Foto/illustration: Agnes Mohlin.

Foto/illustration: Agnes Mohlin.

”Det stämmer att de är trevliga, de där små samhällena, köpmannastäderna, byarna, städerna med sina storslagna slott, sina kyrkor, sina stränder – de har bara en svag punkt och det är att de är bebodda, och de är bebodda av människor som ser på andra från sina murars höjd med förakt i blicken, de är den chauvinistiska sorten, de med fjäder i hatten – de lyckliga idioterna som föddes någonstans.”

Stycket är inledningen av visan La ballade des gens qui sont nés quelque part, sjungen av trubaduren Georges Brassens och med på en av hans skivor 1972. För mig blev Brassens tidigt en tydlig representant för fransk musik, kultur – för Frankrike. En annan som öppnade dörrarna till den frankofona världen för mig var Jacques Brel: belgaren som beklagade sig över sitt land i sången Le Plat Pays och som blev känd för sitt förakt för den småborgerlighet han omgavs av. Han hånade den i sången Les Bourgeois, på skivan med samma namn tio år före Brassens ballad. I visan sjunger Brel att han är han på krogen med sina vänner och förklarar att ”Jojo ansåg sig vara Voltaire, och Pierre Casanova, och jag, jag som var stoltast av oss alla, jag ansåg mig vara mig själv.”

2015 började som året då bilder från Paris där det stod skrivet ”Je suis Charlie” överallt. Bland alla de otaliga bilder från Paris som florerade på internet såg jag avbilden av Voltaire uppsatt på en husvägg. Voltaire används ofta i sammanhang där yttrandefriheten ska försvaras, han får symbolisera alltihop: upplysningsideal, yttrandefrihet, förnuft. Han är det sofistikerade Frankrike, dess ständigt aktuella representant. Voltaire est Charlie. Satirtidningen Charlie Hebdo får representera mycket nu, och en sak är den franska självbilden. Presidenten François Hollande har kallat terrordådet för ”barbari mot civilisationen” och satirtidningen som tidigare hankat sig fram ekonomiskt får plötsligt ett stort finansieringsstöd. Numret efter dådet ska ha tryckts upp i åtta miljoner exemplar. Charlie Hebdo är demokratin, civilisationen, yttrandefriheten.

På den stora manifestationen i Paris den 11 januari syns trikoloren bland massorna, det är ”republikens marsch”. Jag ser på Twitter en bild som en utsänd svensk reporter tagit. En liten pojke sitter på en mans axlar. Pojken bär en prydlig beige ullkappa och har en ljusblå halsduk virad om sig. Han håller upp en fransk flagga. Blicken är bestämt riktad framför honom, flaggans skaft är ett leksakssvärd. Bakom och runt omkring honom är den ändlösa massan på Place de la République, mannen som bär honom har blicken riktad mot en klar, ljusblå himmel.

Man försvarar inte bara press- och yttrandefriheten: man står upp för sitt Frankrike och sin älskade Voltaire. Liksom Voltaire ofta felciteras, på ett vis approprieras, gör man nu detsamma med Charlie Hebdos tecknare. De blir den franska andans martyrer. Man lyfter pennorna mot himlen, Hollande talar om vikten av ”enighet”, pojken viftar sitt lilla leksakssvärd med trikoloren. Allt känns symboliskt. Tidningen, de mördade tecknarna – de är gjorda till en symbol för något ingen av dem velat vara; de som ju arbetade för en tidning som hånskrattar inför allt man nu förvandlar dem till.

Man sublimerar det groteska. Det fula får inte finnas i ett samhälle buret av så fina ideal, men det var ju i just det sublima franska samhället Charlie Hebdo tog platsen som en grotesk, blodig fläck på trikolorens baner. Vad är det för enighet Hollande talar om? Det finns tecken i litteraturen som ger svar på den frågan.

Foto/illustration: Agnes Mohlin

Foto/illustration: Agnes Mohlin

I Romain Garys roman Med livet framför sig (1975) (som han skrev under pseudonymen Émile Ajar) bor den gamla Madame Rosa högst upp på sjätte våningen i Paris. Det finns ingen hiss och hennes många kilon gör förhållandet till ett stort orosmoment i hennes liv. Hälsan är illa ställd, ”hon hade då verkligen gjort sej förtjänt av en hiss” säger romanens berättare Mohammed, som kallas Momo (Litteraturfrämjandet 1984, översättning Bengt Söderbergh).

Madame Rosa är judinna, Momo arab, och han berättar: ”Det dröjde innan jag förstod att jag var arab, för ingen skällde ju på mej. Jag fick lära mig det först i skolan. Men jag försvarade mej aldrig, det gör så ont att slåss.” Han är ett av många barn som Madame Rosa tar hand om; hon tar hand om prostituerades barn. I hennes minne finns kriget och Auschwitz. Barnen borträknade är hon ensam, rädd att en dag dö i trappan. Momo betraktar sin antihjältinna:

”… Madame Rosa är nåt av det läskigaste och ensammaste och olyckligaste som jag nånsin varit med om, och det är nog tur att jag finns till hands för annars skulle ingen vilja veta av henne. För egen del förstår jag inte varför det måste finnas människor som har allt och ser för läskiga ut och gamla och sjuka, när andra inte behöver nånting. Det är inte rättvist. Jag har en god vän som är chef för hela polisen och har den starkaste ordningsmakten i världen, överallt är det han som är starkast, en större snut kan ni inte tänka er. Han är så bra som snut att han kan göra vad han vill, han är kungen alltså. När vi går ut och går tillsammans, så lägger han armen om mina axlar så att det på riktigt skall synas att han är som en far för mej.”

