Aldrig på de tusen år som kristendomen varit etablerad i Sverige har det firats så mycket mässor som idag. Och aldrig har det skett under så skiftande former som idag. Går man till en nattvardsgudstjänst i Svenska kyrkan kan man möta nästan vad som helst. Inte bara musiken och den yttre gestaltningen skiftar från församling till församling, utan även vilka texter som beds och vilka gåvor som bärs fram till altaret.

Foto/illustration: Agnes Mohlin.

Foto/illustration: Agnes Mohlin.

Utan att det fattats några officiella beslut om det har glutenfritt bröd och det alkoholfritt vin osynligt kommit att ta över, och det ganska snabbt. Frågan om brödet och vinet i Herrens måltid är på en gång en icke-fråga i Svenska kyrkan – och en fråga som väcker mycket känslor där den tillåts komma upp till ytan.

Finns det något som kan betraktas som ”giltig materia” (för att nu använda den formella benämningen på det bröd/vin som används vid sakramentsfirandet)? Om svaret är ja finns det förstås ”ogiltig materia” – innebär det då en ”ogiltig nattvard” om sådan används?

Till slut blir frågan: vad är det som gör en mässa till en mässa?

För att kunna svara på den frågan menar jag att man måste skifta fokus: från nattvardselementen bröd och vin, till nattvarden som ett sammanhållet skeende. Men låt mig börja i själva brödet och vinet.

En grundtanke i den lutherska traditionens tänkande kring nattvardens firande är att gudstjänstfiraren ska kunna känna trygghet i sakramentsförvaltningen. Man ska kunna vara förvissad om att det som sker, sker i enlighet med Jesu instiftelse. Eller annorlunda uttryckt: den enskilde ska kunna vila i kyrkans ordning.

I den Lilla katekesen skriver Martin Luther: ”Altarets sakrament är vår Herres, Jesu Kristi, sanna kropp och blod, under bröd och vin, instiftat av Kristus själv, till att ätas och drickas av oss kristna.” Han hänvisar därefter till det Matteus, Markus, Lukas och Paulus skriver: att Jesus i den natt då han blev förrådd tog bröd och vin, tackade, bröt och gav till lärjungarna. På den retoriska frågan hur ett kroppsligt ätande och drickande kan ge syndernas förlåtelse, liv och salighet, svarar han sedan: ”Ätandet och drickandet åstadkommer det förvisso inte, utan orden: för er utgiven och för er utgivet.”

Luther tycks alltså framhålla fyra saker som konstituerande för nattvardens firande: bröd och vin, Jesu instiftelseord samt kommunion. Men vad är bröd och vin här?

För Svenska kyrkans del antog biskoparna år 1991 ”rekommendationer angående handhavandet av altarets heliga sakrament”. Det är de senast antagna ordningarna och gäller alltså fortfarande. Där sägs om brödet att osyrat (ojäst) bröd är det normala i Svenska kyrkan, men att syrat börd kan användas. Vidare att församlingarna för allergikers skull även bör ha tillgång till glutenfria oblater. Inget nämns om sädesslag.

Om vinet säger biskoparna att det i normala fall inte kan ersättas med annan dryck, men att det är naturligt att eftersträva en låg alkoholhalt. Tre valmöjligheter anges: vin, vin och vatten, avalkoholiserat vin. Därmed avvisas också implicit så kallat alkoholfritt vin, som är druvjuice som destillerats så att en jäsning aldrig kommit igång; till skillnad från det avalkoholiserade vinet, som är jäst vin som upphettats under vacuum så att alkoholen i princip försvinner.

Själva riktlinjernas tillkomst betyder att det inte i Svenska kyrkan är så att vad som helst kan passera som bröd respektive vin inom ramen för nattvardsfirandet, alltså betraktas som giltig materia. Dessa riktlinjer har dock aldrig varit särskilt spridda eller uppmärksammade; idag är de väl närmast bortglömda. Och med sin försiktiga balansgång bringar väl inte detta biskopliga dokument heller någon större klarhet eller ordning.

Utvecklingen inom Svenska kyrkan har snarast blivit den att det som 1991 framstår som kompletterande undantag – avalkoholiserat vin och glutenfritt bröd – blivit huvudnorm för vad som är giltig materia i nattvardsfirandet. Drivkraften har naturligtvis varit att kunna inkludera alla i kommunionen.

