Foto/illustration: Agnes Mohlin.

Foto/illustration: Agnes Mohlin.

”Så att vi genom dem får del av Kristi kropp och blod”. Så ber Svenska kyrkan i en av sina nattvardsböner (G, HB86). ”Dem” syftar i sammanhanget på nattvardselementen, brödet och vinet, och därmed uttrycks inte bara en allmänkyrklig – katolsk – nattvardsuppfattning, utan också en i bästa mening traditionell svenskkyrklig sådan. Denna nattvardsteologi bärs upp av två delar, dels av realpresensen, det vill säga att Kristus är verkligt, reellt och substantiellt, närvarande, dels att denna närvaro knyts till nattvardselementen.

Närvaron förstås inte andligt, i handlingen i största allmänhet, utan närvaron knyts specifikt till nattvardselementen. Svenska kyrkans nattvardssyn sammanfattas därför väl i Swebilius katekes (1689). ”Hwad får och anammar du i den helga nattwarden?”, frågar den gamle ärkebiskopen, och han svarar: ”Uti, med och under brödet, anammar jag med min mun Christi sanna och wäsentliga lekamen, det är hans kött, och med winet, Christi blod.”

Den sakramentala närvaron, Kristi kropps och blods reella och substantiella närvaro i, med och under brödet och vinets gestalt, vilar på och garanteras av Kristi instiftelse, som gjordes vid den sista måltiden i den övre salen i Jerusalem. Jesu ord ”Detta är min kropp”, liksom ”Detta är mitt blod”, uppfattas tillsammans med kyrkans stora tradition konkret, så att Jesus menar vad han säger. Denna konkreta förståelse för Paulus vidare när han säger: ”Välsignelsen bägare som vi välsignar, ger den oss inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp?” (1 Kor 10:16).

För att ett sakrament ska vara ett sakrament måste det genomföras och firas så som Jesus har instiftat det. När det gäller dopet måste det dels förrättas i rent vatten, dels ske i ”Faderns, Sonens och den helige Andes namn”. Sker det i något annat än vatten, eller med andra tydningsord, exempelvis i ”Skaparens, Befriarens och Livgiverskans namn”, då är det inte ett giltigt dop enligt Svenska kyrkans ordning. Det räcker då inte med att handlingen påminner om ett dop. Genom att ändra i eller gå utöver instiftelsen har man gjort handlingen till något annat än ett dop. Vad som ligger inom och utom nattvardens instiftelse är en helt avgörande fråga, och får konkretion i frågan om nattvardselementen och utbytandet av bröd och/eller vin. Konkordieformeln – en luthersk bekännelseskrift från 1577 – tydliggör faran när den framhåller att: ”om man icke håller Kristi instiftelse, så som han förordnat den, föreligger intet sakrament” (SKB 1957). Hur instiftelsen ser ut har i allra högsta grad att göra med vad för slags dryck och vad för slags bröd som Jesus själv använde, och därmed band sina löften till. Att det rörde sig om alkoholhaltigt vin råder det ingen som helst tvekan om (Aalen 1983).

Just nu pågår runt om i många av Svenska kyrkans församlingar ett minst sagt häpnadsväckande experiment med nattvardens sakrament. Det saknas inte invändningar mot de nya bruk som praktiseras, men dessa väljer man att fullständigt ignorera. Experimentet består i att byta ut nattvardens materia mot något annat eller något snarlikt. Varianterna är flera. Istället för vin väljer vissa församlingar druvsaft, andra väljer avalkoholiserat vin. Istället för bröd bakat av vete, väljer några en produkt framställd av något annat – majs eller ris –, andra väljer avglutenifierade veteoblater. Alla dessa förändringar kan inte jämställas, alla är inte lika allvarliga, men de reser inte bara ekumeniska, utan också sakramentalteologiska invändningar som måste tas på allvar.

Invändningarna mot att byta ut nattvardselementen handlar inte om att vara teologiskt rigid, att fokusera på detaljer, att inte ta pastorala problem på allvar, och de utesluter inte en vilja till omsorg om människor med problem. Invändningarna handlar uteslutande om sakramental trygghet. Det handlar om att kunna tro att det jag mottar i nattvarden är Kristi kropp och blod, i, med och under brödets och vinets gestalt, till syndernas förlåtelse, liv och salighet. Det är denna säkerhet det handlar om.

