– Abba! Fader! För dig är allting möjligt. Tag denna bägare ifrån mig. Men inte som jag vill, utan som du vill. (Mark. 14:36)
När han berättar om Jesu ångestfyllda bön i Getsemane, använder evangelisten Markus det arameiska ordet Abba. Det betyder far, eller pappa. Jesus, som i och för sig ofta använder sig av ordet fader när han talar till och om Gud, väljer i detta utsatta läge ett intimt, nästan barnsligt ord. Här är det inte tjänaren som talar till sin herre, eller en bedjare som anropar en anonym helighet långt borta, utan ett skräckslaget barn som i mörkret och rädslan skriker efter pappa.
Att kalla Gud för Fader handlar både i Bibeln och idag om ursprung, närhet och samhörighet. Det markerar också att det handlar om att räkna sig som Guds barn och arvinge, att oupplösligen höra samman, men också ha rätt att förvänta sig allt det som legitima söner på Nya Testamentets tid kunde förvänta sig av sin far. Detta var uppenbarligen något som de första kristna fäste stor vikt vid – när Paulus skriver till församlingarna i Rom och Galatien citerar han Jesu ord i Getsemane, och påminner sina vänner om att deras tro ger dem rätt att kalla Gud för Abba, och att de räknas som Guds barn (Rom. 8:15 resp. Gal.4:6). Genom hela kyrkohistorien har kristna över hela världen gjort ungefär så. I bön, lovsång och liturgi har Gud tilltalats som Fader, eller Far.
Samtidigt har både samhället och det teologiska samtalet förändrats. Det patriarkala samhälle som Jesus levde i under sin tid på jorden är på många platser i kristenheten inte längre en realitet. Att vara pappa innebär inte samma sak idag som det gjorde där och då, och inte heller är det likadant att ha, eller för den delen att inte ha, en pappa.
Följaktligen vore det självklart att de ord som människor sätter på relationen till Gud förändras och utvecklas i samklang med samhället och det teologiska samtalet. Så brukar det religiösa språket utvecklas. Nya ord sätts på gamla sanningar, begrepp som delas av generationer uttrycks på nya sätt.
Nyfiken på vilka ord som används för just de här aspekterna av människors gudsrelation idag, tog jag fram dels det försöksmaterial som heter Psalmer i 2000-talet, dels förslaget till ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan från 2012. Detta för att undersöka hur de som på olika sätt fått i uppdrag att förnya gudstjänstens språk föreslår att Svenska kyrkan ska tala och sjunga om Gud som en Fader i gudstjänsten.
Men jag hittade ingen himmelsk fadersgestalt och ingen Gud Pappa, Abba. Bara spåren av en tämligen avlägsen far från förr: någon obestämbar, okänd och liksom outsagd makt långt borta. Kanske kan man dra det så långt som till bilden av en frånvarande farsa, någon man inte riktigt vet hur man ska tala om, och ännu mindre till.
Själva ordet Fader förekommer i texterna som jag har undersökt, även om det inte är så ofta. I elva av de 165 psalmerna i Psalmer i 2000-talet används orden Fader eller far – i handboksförslaget förekommer det något oftare. Men mycket sällan är det fråga om ett familjärt tilltal, eller ett rop efter pappa som det i Getsemane, och inte heller används det för att uttrycka personlig närhet. Snarare får jag intrycket av att ordet Fader används som en titel, eller till och med av gammal vana.
Flera av psalmerna som använder ordet Fader gör det bara i citat eller anspelningar på bibelord. Någon gång rör det sig om den klassiska avslutningen på en växelsjungen Psaltarpsalm: Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande. I förslaget till kyrkohandbok förekommer ordet Fader framför allt i de texter som är riktigt gamla och delas med hela den världsvida kyrkan – Herrens bön och Trosbekännelsen, samt då olika saker sker i gudstjänsten i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. När ordet förekommer på andra ställen i gudstjänstordningarna används det på liknande sätt, alltså ceremoniellt. Ordet Fader signalerar kontinuitet och tradition. De allra flesta texter i handboksförslaget som innehåller ordet har redan funnits i kyrkohandboken i flera decennier, som tackbönerna efter förlåtelsen, lovsången i musikserie A med den äldre gregorianska musiken, samt överallt där ordalydelsen är mer eller mindre identisk med kyrkohandboken från 1986.