I kontrast till detta kan man konstatera att huvudlinjen genom historien och över världen är en annan. Romersk-katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna håller gemensamt fast vid bröd bakat ”enbart av vete” och ”naturligt vin från vinstocken” som giltig materia (Katolska kyrkolagen, canon 924); naturligt vin betyder vin som inte manipulerats genom exempelvis avalkoholisering. En absolut majoritet av jordens kristna uppfattar sig alltså här som bundna av Herrens instiftelse. Inte så få svenskkyrkliga delar denna övertygelse och känner sig därför djupt osäkra över vad som distribueras i en mässa med druvsaft eller glutenfria Erstaoblater, enligt innehållsförteckningen bakade på ”potatisstärkelse, majsmjöl, majsstärkelse, rismjöl och guarkärnmjöl”.

Båda lägren i Svenska kyrkan åberopar sig högljutt och ganska självsäkert på Jesu exempel. Förespråkare för druvjuice poängterar att han aldrig visade bort någon, utan åt tillsammans med de utstötta och bröt mot religiösa regelverk i kärlekens namn – självklart kan det gå lika bra med något annat! Den andra linjen säger att Jesus har instiftat sin nattvard på ett visst sätt, för vår trygghets skull, och vi har att vara trogna – självklart ägnade sig Jesus inte åt sådant som att dela majsjox och saft!

Som en klok vän till mig påpekat uppstår konflikter just för att det finns goda skäl för olika ståndpunkter. Å ena sidan har vi här en vilja att kunna fira mässan på ett sådant sätt att alla kan välkomnas till nattvardsbordet. Å andra sidan har vi en vilja att fira mässan med de former som Jesus själv gett sin kyrka: det är hans måltid och inte vår. Att visa noll förståelse för det den andre säger är knappast en konstruktiv hållning. Ett lyssnande till andras ärliga övertygelse, där man försöker förstå den andres bevekelsegrunder, kan däremot öppna upp för en fortsatt dialog inom gemenskapen.

Ödmjukhet är alltid på sin plats när vi har med de gudomliga mysterierna att göra. Sanningen är naturligtvis den att ingen kyrklig instans förfogar över Gud. Vi kan därför inte slå fast vad som sker om man använder något annat än verkligt vin och vetebröd. Ingen kan veta att detta är, eller detta är inte, Kristi kropp och blod. Att undra om det lämpliga i en viss ordning är varken att ifrågasätta andras tro eller goda vilja. Än mindre att uttala en dom i stil med ”detta är ingen nattvard”.

Det viktigt att förstå att ordet giltighet inte handlar om sanningsfrågan, utan om kyrkans regleringar. Lite krångligare uttryckt är giltighet inte ett ontologiskt utan ett kyrkorättsligt begrepp. När man talar om giltig materia avser det därför inte att slå fast vad som kan förvandlas till Kristi kropp/blod och vad som inte kan det. Syftet är att ange vad som kan sägas vara bröd/vin i nattvardssammanhang: det ska kunna kännas igen som samma bröd och vin vart man än kommer för att fira mässan.

Just därför att vi inte kan veta, inte kan skärskåda vad Gud gör eller inte gör med det som burits fram, blir det desto viktigare att hållas fast vid det som traderats. Paulus skriver i sin undervisning om Herrens måltid till församlingen i Korinth: ”Jag har själv tagit emot från Herren det som jag har fört vidare till er: Den natten då herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och sade: ’Detta är min kropp som offras för er. Gör detta till minne av mig.’ Likaså tog han bägaren efter måltiden och sade: ’Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod. Var gång ni dricker av den, gör det till minne av mig.’ Var gång ni äter det brödet och dricker den bägaren förkunnar ni alltså Herrens död, till dess han kommer. (1 Kor 11:23–26).

Paulus har till församlingen i Korinth överlämnat det som han själv tagit emot. Så har kyrkan fortsatt att överlämna nattvardshandlingen, genom att fira den. Från Jesus själv överlämnas – traderas – den handling som i Nya testamentet kallas brödsbrytelsen till de första lärjungarna, från lärjungarna till Paulus och andra, och så vidare genom århundradena fram till oss. Vi tar emot det som överlämnats – traditionen – och lämnar den i vår tur vidare. Bara på detta sätt kan kyrkan hävda något rimligt anspråk på att göra detsamma som Jesus gjorde. Så fullgörs hans befallning: ”Gör detta…”

Foto/illustration: Agnes Mohlin.

Foto/illustration: Agnes Mohlin.