Frågan om nattvardselementen, om man kan ersätta dessa eller inte, har utöver den teologiska grundfrågan också en rad pastorala och själavårdsmässiga aspekter. Jag har i annat sammanhang presenterat hur man kan resonera kring dessa (Hagberg 2012). I denna artikel avstår jag därför från att gå in på dessa resonemang, och koncentrerar mig istället på det som jag menar är grundfrågan, nämligen frågan om vad som ligger inom och utom Kristi instiftelse och om den sakramentala närvaron är beroende av nattvardselementen.

Man skulle kunna tro att denna fråga är relativt ny, eller i alla fall jämnårig med nykterhetsrörelsens framväxt på 1800-talet. Så är emellertid inte fallet. Det som kom med nykterhetsrörelsen var ett lagiskt moraliserande över och kring alkoholen, där man aldrig förmått skilja bruk från missbruk, men frågan vilken materia som ska användas i nattvardsfirandet är betydligt äldre än så. För att visa att frågan inte är ny torde det räcka att här anföra tre tillfällen där nattvardens materia har diskuterats i äldre tid, ett från 200-, ett från 300-, och ett från 600-talet.

Vid konciliet i Karthago år 257 beslutades, att: ”I de heliga Mysterierna får inget bäras fram, annat än vår Herres kropp och blod, enligt Herrens egen instiftelse, det är bröd och vin blandat med vatten.” Senare, under 300-talet, hade kyrkofadern Johannes Chrysostomos (d. 407) att göra med en grupp som kallades Hydroparastatatæ, vilket betyder ”de som bär fram vatten [istället för vin]”. Denna grupp bekämpade han frenetiskt. Konciliet i Trullo år 692 citerar det ovan åberopade konciliet i Karthago i fråga om nattvardselementen, och skriver/beslutar i anslutning till detta: ”om någon biskop eller präst inte utför den heliga handlingen i enlighet med vad som överlämnats av apostlarna, och inte bär fram offret med vin blandat med vatten, så må han avsättas, för att på ett ofullkomligt sätt ha framställt Mysteriet och för att ha förändrat det som blivit överlämnat” (Petrén 1982).

Men, säger då vän av nuvarande ordning: spelar detta någon roll, exemplen är ju från om inte forntiden så fornkyrkan, och både kyrkomöte och biskopsmöte har ju idag sagt att det är fritt fram att byta ut nattvardselementen, och att detta är i enlighet med Svenska kyrkans tradition. Då är det väl bara att gilla läget. Nej, fullt så enkelt är det inte.

När man idag hänvisar till Svenska kyrkans ordning anses denna komma till uttryck i skriften Brödet och vinet i Herrens måltid. Utredning om nattvardselementens beskaffenhet (1987), framtagen av Svenska kyrkans centralstyrelse. Utredningen hävdar att frågan om nattvardselementens beskaffenhet ”framför allt [är] en pastoral fråga”. Slutsatsen blir därför att alkoholfritt vin och druvsaft kan användas. Utifrån denna utredning presenterade sedan biskopsmötet riktlinjer, bifogade som en bilaga till utredningen, där utredningens slutsatser sanktioneras. Svenska kyrkans läronämnd har senast 2010 behandlat frågan om nattvardselementen i svar på två motioner till kyrkomötet (läronämndens yttrande). Där sägs, att enligt ”vår kyrkas tradition är Kristi närvaro i nattvarden inte beroende av vilken sorts bröd och vin som kommer till användning”.

Nu är bara problemet det, att utredningen från 1987, biskopsmötets riktlinjer då och uttalanden senare, liksom läronämndens yttranden 2010 far med osanning när man påstår att detta är Svenska kyrkans tradition, liksom att frågan om nattvardselementen främst är en pastoral fråga, och att Kristi närvaro inte är beroende av vilken sorts bröd och vin som används. Det är påståenden som ingenstans leds i bevis – vilket torde bero på att sakförhållandet i själva verket är det rakt motsatta, och detta går mer än väl att belägga: genom hela Svenska kyrkans tradition, från 1500-talet och framåt, har man hävdat precis det motsatta, det vill säga att Kristi instiftelse inbegriper bröd och vin, att vin per definition är jäst druvsaft (inte druvjuice, must, mjöd, öl, vatten eller något annat), och att inget sakrament föreligger utanför instiftelsen.