Det starka skyddar men skrämmer, och lämnar utom synhåll vad det inte vill veta av. Jämförelsen ”stor mot liten” används också i berättelsen om Charlie Hebdo: kalasjnikoven möter pennan, som idén om det stora Väst enas i Hollandes unité mot la barbarie. Det fula är redan definierat som något annat, och till den definitionen hör inte längre Charlie Hebdo. Den store möter den lille för att forma en ”enighet”, flaggan viftar i skyn, bestämd håller pojken sitt leksakssvärd.

Ett stycke som uttrycker problematiken i sin mest koncisa form står att finna i Patrick Modianos Place de l’Étoile (1968; översättning Lena och Cai Melin, Bonniers Panache 1970) där den unge judiske berättaren ständigt söker och förändrar sin identitet, och lägger fram följande förklaring om den till landsförräderi anklagade Alfred Dreyfus: ”Alfred Dreyfus älskade passionerat det Frankrike som symboliserades av Ludvig den helige, Jeanne d’Arc och Chouanrojalisterna, vilket förklarar att han valde officersbanan. Men Frankrike ville inte veta av juden Alfred Dreyfus. Då förrådde han landet, som man hämnas på en otacksam kvinna med sporrtrissor i form av franska liljor. Barrès, Zola och Déroulède förstod ingenting av denna olyckliga kärlek.”

Frankrikes ädla enighet tycks kräva en avvikare. Journalisten Ahmed Benchemsi skrev i Le Monde (16/1) ett svar på reaktionerna efter terrordådet: ”Islam är skrattretande uppenbart inte inskriven i en människas gener beroende på hennes fädernesland. Det är en idé som var och en är fri att ta till sig – eller inte – även om man heter Mustafa eller Fatima. De invandrade franska barnen har gått i samma republikanska skolor som de andra, och där har de studerat Voltaire och Upplysningen precis som alla andra. Bortsett från tanken att deras etniska ursprung villkorar deras sätt att tänka (vilket är själva definitionen av rasism), finns det inte någon anledning till att de skulle känna mindre för de idéerna än ”urfransmännen”. Men, den allmänna diskursen, som räcker sig ända till statens topp, förskjuter dessa till deras antagna ’islamité’ (ungefär ”islamska identitet”) utan att be dem om deras åsikt. När man gör detta bekänner man dem med tvång, och dömer dem hänsynslöst till det avvikande. ’Liberté, égalité, fraternité’, säger ni?

Visst, det finns bland de här människorna ”sanna” muslimer. De har tron av en god anledning, den enda som gäller: de har bekänt sig som troende efter att fritt ha tänkt igenom det. Men det finns även de som anser sig vara muslimer eftersom det är bilden av dem själva som man sänder dem – och som av diverse anledningar (dålig utbildning, socioekonomisk marginalisering…) inte har samma kraft, möjlighet eller resurser att ifrågasätta den här givna bilden.”

Man skulle kunna tro att Benchemsi skrev om Madame Rosas Momo, som får lära sig genom andras våld och kränkningar att han avviker från det franska. Våldet ger Momo en essentialistisk självbild han inte hade förut. Han får lära sig att den han är född till är bestämd sedan födseln genom en kollektiv identitet, en ”arabiskhet”.

Presidenten Hollande har tiden efter terrordådet flitigt repeterat att ”sekulariseringen är att respektera religionstillhörigheten”. Och det är nog sant, men den franska statens konfessionslöshet verkar inte utplåna behovet av en avvikare. Det tydligaste exemplet på detta står kanske att finna i Albert Camus klassiker Främlingen (1942). Den är berättelsen om Monsieur Meursault som mördar en arab på en strand i det franska Algeriet en het eftermiddag under en brännande sol, men som senare döms till döden inte för mordet utan för att han inte grät på sin mors begravning.

Det intressanta i detta sammanhang är att reflektera över receptionen av boken när den kom: en hel värld gjorde den likgiltige Meursault till sin hjälte och ägnade inte en tanke åt personen han dödat på stranden.

I Kamel Daouds parafrasroman Meursault, contre-enquête (2013) får äntligen den mördade upprättelse – en historia och ett förnamn. Det är Moussas (som offret heter) bror Haroun som berättar historien för oss. I boken, vars berättelse vi får veta bör tolkas som en myt och en redogörelse för parenteser snarare än fakta vad det berömda litterära mordet beträffar, berättar Haroun om hur han fått ”bära Moussas lik på sina axlar” i alla år sedan mordet begicks. Kroppen återfinns aldrig trots att Haroun och hans mor letar längs hela stranden, och fastän den mördade brodern ter sig som ett avlägset minne för Haroun och hans grav är ett tomt hål i jorden, är köttet alltid närvarande, dess tyngd som vilar på axlarna påminner de läsare som hållit Meursault för sin hjälte om vem han är: han blir ”araben” för en hel värld.