Men vad betyder det att göra som Jesus gjorde? Den västerländska teologin har kommit att få en olycklig fixering vid konsekrationen – det ögonblick då brödet och vinet förvandlas till Kristi kropp och blod. De medeltida teologerna menade sig in i minsta detalj kunna fastställa när det skedde, nämligen vid själva läsandet av Jesu instiftelseord över det framburna brödet och vinet, och närmare bestämt vid orden ”detta är min kropp/detta är mitt blod”. Detta ledde till ett slags liturgisk minimalism: bröd, vin och instiftelseord är det egentligen nödvändiga.

Under senmedeltiden hade själva konsekrationsögonblicket allt mer kommit i fokus. Det normala var att den enskilde tog emot kommunion bara en gång om året, i samband med påsken. De troende gick istället till kyrkan för att skåda mässan: se och tillbe när prästen lyfte upp det bröd och vin som just förvandlats. Det heliga ögonblicket markerades med klockringning och ljus som höjdes.

Martin Luther och de andra reformatorerna framhöll med emfas att brödet och vinet var till för att ätas och drickas, inte skådas. Fanns inga kommunikanter, kunde därför ingen mässa hållas. Och eftersom medeltida praxis, med nattvardsgång bara sällan för den enskilde, kom att leva kvar så fanns det helt enkelt inga nattvardsgäster. Alltså innebar den nya teologin med tiden att mässfirandet blev mer sällsynt – vilket naturligtvis inte alls var reformatorernas avsikt.

I hög grad kan man karaktärisera den lutherska traditionen för en kommunionsfromhet. Det blir ätandet och drickandet vid nattvardsbordet som utgör själva mässan. I realiteten flyttades fokus från konsekration till kommunion – alltså från en punkt till en annan. På det viset kan man säga att den lutherska traditionen kom föra vidare den västliga traditionens olycksaliga sönderdelning av mässans flöde.

Istället behövs ett nytt helhetstänkande kring mässan: en medveten förskjutning av tyngdpunkten från nattvardselementen till nattvarden som ett sammanhållet skeende. Ett sådant skifte av fokus kommer också att kasta nytt ljus över nattvardens materia, som då inte längre kan betraktas isolerade från sitt sammanhang.

Den vedertagna uppfattningen på medeltiden var att mässan från början bestod av instiftelseorden och Herrens bön. Till denna ursprungliga mässa hade, tänkte man sig, olika böner lagts så att man till slut fått den medeltida mässan – där instiftelseorden fanns infogade i den stora nattvardsbönen.

Förnyad forskning kring det kristna nattvardsfirandets framväxt har visat att det förhåller sig precis tvärtom!

Den måltid Jesus firade med sina lärjungar byggde på judisk måltidspraxis. Vi vet inte exakt vilken typ av måltid det var Jesus firade med sina lärjungar den natt då han blev förrådd. Men om det var en påskmåltid eller inte, spelar mindre roll: vid alla rituella måltider ingick brödsbrytande och välsignelse av vin. Man tackade för skapelsens gåvor och för Guds handlande med sitt folk i historien.

Enligt judiskt sätt att tänka blir då en historisk händelse konkret närvarande på nytt när man firar den. En jude som till exempel håller påskmåltid ska göra det ”som om han själv vore närvarande” vid uttåget – det är en händelse i tiden som på nytt blir så verklig att man firar sin påskmåltid med skorna på: beredd att bryta upp och gå med.

Det är alltså inom en sådan ram som Jesus instiftar nattvarden och säger: ”Gör detta till min åminnelse.” Med det kan han inte avse att repetera hans ord över brödet och vinet. Hans befallning är att fira en sådan åminnelsemåltid. Alltså en måltid som är en aktualisering av Guds frälsningsgärningar – vilka kulminerar i Jesu egen död och uppståndelse, himmelsfärd och återkomst.

Flera av de fornkyrkliga nattvardsliturgierna saknar följaktligen helt Jesu instiftelseord, eller alluderar bara på dem. Det finns från början en nattvardsbön över bröd och vin, där det först efter hand genom kyrkohistorien blir självklart att man också infogar Jesu egna ord. Poängen är då inte att detta är närmast magiska ord som när de uttalas har kraft att förvandla. Orden hänvisar istället bakåt till det Jesus gjorde – och som kyrkan nu gör på nytt. Intentionen är att fullgöra Kristi befallning att fira hans åminnelse. Denna Herrens åminnelse vävs samman med en åkallan att den Helige Ande ska komma och förvandla bröd och vin, kyrkan och hela skapelsen. Det är Anden, utgjuten över kyrkan, som åstadkommer och gör sakramentet: Kristus blir närvarande med allt sitt verk i det bröd som är hans kropp och det vin som är hans blod.