… att thet är icke Verum Sacramentum medh mindre thet skeer i wijn …

Denna grundmurade tradition går enkelt att följa. Den reformerade kyrkans i Sverige tradition fortsätter den inriktning som gavs i Karthago och Trullo, den tydliggörs i den likvoristiska striden vid mitten av 1500-talet och i ärkebiskop Laurentius Petris uttalanden (Kjöllerström 1935; Ahlberg 1964). Den tydliggörs i protokoll från ett biskopsmöte 1562, där biskoparna framhåller följande:

Skall man och weeta att thet är icke låffligitt att man brukar till Messåna miödh, körsdrank, eller watn, Ty wår Herre Jesus Christus haffuer ther stichtat i wijnn. Så må och ingen hans ordh ryggia, widh sin siell och salighet till görendhe. Och ther nödhen så kundhe henda, att mann icke bekomma kan wijn, så må man låta bliffua omessat: Och om så kan henda (thet gudh nodheligen affuendhe och förbiudhe) att nogon i then tijdhen warder krank eller siuck, och åstundar Sacramentet, så skall man trösta honom medh Gudz ordh, att han sätter sina fulla troo och lijtt till gudh, och giffua honom före, att thet är icke Verum Sacramentum medh mindre thet skeer i wijn, iuxta institutionem Christi, Non licet pura aqua, cereuisia, mulsa aut alio quouis liquore præterquam Vino in Cæna vti (Kiiskinen 2010).

Det avslutande latinska citatet lyder i översättning: ”Enligt Kristi förordning är det inte tillåtet att använda rent vatten, öl, mjöd eller annan dryck utom vin vid nattvarden” (Hagberg 2014).

Under 1700-talet lyfte domprosten i Växjö, Sven Bælter, i Historiska anmärkningar om Kyrkoceremonierna (1783), fram en lång rad nattvardsmissbruk, också sådana som inbegriper förändringar, tillägg eller utbyten av nattvardselementen. I samtliga fall konstaterar han att dessa bruk med rätta fördömts av kyrkan (Bælter 1783).

Biskopsmötet 1960 instämmer i denna enhetliga tradition då det slår fast att det ”tillkommer pastor att under ämbetsansvar vaka över att gällande ordning iakttages vid firandet av Herrens Heliga Nattvard. Vid nattvarden skall verkligt vin användas. Det kan icke ersättas med annan dryck”. Så sent som 1981 avslogs en motion i kyrkomötet som önskade att annan dryck än vin skulle kunna användas i nattvardsfirandet.

Detta är alltså Svenska kyrkans tradition. Från den odelade kyrkans tid, över 1500-talet, ända fram till 1980-talets början är den entydig, och när det gäller grundfrågan, om nattvardselementen spelar någon roll för den sakramentala närvaron, svarar traditionen entydigt ja. Brödet och vinet i Herrens måltid etablerar alltså en helt ny och äventyrlig tradition.

Det är inte särskilt långsökt att denna nya tradition har fått näring i mötet med dels nykterhetsrörelsens moraliserande hållning, dels andra nattvardstraditioner, inte minst sådana från reformerta och frikyrkliga sammanhang, traditioner som inte fäster någon större vikt vid nattvardselementen eftersom man inte förstår Kristi närvaro som specifikt knuten till dem. En hel del svenskkyrkliga präster har själva vuxit upp i traditionella frikyrkor och där lärt sig att det ena går lika bra som det andra, en grundsyn som man sedan tagit med sig när man bytt samfund.

Den ordning som idag praktiseras i en hel del svenskkyrkliga församlingar är naturligtvis giltig i den meningen att den är kyrkorättsligt reglerad och godkänd. Detta är emellertid alls inte detsamma som att firandet därmed automatiskt sker i enlighet med Kristi instiftelse. Om kyrkomötet godkände en ordning där en församling istället för bröd och vin använde chips och Coca-cola, då skulle den vara kyrkorättsligt giltig, men var och en begriper att en sådan måltid inte skulle ha något med den måltid som Jesus instiftade att göra. Nu är problemet att druvjuice är lika lite vin som Coca-cola är det – skillnaden är just bara den att juicen påminner om vin.

Augsburgska bekännelsen – den främsta lutherska bekännelseskriften – säger i artikel VII att evangelium rent ska förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Detta är grunden för kyrkans enhet. Artikeln säger därefter, att ”nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan” inte behöver vara lika överallt (SKB 1957). Detta påstående ligger i linje med vad som var Augsburgska bekännelsens syfte, nämligen att argumentera för att den evangeliska gruppens ordningar kunde rymmas inom kyrkan. Sådana yttre bruk som kan variera skulle i gudstjänstsammanhanget exempelvis kunna vara liturgiska textilier och musik.