Det sker utom hans kontroll: varken Haroun eller hans mor har någon aning om att de är besläktade med hela västvärldens litterära Andre, till dess att någon berättar det för dem, precis som Momo sex trappor upp i Madame Rosas Parisvåning lär sig om sin arabiska identitet genom sin omvärlds förolämpningar.

Meursault, contre-enquête är ett exempel på hur suddiga gränsdragningarna kan te sig mellan fiktion och verklighet. Den visar hur fiktionen drabbar riktiga människor genom att ett konstant konstruerande av ett narrativ används för att tolka och anpassa verkligheten efter det narrativet. Främlingen är ett litterärt verk som bortom fiktionen tvingat människor leva med den döde ”araben utan namn” buren tung på sina axlar. Daouds Haroun skiljer sig överhuvudtaget inte särskilt från Camus Meursault, tvärtom är de varandra mycket lika. Haroun finner tillvaron absurd och möter sin omvärld som en främmande observatör. Men den vita blicken tvingar honom till en position som motpol till normalpersonen, till att bli ”araben”.

Islamistiska terrorister öppnade eld och sköt kallblodigt ihjäl tolv personer på satirtidningen Charlie Hebdos redaktion i Paris. Så nu äras dess tecknare som en del i en ständigt pågående process att stärka västvärldens självbild, trots att detta går emot det tidningen står för. Enligt det västliga narrativet är varje dödad satirtecknare en Voltaire, men kanske hade de i själva verket varit stoltare än så – och ansett sig vara sig själva.

Och mitt i allt detta dyker Michel Houellebecqs roman Soumission (2015) upp, där ett islamistiskt parti vinner makten i Frankrike. Det franska sekulära idealet uttrycks här som blott en instabil parentes i det europeiska samhällsbyggets historia. Bokens protagonist är litteraturvetaren François som ger kurser vid Sorbonne. Gång efter annan finner han sig vid olika minnesmärken från medeltiden som påminner om forna religiösa strider och kristna helgedomar. Den franska mitten-högerpolitikern François Bayrou får i boken manifestera den franska humanismens ansikte: som här mest är en livlös tomhet.

Efter det islamistiska maktövertagandet finner sig maktens män rätt snabbt i det nya styret. Det tar till exempel protagonisten en halvtimme på den akademiska tillställning han vid ett tillfälle befinner sig att inse att inga kvinnor bjudits in. Inga stora skillnader för männen har skett, förutom att deras kontroll över kvinnorna har blivit större och objektifieringen av kvinnor förändrats något i sitt uttryck. Några radikala förändringar i det franska samhället äger inte rum. På det mest cyniska sätt suddar alltså Houellebecq ut skillnaden mellan fransmannen och dess ständigt konstruerade avvikare – något som gör den här boken förutom rätt underhållande högst relevant i sin samtid. Samma dag som attacken på Charlie Hebdo var det tänkt att romanen skulle komma ut i Frankrike.

Några veckor efter terrorattentatet åker jag själv till Paris. I trappan upp från metron där jag nyanländ kånkar på min väska passerar mig och två andra en berusad man som skanderar att ”man kan inte lita på Hollande, man kan inte lita på Sarkozy, det finns bara Le Pen!”. De andra två i trappan fnissar över hans huvud mot varandra.

Dagen efter besöker jag platsen där attentatet ägde rum. Där ligger massor av blommor, gåvor, teckningar, dikter, hälsningar, kondoleanser – de låg strödda redan på gatan som ledde dit. Redaktionen är avspärrad, regnet duggar den här tidiga eftermiddagen och det är rätt tyst bortsett från ljudet från bilarna på boulevarden runt hörnet. En soldat kramar sitt automatvapen och vankar av och an utanför redaktionens port. Huset utsänder en isande tomhet, som att det tömts på sitt liv. En äldre dam går och läser på lapparna som ligger överallt, det strosar några tonåringar. Jag ser en teckning som ett barn ritat och skrivit på med prydlig skrivstil att ”jag vill inte växa upp i ett land utan frihet”, och jag tänker att det här har någon bett barnet skriva ståendes över dess axel. När jag sedan ska åka hem igen efter min vistelse och tar en kaffe på Orlys flygplats passerar mig en annan man, ropandes att ”moskéerna är överallt, det finns inga kyrkor! Det är bara moskéer!”.

Och då minns jag bilden i tidningen från republikens marsch, där den lille pojken sitter på en mans axlar. Omgiven av den omätliga massan människor sträcker han med bestämd blick fram trikoloren som sitter fast på ett leksakssvärd. Och med minnet av den bilden i huvudet ställer jag mig frågan vem han i morgon kommer rikta svärdet mot.