Ur serien "The guests" av Goupal

Ur serien ”The guests” av Goupal

Det ekumeniska landskapet i dagens Sverige kan sägas utspela sig i spänningsfältet mellan två radikalt olika läger. Å ena sidan har vi en stor grupp folkkyrkoorienterade teologer och förtroendevalda som ser alla former av gränser mellan kyrkligt engagerade och vanliga samhällsmedborgare som något negativt. I detta tänkande är det något eftersträvansvärt att följa den dagsaktuella politiska utvecklingen, tillgodogöra sig insikter från det sekulära och tillämpa dessa även i kyrkans värld, även när det kräver genomgripande reformer av traditionella värderingar inom kyrkorna och leder till ekumeniska spänningar, både inom Svenska kyrkans egen organisation och i förhållande till andra kyrkor.

På den andra sidan har vi den ”nya ekumeniken”, som i sin svenska form leder sina rötter tillbaka till de högkyrkliga biskoparna Giertz och Gärtners uppmärksammade öppenhet mot frikyrkliga traditioner. Denna syntes mellan katolskt och frikyrkligt fick sitt tydligaste uttryck under KG Hammars tid som ärkebiskop, då Anders Arborelius och Sten-Gunnar Hedin författade det så kallade Jesusmanifestet, vars syfte var att ge ett ”allmänkyrkligt” svar på den utveckling som de såg i den lutherska majoritetskyrkan. Arborelius och Hedins anda lever kvar, explicit bland annat i Jesusmanifestationen och implicit i flera av de inomkyrkliga väckelserörelserna och hos enskilda kyrkliga ”förnyare”, som varit framgångsrika i att marknadsföra en bred (och ofta växande) kyrklig verksamhet med argument från nutida teologi och samhällsdebatt. Att tydliggöra gränserna mellan å ena sidan det kyrkliga eller kristna och å andra sidan det sekulariserade svenska majoritetssamhället blir i detta tänkande något viktigt, samtidigt som kyrkans mission uppfattas som att hjälpa människor att ”ta steget över” till kyrkan och lämna majoritetssamhällets livsuppfattning bakom sig.

”… den lutherska traditionens andliga attraktionskraft …”

Även om det naturligtvis finns ett brett spektrum av medelpositioner mellan dessa två ytterligheter kan man mot bakgrund av den ovan tecknade bilden konstatera att Livets Ords grundare Ulf Ekmans konversion till romersk-katolsk tro, som många uppfattade som en stor överraskning, kanske snarast bör tolkas som ett ganska typiskt tecken i tiden. Den som har följt debatten efter Ekmans konversion kan konstatera att de flesta som uttryckt förvåning över att en person som säger sig vilja följa Bibelns budskap kan konvertera till romersk-katolsk tro endast verkar spela med två olika alternativ: det frikyrkligt-karismatiska och det romerska. Möjligheten att närma sig luthersk tro uppfattas endast som ett teoretiskt alternativ, som snabbt kan avfärdas på grund av den inre sekularisering som lutherskt folkkyrkotänkande medför.

Trots att Ulf Ekman vuxit upp som lutheran och faktiskt en gång blivit prästvigd av Bertil Gärtner har de allra flesta debattörer undvikit att ta upp tanken att Ekman, med sin stora kännedom om och respekt för Bibelns budskap, skulle kunna ha blivit en övertygad och brinnande lutheran i takt med att han under senare tid fått upp sin andliga kompass för den allmänkyrkliga traditionen.

Jag vill påstå att detta undvikande av den lutherska traditionens andliga attraktionskraft är ett allvarligt sjukdomstecken på vår tids ekumeniska landskap. Det var ju trots allt kombinationen av en personligt färgad förtröstan på det bibliska budskapet om rättfärdiggörelse av nåd allena och en iver att föra Kyrkan tillbaka till sin fornkyrkliga enhet som gjorde att en munk i en tysk småstad för snart femhundra år sedan blev en världsberömd reformator.

Är det en självklarhet att vår tids reformatorer måste verka inom ramarna för antingen en luthersk folkkyrkostruktur eller den nya ekumeniken? Finns det överhuvudtaget plats för obekväma och genuint nytänkande personer i någon av de två läger som jag inledde med att beskriva? Eller vilar kanske stora delar av det teologiska landskapet i dagens Sverige på förutsättningar som gör att Martin Luthers och den tidiga, förmoderna, lutherdomen har ett oförtjänt dåligt rykte (i den mån som den ens blir kommenterad)?

