiska ideologin, och som borde vara problematisk inte bara för partiets kristna väljare. Om det är tradition man vill ha så ska man veta att den alltid kräver utveckling för att överleva.

Men många fler än sverigedemokrater måste granska sitt förhållande till traditionsbegreppet. Faktum är att idéer om tradition och arv genomsyrar vårt samhälles beslutsprocesser på alla nivåer. Vi har aldrig talat så mycket om kulturarv som idag. Etnologen och musikern Owe Ronström drar i det här numret upp de historiska linjerna för kulturarvsbegreppet. Det är som läsaren kommer att märka en härva av olika idéer och ideologier. Läs gärna museologen Helena Wangefelt Ströms tankar om ett huvudlöst jesusbarn innan du sätter tänderna i den artikeln.

Man har ett ansvar också inför orden man använder, därför att de styr besluten man tar. Kyrkan måste se upp så att den inte på ett oreflekterat sätt upprepar bodelningen mellan religion och sekulär kultur, manar teologen och organisten Jonas Lundblad i en essä om kulturarvsteologins specifika utmaningar.

På det här området har kyrkan mycket att lära av konsten som ständigt sysslar med frågor hur begreppsanalys och praktisk gestaltning tar sin form. Konstnärliga ledaren vid Drottningholmsteatern Mark Tatlow berättade för mig när vi möttes nyligen om sitt begrepp ”dubbeltidstrogenhet” som handlar om att möta den historiska människan och nutidens publik på samma gång. Det kräver en varsamhet och stor kunskap. Men kyrkans roll, inskärpte Tatlow, är en annan än att vara kulturarvsbärare.

På samma linje är prästen Mikael Löwegren i sin historieskrivning över boten i den kristna gudstjänsten. Att vara kritisk till saker i det nya handboksförslaget innebär inte nödvändigtvis att man vill ha kvar saker precis som de är. Traditionsbevarandet i sig är ett självändamål men traditionens rötter är en förutsättning för växt. Det finns ett stort sammanfall mellan värnande av traditionen och det som skulle kunna få uteblivna nattvardsgäster att infinna sig, som liturgiforskaren Mattias Lundberg uttrycker det i en analys av musikdelen i handboksförslaget.

Arvet efter statskyrkan riskerar alltså att kulturarvifierias samtidigt som kyrkan skiljs från sitt syfte att vara evangeliets bärare in i framtiden. Men kyrkan som varit folkets – på vilka sätt går att diskutera, men åtminstone i meningen att de flesta medborgare en gång var medlemmar – kan förslösas på flera sätt. Andreas Sandberg som forskar i kulturgeografi har undersökt dopsiffror i Stockholms stift och funnit att klyftorna växer mellan fattiga och rika. På forskarens vis uttrycker sig Sandberg försiktigt när han skriver att det behöver undersökas närmare vad som ligger bakom denna utveckling.

Men det är inte någon kontroversiell gissning att Svenska kyrkans egna prioriteringar spelar in här. Om kyrkan fortsätter att försvara intressen hos en viss bildad borgerlighet, som till exempel talet om kulturarv ofta handlar om, kommer det att finnas många som inte finner kyrkan relevant. Man kan se igenom vackra ord om folkkyrka om de inte följs åt av konkret handling. Hur försvarar alltså kyrkan i detta avseende jesusorden som inleder den här texten?

Folkets kyrka omfattar också barnen, som konstaterades på Ärkebiskopens möte för barn och unga i november. Informatören Anna Menzies skriver därifrån med en uppmaning att fortsätta arbetet i församlingarna. Om en pedagogik för barn som sprider sig just i församlingarna skriver gymnasieläraren Karin Eckerdal som träffat en av metoden Godly Plays engelska instruktörer, Alison Seaman, när hon besökte Sverige.

Ett annat perspektiv på arvet möter vi i Ami Lönnroths reportage från Body Worlds där kroppen, döden och livet står i centrum. I Strängnäs stift där man fick de etiska frågor som utställningen väckte i knäet kommenterade biskop Hans-Erik Nordin tidigt saken, vilket ledde till att han bjöds in till ett panelsamtal på Tom Tits Experiment. En film från detta samtal finns på YouTube. Det ger en god bild av sakens komplexitet och mångskiftande aspekter. Tom Tits använder till och med biskopens ord på sin egen hemsida, där han säger att han blev tagen och fann utställningen vacker.

Det citatet är förstås väl valt. Men faktum är att också Evangeliums utsända kom tillbaka efter besöket på museet med något förändrade inställningar. Möten med döden väcker, kan man kanske säga som en generalitet, respekt och förundran inför livet. I det här numret får läsaren själv bestämma om hen vill ta en titt bakom draperiet i Simon Bergs bildspel från utställningen.

I tidskriften Evangeliums andra nummer finns som vanligt litteraturrecensioner. Men också blandgenrer: Christoffer Skogholt låter sig inspireras till tankar om språkets och skapelsens relationer vid ett besök på en teaterföreställning, och litteraturredaktören Josefin Holmström nyskapar kritiken med en reflektion över Lotta Lotass poetiska Konungars tillbedjan. En reflektion, ja i bokstavlig bemärkelse, som spegelbilden av granskogen i en sjö. Så kan man också svara ett konstverk.

Och så avslöjar vi vinnarna av förra numrets utlottning av Tomas Sjödin-paketet och ger en ny chans att få böcker, denna gång den lilla tankeboken Sorg – det mest gåtfulla i mitt liv.

Traditioner, när man skrapar dem på ytan, är ofta inte alls vad man tror. Man kan alltid gå lite längre tillbaka i tiden och upptäcka att där var ingen sådan tradition alls. Jag undrar – krånglar man inte till det för sig när man hänvisar till plikten att bevara ett arv? Om vi vill spela Bach idag fast det inte hör till vår svenska kyrkotradition att göra det, låt oss göra det. Om vi vill tända ljus i advent, låt oss göra det utan hänvisning till förfäders traditioner. Vi har inga plikter mot tidigare generationer. Det är nu som vi lever, och framtidens värld som vi har plikter gentemot.

Därför är svaret på frågan om ett visst kulturuttryck är det rätta alltid om det är relevant idag. Att göra något bara för bevarandets skull, eller tvärtom fast på samma linje för att bryta mot traditionen, blir ointressanta slag i luften. Det är ärligare att erkänna att man vill spela en viss musik, renovera en viss byggnad, lyfta fram en viss praktik, helt enkelt för att man föredrar den framför andra. Då har också meningsmotståndare en ärlig chans att diskutera sakfrågor istället för att försvara den omöjliga rollen som störtare av kulturen.

Evangelium har julstökat den sista tiden och öppnade nyligen tidskriften för vem som helst att läsa. Det var nödvändigt eftersom betalväggen var tekniskt fiffig men krävde mer administration än vi orkade med. Det är en chansning som ställer frågan om tidskriftens framtid på sin spets: ska detta kultursamtal som rör sig mellan världar, församlingar och akademier, kunna överleva och utvecklas?

Många församlingar tycker det och har tecknat en prenumeration på tidskriften och får samtidigt del av fördjupningsmaterialet Vardagsrum, från och med nästa nummer.

Kom ihåg att Tidskriften Evangelium inte är någon central service eller produkt från ett stort medieföretag, utan ett sätt att kanalisera ett offentligt samtal i kulturföreningens form. Tillsammans skapar vi det här rummet. Om du tycker om det du ser hjälper du oss mycket med ett tips om prenumeration till din närmaste kyrkoherde eller annan person med budgetansvar i kyrkan.

 

 

 

Skriv ut