Jag menar att Augsburgska bekännelsens artikel VII har betydelse också för förståelsen av frågan om nattvardselementen. De stora kyrkotraditionerna skulle aldrig acceptera att dessa hörde till kategorin ”nedärvda människobud”, utan att hanterandet av nattvardselementen istället ingår i vad som är ett rätt eller fel förvaltande av nattvardens sakrament. Denna syn har också varit Svenska kyrkans fram till 1970- 80-tal, då en annan syn plötsligt, och utan sakargument, gör sig gällande.

Därmed tydliggörs också, att hur Svenska kyrkan avser att hantera denna fråga, det avgör var i den världsvida kyrkan hon kommer att placeras: i den stora traditionen, bland dem som har och rätt förvaltar en nattvardssyn präglad av realpresens, eller i marginalen, bland de grupper som har och ger uttryck för en mer eller mindre symbolisk nattvardssyn. Det går nämligen inte att förena det som Svenska kyrkan i sin bekännelse bekänner om nattvarden, Kristi verkliga närvaro, och de bruk hon tillåter, med en nattvardsmateria som ligger utanför Kristi instiftelse. Nuvarande ordning fjärmar Svenska kyrkan allt mer från de stora kyrkorna, och den slår – faktiskt – in en kil i kyrkans enhet.

Den sakramentala närvaron, Kristi kropps och blods reella och substantiella närvaro i, med och under brödet och vinets gestalt, vilar på och garanteras av Kristi instiftelse. Till instiftelsen hör bröd och vin. En sakramental trygghet kan dessvärre inte garanteras utanför instiftelsen, och detta konstaterande gäller oavsett hur vällovligt syftet bakom förändringen än är. Svenska kyrkan saknar mandat att sanktionera ett nattvardsfirande som går utanför nattvardens instiftelse, såsom nu sker i många av hennes församlingar.

 

 

Litteratur

Aalen, Sverre: ”’Det som kommer av vinträdet’ – Alkoholfritt nattvardsvin i ljuset av Nya testamentets och judiska källor I”, i Svensk Pastoraltidskrift (SPT) nr 38/1983, s. 628-631

Aalen, Sverre: ”’Det som kommer av vinträdet’ – Alkoholfritt nattvardsvin i ljuset av Nya testamentets och judiska källor II”, i SPT nr 39/1983, s. 648-652.

Ahlberg, Bo: Laurentius Petris nattvardsuppfattning, Lund 1964.

Bælter, Sven: Historiska anmärkningar om Kyrkoceremonierna, Stockholm 1783, s. 345-349.

Den Svenska Kyrkohandbok 1986.

Hagberg, Markus: ”’Ett stråk av himmel och en doft av jord’ – det materiellas betydelse i firandet av nattvarden, I”, i SPT nr 11/2012, s. 343-349.

Hagberg, Markus: ”’Ett stråk av himmel och en doft av jord’ – det materiellas betydelse i firandet av nattvarden, II”, i SPT nr 12/2012, s. 365-370

Hagberg, Markus: ”’Thet är icke Verum Sacramentum medh mindre thet skeer i Wijn’”, i SPT nr 7/2014, s. 202-206.

Kiiskinen, Terhi: Fem källor från den svenska reformationstiden i Finland, Tammerfors 2010, s. 264-274. Paragraf III återfinns på s. 266-268.

Kjöllerström, Sven: Striden kring kalvinismen i Sverige under Erik XIV. En kyrkohistorisk studie, Lund 1935.

Kyrkomötet: Läronämndens yttrande 2010:10y.

Petrén, Per Edward: ”Det som kommer från vinträdet. Om nattvardsvin och annat vin”, i SPT nr 22/1982, s. 461-464.

Svenska kyrkans bekännelseskrifter (SKB), Stockholm 1957. 

Citatet ”om man icke håller Kristi instiftelse, så som han förordnat den, föreligger intet sakrament”, från Konkordieformeln, återfinns på s. 331.

Citatet att ”nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan” inte behöver vara lika överallt, från Augsburgska bekännelsen återfinns på s. 59.

Svenska kyrkans Centralstyrelse: Brödet och vinet i Herrens måltid. Utredning om nattvardselementens beskaffenhet, Stockholm 1987.

Swebilio, Olai: Enfaldig Förklaring öfwer D. Mart. Lutheri Lilla Katekes, Ställd genom Spörsmål och Swar, Af Olao Swebilio, A. Ups., Götheborg 1800.

tagged in nr10-rad2-2st