Nattvardsfirandet börjar inte när bröd och vin tillreds, utan när klockorna ringer vid gudstjänstens början. Nattvardsfirandet är ett helt från början till slut.

I ljuset av den förnyade forskningen och genom fördjupad ekumenisk dialog har kyrkorna över hela världen förnyat sina nattvardsliturgier under 1900-talet. Starkt fokus har inte minst funnits på restaurationen av nattvardsbönen, där hänvisningen till måltidens instiftande infogas i en åminnelsebön efter judiskt mönster och där en tydlig åkallan av den Helige Ande över bröd/vin och församling kommer till uttryck. Och denna bön finns i sin tur infogad i det helhetsmönster som mässan utgör, och hänger organsikt samman med det som kommer före och det som följer efter.

Här representerar de otaliga temamässor som firas i Svenska kyrkan ett helt annat sätt att tänka. Ofast upprätthåller man där en medeltida syn på vad som gör och åstadkommer sakramentet.

Det är i det här sammanhanget viktigt att lägga märke till ett annat avsnitt i den undervisning som Paulus ger i 1 Korintiherbrevet. Jag har redan citerat det han skriver i kapitel 11 om att han traderat – tagit emot och lämnat vidare – nattvardsbefallningen. I kapitel 15 använder han precis samma uttryck ännu en gång:

”Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv…” (1 Kor 15:3–5).

Förkunnelsen av evangeliet om Kristus överlämnas på samma sätt som måltiden – och måltiden överlämnas tillsammans med förkunnelsen av evangeliet. De två kan inte skiljas åt. I den kristna gudstjänsten ser vi det också tydligt: de två huvudpunkterna i mässan är ordet och bordet. Det ena hänger oupplösligt ihop med det andra i en helhet.

Det kristna nattvardsfirandet är en rit med djupa rötter, ner i den bibliska myllan och historien. Till den västerländska mässans grundordning hör exempelvis även Herre förbarma dig, Ära åt Gud i höjden, Helig och O Guds Lamm – som alla är bibelallusioner som väcker associationer, ger djupseende och vidgar perspektiven. Vårt firande vävs så samman med Guds folk i alla tider.

Tappar man det sambandet mellan bibel och liturgi innebär det att man lösgör måltiden från det sammanhang som den organiskt växt fram ur. När mässordningen inte är indränkt av Guds folks gemensamma modersmål, som har sina källor i Bibeln, kapas måltidens rötter. Det innebär att riten med bröd och vin istället flyter fritt – och kan fyllas med vilket annat innehåll som helst. Att bara läsa instiftelseorden räcker inte som sammanhang: måltiden blir då något annat.

Man kan också uttrycka det som att nattvardsfirandet inte börjar när bröd och vin tillreds, utan när klockorna ringer vid gudstjänstens början. Bot, bön och lovsång öppnar firandet innan Guds ord läses och utläggs, vilket leder över till måltidsdelen, och därefter sänds Gudsfolket ut i världen genom välsignelsen. Kanske kan man på ett sätt betrakta hela detta sammanhang som konsekrerande, därför att nattvardsfirandet är ett helt från början till slut.

I en snävare mening måste man åtminstone se hela nattvardsbönen som en sammanhållen bön vilken i sin helhet konsekrerar brödet och vinet. Det finns naturligtvis ett konsekrationsögonblick någonstans: det är Kristi kropp och blod när nattvardsbönen fullbordats. Men det är varken möjligt eller ens särskilt intressant att slå fast exakt var och hur det sker. Poängen kvarstår: det är mässan som helhet – och inte bara reciterandet av Jesu ord – som skall ”förkunna Herrens död till dess han kommer åter”.

Med ett sådant perspektiv på mässfirandet kan inte konsekrationen av bröd och vin reduceras till att gåvorna skall helgas för att bära Kristus till mig. Sammanhanget är mycket större än så. Nattvarden är ett sammanhållet skeende som alltid firas i gemenskap med hela kyrkan. Vi idag står i det stora flödet genom historien från Jesus Kristus och apostlarna fram till oss.

Det lokala firandet måste därför kunna igenkännas som ett autentiskt firande av andra kyrkor. Frågan om giltigt bröd och vin kan alltså till slut bara besvaras genom ekumenisk konsensus. Ytterst handlar det om samhörigheten med den stora kyrkliga traditionen och bekännelsen till en enda kyrka.

tagged in nr10-rad2b-2st