Bakom dessa viktiga frågor ligger förstås den ännu viktigare frågan om vad det lutherska arvet ska betyda för Svenska kyrkan (och andra lutherska kyrkor). Är reformationens huvudfrågor om rättfärdighet, lag och evangelium, nåd och goda gärningar ett avklarat kapitel, eller uttrycker de erfarenheter som skulle behövas tas upp på ett nytt sätt i en postsekulär situation?

Ett första preliminärt svar på dessa frågor får vi från ren statistik; om man gör upp en lista med de länder i världen som söndagligen samlar flest personer till en luthersk gudstjänst ligger de allra flesta i Afrika. Man bör därför avstå från att göra generella omdömen om luthersk teologi på basis av situationen i de europeiska och amerikanska (folk)kyrkorna på norra halvklotet. Det som händer i dessa kyrkor har nämligen med största sannolikhet ytterst lite att göra med den lutherska kyrkofamiljens framtid. I den afrikanska kontexten finns däremot kyrkor som har en tydlig konfessionell medvetenhet, ofta i samarbete med den amerikanska Missourisynoden, som i sin tur står nära Missionsprovinsen i Sverige.

Samtidigt verkar dessa afrikanska kyrkor i en genuint ekumenisk kontext där samma person som är aktiv i en luthersk församling exempelvis kan anlita romersk-katolska sjukhus och metodistiska skolor. De afrikanska lutheranerna är verkligen ekumeniskt uppdaterade. Men istället för att fråga sig vilka sidor av den lutherska tron som de kan avstå från i syfte att framstå mer lika andra kristna väljer de att översätta texter från Martin Luther och de första generationerna lutherska teologer. De vet att deras existensberättigande i ett ekumeniskt perspektiv ligger just i att de har en tydlig teologisk profil som med goda skäl åberopar sig på det lutherska namnet.

En i yttre mening stor vilja att ansluta sig till luthersk tradition framskymtar ganska ofta i dokument som framtas centralt inom Svenska kyrkan. Inte minst det föreliggande kyrkohandboksförslaget visar flera exempel på hur man närmast oreserverat säger sig vilja föra vidare ursprungliga lutherska insikter. I detta förslag handlar det om den lutherska principen om att fira gudstjänst på ett enkelt folkspråk, med öppenhet för gudsbilder som människor har med sig när de kommer till kyrkan och med en enkel och medryckande musik. I samtliga nämnda fall förefaller handboksgruppens insikter om den tidiga lutherdomens ställningstaganden i dessa frågor mycket svaga. Detta gör att de som vill kritisera luthersk tro, bland annat utifrån den nya ekumenikens perspektiv, får ytterligare vatten på sin kvarn. Svenska kyrkan framstår därför alltmer som en organisation med ett traditionsfritt gudstjänstliv, vilket legitimerar det som Sofia Lilly Jönsson på ett annat ställe i det här numret kallar för ekumeniska fotrörelser, som bland annat kommer till uttryck i att många personer rör sig från samfund till samfund i sitt söndagliga gudstjänstfirande, utan att ha någon egentlig hemvist. Märkligt nog är detta handlande vanligt också bland blivande kyrkoarbetare.

På senare tid har inte minst Jan Eckerdal och Patrik Hagman skrivit viktiga böcker kring hur man i en folkkyrklig kontext kan arbeta för att tydligare framträda som en kropp på det sätt som de första kristna såg sig som en kropp, inte minst i det söndagliga nattvardsfirandet. I Hagmans fall görs detta i ett uppenbart åsidosättande av lutherska insikter som skulle kunna bidra till en mer profilerat församlingsliv, liknande det hos afrikanska lutheraner (jag har tidigare behandlat Hagmans Efter folkkyrkan i en recension i tidningen Kyrka och folk).

Hos Eckerdal finns en genomförd ambition att anknyta till den tidigaste formen av folkkyrkotänkande. Som ett enskilt bidrag fungerar därför hans avhandling som en välbehövlig läsning av ett material som börjar falla i glömska hos nutida generationer i Svenska kyrkan, trots att en stor del av 1900-talets kyrkliga verklighet formades utifrån detta tänkande. Samtidigt undviker Eckerdal att ställa de mest grundläggande frågorna om den tidiga lutherska trons kyrko- och samhällsuppfattning.