Här finns alltså inte så många sätt att tala om Gud, med några undantag. Den fjärde förbönen i handboksförslaget lyder till exempel: ”Gud, du som är vår far och vår mor, vi ber till dig för allt som är, för växter och djur, för alla människor”. Här beskrivs Gud som både en far och en mor. Det klassiska fadersbegreppet som tilltal vidgas till att även omfatta en modersgestalt, när församlingen ber till Skaparen för det skapade. Och i en av tackbönerna efter nattvarden, som är nyskriven för handboken, finns en formulering där ordet Fader både är en titel och anspelar på treenigheten i och med att både Sonen och den heliga Anden också nämns: ”Himmelske Fader, du sänder din Ande och ger nytt liv. Vi tackar dig för din Sons närvaro i denna måltid och ber dig …”.
I Psalmer i 2000-talet kan ordet Fader på samma sätt anspela på treenigheten i relation till oss människor, eller markera vår samhörighet med andra människor, och med vårt ursprung hos Honom. Detta kombineras i psalm 889: ”Gud är allas Fader / Jesus är vår broder / Anden ger oss ljuset alla dagar” (text av Elle Sylve Blind, översättning av Olavi Korhonen). Gud beskrivs också som den som tar emot när man kommer hem, Fadern som väntar någon annanstans än här och nu. Ibland handlar det om att komma hem till Gud efter att ha gått bort från honom i detta livet, ibland handlar det om vad som sker efter döden. I psalm 919 sjunger vi: ”Sonen kommer oss till mötes / Anden kallar oss vid namn / När vår kropp förtärs av döden / sluts vi in i Faderns famn” (text av Jonas Jonson).
Gud som den väntande, trygga Fadern, som tar emot människan efter döden eller när hon i livet vänder tillbaka till Honom är egentligen det enda tydliga fadersmotivet i Psalmer i 2000-talet. Vi hittar det också i de två psalmer som helt eller delvis återberättar Jesu liknelse om den förlorade sonen, han som ber om förskott på sitt farsarv, festar upp det med prostituerade men som ändå blir varmt mottagen när han full av skam återvänder hem. Psalmen ”Han kom från ett främmande land” är skriven av Anders Frostenson, och ”En psalm om en orättvis Gud” av Ylva och Elisabet Eggehorn. Liknelsen finns i Lukasevangeliet, kapitel 15.
En psalm har faktiskt drag av Getsemanesituationen, med ett tilltal som påminner om när Jesus ropar efter pappa: nummer 850.
Mamma! Var är du? Det mörknar mellan träden.
Skuggor i skogen. Jag hittar inte hem.
Vägen och ljuset försvinner som ett rop i en vind.
Gud! Var är du? Du måste ta mig hem.
(Text av Maria Kuchen)
Kyrkohandboksförslaget och Psalmer i 2000-talet sätter ord på mycket i den kristna erfarenheten som den ser ut i Sverige och Svenska kyrkan idag. Psalmen 814 talar om stranden som en plats som ger ro, där Du finns ”med nåd för varje tid”. Texterna beskriver ofta sökande, längtan och tvivel, och känslan av att inte riktigt veta vem Gud är. Många texter beskriver hur våra liv ser ut – även om ordet livspussel inte skrivs ut, så förekommer sannerligen själva företeelsen. Det finns modernt återberättade bibelberättelser, det finns liturgisk text som uttrycker vår glädje och tacksamhet inför allt Gud är. Materialet är på det sättet både rikt och varierat.
Samtidigt är Fadern, både den vi ropar efter som det mörkrädda barnet ropar efter sin pappa eller mamma, och den som vi ska få ärva riket av, påtagligt frånvarande. Det finns vissa spår, i form av liturgisk titulatur och citat när vi anspelar på de gamla berättelserna. Men innerligheten från Getsemane och den trygga tillhörigheten i att få vara ett Guds barn, som Paulus beskriver i Romarbrevet, vart har allt detta tagit vägen? Om de här materialen säger något om hur kristna idag relaterar till Gud – varför tonar vi ner, ja till och med nekar oss själva just den här sidan av Gudsrelationen? Jag har några teorier.
