Lena Roos

Lena Roos

Lena Roos är teologie doktor och forskarassistent i religionshistoria vid Lunds universitet, som särskilt arbetat med relationer mellan judar, kristna och muslimer under medeltid. Hon har även intresserat sig för religionsdidaktik och för religion och populärkultur.

På plats

Är männen och samtiden framtiden?

Lena Roos

Nummer 1, publicerad 2 oktober 2012

Foto: Eleonor Björkman

Den 23–26 augusti hölls den årliga konferensen för EASR (European Association for the Study of Religions) vid Södertörns högskola. Återigen har religionsvetarna på Södertörn visat sig tillhöra de mest handlingskraftiga i landet, med tanke på att det bara var fem år sedan en liknande konferens hölls på samma lärosäte, då den största religionsvetenskapliga konferens som någonsin hållits i Sverige. Återigen blev det en stor konferens, med ca 350 deltagare, och tillika bred, med forskare från många olika humanistiska och samhällsvetenskapliga discipliner.

Temat för konferensen var Ends and Beginnings. Som vanligt på den här typen av breda konferenser var det många av presentationerna som endast perifert anknöt till temat. Forskaren vill helt enkelt presentera sin egen pågående forskning, och hittar då en koppling, om än långsökt till temat. Men detta har sina fördelar: det innebär att en sådan här konferens därmed belyser inte bara det valda temat utan även vilka ämnen som är på gång i den religionsvetenskapliga forskningen. Man kan alltså ägna sig åt religionsvetenskaplig trendspaning.

På så vis är det intressant att notera de religionsvetenskapliga forskarnas intresse för vad man skulle kunna kalla ”icke-religion”. Flera hela sessioner ägnades åt sekularism och ateism. Kanske kan man här se en förändring i det religionsvetenskapliga forskningsfältet jämfört med den förra religionsvetenskapliga konferensen på Södertörn 2007. Då ägnades en rad sessioner åt sekularisering, som en större samhällsprocess. Nu däremot, intresserar sig forskarna snarare för sekularism, som ideologi och rörelse, som något som kan studeras med religionsvetenskapliga metoder och som delar många drag med religiösa rörelser (med presentationer med titlar som ”Capitalism as religion?” eller ”Communism as quasi-religion”).

Något som på ett flagrant sätt lyste med sin frånvaro var däremot genus- och kvinnoforskning, särskilt i jämförelse med konferensen som 2007. Då höll fyra hela sessioner på temat ”Women’s everyday religion” och många andra sessioner och enskilda presentationer hade genusvetenskaplig inriktning. Är det ett tecken på att forskning som har någon form av genusperspektiv som sin viktigaste teoretiska utgångspunkt inte har en självklar plats inom religionsvetenskapen? Eller är det ett exempel på hur mycket en enskild forskare kan påverka hur väl ett forskningsfält är representerat på den här typen av konferens. Förra gången var det i hög utsträckning Marja-Liisa Keinänen, lektor vid Stockholms universitet, som tog initiativ till och samordnade sessionerna i serien ”Women’s everyday religion”. I år var det uppenbarligen ingen som kände sig manad att göra någon motsvarande insats på detta område.

Forskningens ansvar

Ett ämne som däremot var väl representerat på så väl denna konferens som den förra var religionsdidaktik, ett relativt nytt forskningsfält men som förefaller växa i betydelse såväl i Sverige som utomlands. Detsamma gäller forskning om nya religiösa rörelser samt alternativandlighet. Även detta motsvarar en tyngdpunkt just nu inom den svenska forskningen åtminstone inom det ämne som traditionellt brukar kallas religionshistoria.

Detta framkom på en session på konferensen som bar den illavarslande rubriken ”The end of history of religions in Sweden?” Där presenterade jag själv delar av en pågående undersökning om religionshistorisk forskning idag, både när det gäller seniora forskare och vilka forskningsfält som finns representerade genom de doktorander som har antagits sedan 1998. Då genomfördes en reform av forskarutbildningen som bland annat innebar att ingen fick antas till forskarutbildning utan att ha full finansiering för fyra års studier, vilket innebar att mycket färre doktorander kunde antas. Sammanfattningsvis så kan man säga att när det gäller de seniora forskarna finns det fortfarande en relativ bredd, men det finns risk för en ökande likriktning i framtiden. När det gäller doktorander så finns det en tydlig övervikt mot islam och nya religiösa rörelser/alternativandlighet, medan många andra stora religionshistoriska fält, till exempel afrikanska religioner eller Kinas och Japans religioner är nästan helt försummade.

Den allra tydligaste tendensen är dock en mycket markant övervikt på moderna ämnen, och bort ifrån äldrehistoriska ämnen och forskningsfält som kräver omfattande språkstudier. Sessionen var välbesökt, med deltagare från de flesta lärosäten som erbjuder religionsvetenskap i Sverige, och även från de nordiska grannländerna.

I den moderna högskolevärlden talar vi ofta om ”resultat”, ”produktivitet”, ”söktryck”, och ”genomströmning”. På den här sessionen användes flera gånger istället det lite gammalmodiga ordet ”ansvar”. Vilket ansvar har vi som akademiker och specialister inom våra respektive fält, att lyfta näsan från våra ansökningar om forskningsmedel och försöka se till helheten? Vilket ansvar har vi att försöka se till att det ska finnas en bred kompetens inom vårt samlade fält i framtiden, oavsett om alla ekonomiska system driver oss mot konkurrens snarare än samarbete och ansvarstagande? Och vem ska ta det ansvaret om inte vi gör det? De frågorna är nog det viktigaste jag bär med mig från konferensen.

 

 

Skriv ut