Därmed riskerar även Eckerdals bok, trots att syftet kanske nästan är det helt motsatta, att bli använd som ett argument för de stora fotrörelsegrupper som endast är intresserade av Svenska kyrkan när de kan använda dess församlingar för att gestalta just den form av ekumenik som de själva efterfrågar, men som aldrig skulle försvara den lutherska tro som Svenska kyrkan officiellt bejakar i sina grundläggande bekännelsedokument. Till saken hör förstås det självklara faktum att de ekumeniska fotrörelserna rör sig helt fritt mellan olika territoriella församlingar. Det marknadstänkande som numera blivit så kritiserat beträffande fritt val av skola, omsorg och liknande institutioner fortsätter ohämmat att breda ut sig i kyrkans värld. Istället för att leta syndabockar till denna komplicerade situation bör vi nu vända oss till den tidiga lutherdomen och se vilka svar som den kan ge.

I skriften Om koncilierna och kyrkan, som finns i modern svensk översättning, anger Luther sju kännetecken på Kristi kyrka, nämligen ordet, dopet, nattvarden, nycklarna/avlösningen, ämbetet, bönen och korset/lidandet. På ytan är det fenomen som kristna från nästan alla tänkbara traditioner känner igen sig i. Men om man gräver vidare, inte minst i de fyra senare kännetecken, får man se hur den lutherska ”kroppen” tar tydlig form just genom varje troendes specifika kallelse. För att en sådan kropp ska fungera krävs naturligtvis att de olika cellerna, även om dessa är sinsemellan ganska olika, lever i en nära gemenskap med varandra och hela tiden delar varandras erfarenheter.

Denna insikt liknar till viss del vissa ställningstaganden inom den moderna ekumeniken. Men hos Luther finns ett inslag som i vår tid kan upplevas som främmande och på samma gång är ett brott mot postmodern självcentrism och en brygga i god mening mellan kyrkan och världen.

Nyckeln till den djupare förståelsen av kyrkans synlighet genom dess sju kännetecken finner vi nämligen i den lutherska historiesynen, närmare bestämt i den så kallade treståndsläran. Luther tänkte (han bygger här vidare på medeltida tankar men utformar dem i linje med sin egen teologi) att Gud för historien framåt genom samverkan mellan första ståndet (prästerna), andra ståndet (adeln) och tredje ståndet (borgare och bönder – ”hushållarna”). Detta tänkande fungerade explicit i det svenska samhället under den gamla ståndsriksdagens tid (jämför: adel, präster, borgare och bönder), även om dess praktiska utformning redan från början inte fullt ut träffande den lutherska grundtanken. Själva fundamentet, med tre olika aspekter av kyrkans kroppslighet (ecklesiologi, politik och ekonomi) har dock ett genuint stöd i Nya Testamentets explicita terminologi och tankevärld i stort.

Martin Luther

Martin Luther

Mer konkret betyder detta att kyrkan, trots att dess kännetecken är synliga, inom luthersk tro tillåts att vara till stor del fördold. Detta är först och främst en viktig resurs i en tid när kyrklig triumfalism, inåtvändhet och självgodhet växer sig starkare i sekulariseringens kölvatten. Samtidigt är poängen att det nödvändiga behov av synlighet och kroppslighet som den nya ekumeniken med rätta betonar faktiskt finns även i traditionell luthersk teologi. Synligheten ligger då inte främst på det ecklesiologiska planet, utan på de politiska och ekonomiska. Den kommer till konkret uttryck när kristna formar sitt liv i en medveten vilja att stå i en tradition som stolt tar tillvara på de insikter om mellanmänskligt samspel som både har en öppenhet för det sekulära i god mening (tänk till exempel på Aristoteles filosofi, som också fördes vidare på luthersk mark under 1500- och 1600-talen) och en tydlig vilja att påminna om den nåd som ”världen” vare sig förstår eller frågar efter.

Luther själv var inte särskilt upptagen med att dra gränser av olika slag, även om han konstaterade de gränser som Gud själv sätter upp i sin ordning för nåden och naturen. Att i ett senmodernt samhälle på ett medvetet sätt låta sig inspireras av det tidiglutherska kyrkotänkandet är mot bakgrund av resonemanget ovan ett minst sagt utmanande projekt. Det tvingar oss att konfrontera en rad viktiga frågor som vi i det längsta verkar vilja undvika; vilka lever vi till exempel egentligen i kyrkogemenskap med, och på vilken grund existerar enhet i tron? Det ställer också viktiga frågor om den sekulära jämlikhetsteorins räckvidd och tillämpning. Samtidigt öppnar det för insikter från urkyrkan som gått förlorade under historiens gång men som skulle kunna bli den konfessionella lutherdomens verkliga bidrag och profilering i en värld där avstånden hela tiden krymper och de enda gränser som överlever är de som hjälper oss att identifiera den grund som verkligen håller, från tid till tid.

tagged in 6essaer