Den första teorin är att strävan efter att inte försöka fånga Gud i ett mänskligt och manligt kön gör att alla föräldraegenskaper hos Gud får följa med barnet ut med badvattnet när ordet Fader undviks i det religiösa språket. Fadersbegreppet förknippas med en patriarkal och ojämlik världsordning, och tonas ner för att inte tillskriva Gud människors missbruk och förtryck av varandra. Vissa ansatser finns både i dessa och andra liturgiska material att komplettera med ord som uttrycker kvinnligt kön, men vanligast och kanske enklast tycks vara att helt enkelt använda det könsneutrala ”Gud” i alla sammanhang. Det är förvisso praktiskt, men det blir lätt både enahanda och opersonligt om det inte följs av målande beskrivningar och definitioner, som i handboksförslagets inledningsord nummer 8:
”Fjällens och de öppna landskapets Gud, skogarnas och den rika mångfaldens Gud, städernas och det pulserande livets Gud …”
Den andra teorin är att själva ordet Fader känns otidsenligt och inte riktigt betyder något för dagens människa, samtidigt som ordet pappa istället verkar kännas alltför vardagligt för att användas i den här typen av texter. Detta trots att i de moderna föräldraidealen, som är ganska likartade för både mammor och pappor, finns mycket som skulle kunna tillskrivas en god Gud: närvaro, omsorg, trygghet, gränssättning, för att nämna några saker. Gud som den som står och fryser vid en fotbollsplan eller utanför en ridskola, timme ut och timme in, Gud som den som stiger upp mitt i natten och värmer välling, Gud som den som byter blöjor; det finns gott om underlag för psalmtexter här, men så långt verkar ingen riktigt vilja gå. Kanske blir det för kroppsligt, och för vanligt, men är det egentligen mer världsligt med föräldraledighet och vab än vad det är med skillnaden i arvsrätt mellan barn inom äktenskapet och barn som en slavägare fått med en slavinna, som Paulus skriver om i Galaterbrevet?
Min tredje teori om varför pappaguden är frånvarande i dagens religiösa språk är att samtidens krav på självständighet och oberoende gör det svårt att relatera till en gudsrelation med ett så tydligt beroendeförhållande. Att Gud är en Fader – eller en förälder överhuvudtaget – och att man själv är ett barn skapar en obalans i relationen som vi inte är bekväma med. En Gud som är en förutsättning för livet, en Gud som är uppfostrare och omvårdare; detta är knepigt att relatera till för den som är van att vara sin egen. Dessutom är det kanske inte främst en förälder man söker idag i relationen till Gud. Den som i tron söker en känsla av frid, mening och närvaro känner sig förmodligen mer bekväm med treenighetens tredje gestalt Anden. Den som söker efter en medvandrare att spegla sitt liv i, någon som möter ansikte mot ansikte, vänder sig till Sonen, Jesus.
Är det så att vi som lever i Sverige idag inte anses, eller anser oss, behöva någon gudomlig förälder längre, utom möjligen någon som väntar efter döden? Fungerar en föräldragud i pedagogiska exempel, som liknelser, men inte i den personliga relationen? Kan det vara därför som fadersbegreppet inte uppdateras mot samtiden och dessutom ses som något av ett teologiskt problem? Det är inte en orimlig slutsats, åtminstone inte i ljuset av dessa texter. Vare sig psalmerna eller kyrkohandboksförslaget har ju uppstått ur ett vakuum; det är bedjande, sjungande gudstjänstfirare och professionella teologer som både formulerat dem och gett dem legitimitet.
Människan behöver ord för sin längtan, sitt sökande och sitt tvivel. Liturgisk text som inte speglar denna del av livet blir lätt meningslös. På samma sätt behöver människan ord för de tillfällen då hon faktiskt når dit hon längtat, ord för den gudsrelation som förklarar sammanhang och skänker glimtar av förklaring över verkligheten. Ord för upplevelsen, hur flyktig den än må vara, av att vara ett älskat barn i en trygg famn. Många klarar sig på Lina Sandell och de liturgiska texter som hängt med under decennier, men det är inte bra att de bibliskt och kyrkohistoriskt förankrade faders- och föräldramotiven blir efter när det officiella liturgiska språket i psalm- och handböcker uppdateras. Att lägga mer tid och kraft på att bearbeta dessa motiv vore att ta inte bara vår tids människor på allvar, utan också tidigare och kommande generationer av Guds döttrar och söner.
