Foto/illustration: Agnes Mohlin.

Foto/illustration: Agnes Mohlin.

Under 1800-talet fullbordades inom protestantismen ett slags reduktionistisk syn på nattvarden. Det som blev kvar var kommunionen under brödets och vinets gestalt.

Lite förenklat kan man säga att inom lutherdomen framträdde syndaförlåtelsen som motiv, inom frikyrkligheten församlingsgemenskapen. Om kommunionen i princip blev innehållet i mässan så kan man samtidigt konstatera att människor kommunicerade (tog nattvarden) sällan eller aldrig.

I dag får den protestantiska nattvardsreduktionismen genomslag när Svenska kyrkans präster väljer former för mässan. Vanligast är då att man tar bort alla moment som inte är direkt nödvändiga, som man anser, för kommunionen. När kommunionen blir ett måste för alla som firar mässan uppstår också ett motstånd mot att man har kommunion för ofta. Slutligen leder den protestantiska reduktionismen till att fokus flyttas från den sakramentalt närvarande Kristus till vad som kallas ”måltiden” eftersom det är det enda motivet i mässan. När det sedan konkretiseras i en debatt om nattvardselementen ”måste” vara bröd och vin eller om de kan ersättas av något annat framträder reduktionismen i argument från alla sidor.

Jag ska kort argumentera för att kommunionen naturligtvis är en nödvändig del av mässan, men att allas kommunion inte är det. Men framför allt vill jag säga att mässan är så mycket mer än enskilda gudstjänstfirares kommunion. Mässan är det tillfälle då Guds folk firar Kristi uppståndelse på hans uppståndelses dag då de troende tillsammans möter levande Gud och inför honom bär fram sina böner och tacksägelser. Söndagens mässa är det tillfälle då församlingen, det nya förbundets gemenskap, som uppstått genom dopet, firar tillsammans det nya förbundets måltid. Det är i mässan som Kristus framträder i sin mystiska kropp, sakramentalt på altaret, som nådemedel i Ordet och som det till liturgi församlade folket. Mässan är mer än kommunionen.

I Svenska kyrkans handbok 1942 står det en instruktion vid läsningen av instiftelseorden i högmässan: ”Församlingen faller på knä eller böjer sig ned.” En kort epikletisk bön (bön om Anden) har föregått instiftelseorden och efter Fader Vår reser sig församlingen och sjunger ”O Guds Lamm” som är en tillbedjan av den sakramentalt närvarande Herren. Därefter framträder ”nattvardsgästerna” som faller på knä och mottar den i nattvardselementen närvarande Kristus.

Vad är centrum i den här mässan? Det är Kristi närvaro. Det är därför församlingen böjer sig ner eller faller på knä vid konsekrationen, det är därför den står upp och tillber den sakramentalt närvarande Kristus under ”O Guds Lamm”. De som går till kommunion bekräftar och mottar denna sakramentala närvaro.

Det här liturgiska skeendet, som naturligtvis utvecklats i senare mässordningar i Svenska kyrkan, inte minst 1986, har följande grundstruktur: I den natt då Jesus instiftade det nya förbundet [1] tog han ett bröd [2] tackade [3] bröt det [4] gav åt lärjungarna [5] och sade (d.v.s. uttalade instiftelseorden). Likaså [1] tog han kalken [2] tackade [3] gav åt lärjungarna [4] och sade (d.v.s. uttalade instiftelseorden).

Alla de här olika momenten är lika nödvändiga. Instiftelseorden ingår i det sista fältet ”och sade”. När det gäller brödet heter det: ”Tag och ät. Detta är min kropp som blir utgiven för er. Gör detta till min åminnelse.” Brödets referenser är offret. Kristus bryter brödet och begreppet ”utgiven för er” är offerterminologi. När det gäller kalken heter det: ”Drick av den alla. Denna kalk är det nya förbundet i mitt blod, som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse. Så ofta ni dricker av den, gör det till min åminnelse.” När det gäller referenserna till kalken behålls offerperspektivet men det knyts till instiftandet av Kyrkan, det nya förbundet.

Vad som är viktigt att komma ihåg är att begreppet ”åminnelse” inte är detsamma som upplysningstidens ”komma ihåg” eller ”föreställa sig”. Åminnelse när det gäller sakramentalteologin går tillbaka till hebreiskans zikkaron och grekiskans anamnesis som betyder att något eller någon har del i det som symboliseras, att något är verkligen närvarande och att den som deltar i liturgins sakramentala skeende själv är del av ett sönderslaget tids- och rumsperspektiv. Församlingen bör alltså förstås som ”Kristi tjänare och förvaltare av Guds mysterier” (1 Kor. 4:1).

Mitt i en nödvändigtvis komplicerad och teologiskt tung sakramentalteologi där generationer av teologer på olika sätt försökt tränga in i en given gudomlig uppenbarelse studsar en diskussion fram som har som huvudsakligt problem om man kan byta ut nattvardselementen, vinet och brödet, mot något annat. Försåvitt någon av medicinska skäl inte annars kan delta i ”måltiden”.

Förutsättningen för diskussionen är att mässan reducerats till kommunion och en fixering på nattvardselementen. Man kan resa kritiska kommentarer till denna reduktionistiska syn på mässan.

Att fira mässa är inte detsamma som att gå till kommunion. Mässan har en trinitarisk struktur som innebär att bönerna riktas till Fadern och att offret frambärs till Fadern, att Sonen är sakramentalt närvarande i nattvardselementen, i Ordet, genom ämbetet och många symboler men framför allt genom att det till liturgi församlade folket är Kristi kropp. Hela liturgin sker i den heliga Andens kraft. Att fira mässa är att aktivt dela frälsningshistorien med andra inför den Gud som är skapare, försonare och livgivare. ”Måltiden” är en del av den yttre formen för detta.

Att kommunionen är nödvändig för mässfirandet behöver inte betyda att mässan reduceras till kommunion. När reformatorerna på 1500-talet kritiserade att lekfolket inte fick del av kalken vid kommunionen, innebar det inte att man ”underkände” de mässor under tidigare århundraden där lekfolket endast mottog hostian. Kritiken gällde principen att utesluta lekfolket. Kommunionen under båda gestalterna hade varit förhanden genom prästernas kommunion och den var nödvändig men det var sakramentalteologiskt inte nödvändigt att alla kommunicerade. I vår tid blir detta mycket tydligt när man inom en och samma familj på grund av tillhörigheten till olika kyrkor firar mässa tillsammans utan att rent fysiskt kunna gå till kommunion tillsammans.

Att delta i kommunionen under en gestalt (det vill säga, att bara ta brödet) är fullt möjligt eller kanske till och med ett viktigt sakramentalteologiskt tecken. När man refererat till betydelsen av kommunion under båda gestalterna, brödet och vinet, har frågan gällt lydnaden inför Kristi instiftelse och eucharistins måltidskaraktär. Det har däremot inte gällt Kristi närvaro eller realpresens om man så vill.

Orsaken är enkel: Kristus är inte delad så att ”blodet” är i kalken och ”köttet” vilar på patenen.

Det finns två läror, transsubstantiationsläran och konsubstantiationsläran, som försöker komma tillrätta med det här. Poängen är begreppet substans. Kristi närvaro är inte fysisk eller kemisk utan ontologisk eller sakramental. Denna sakramentala närvaro är hel och icke uppdelbar, den är helt närvarande i nattvardsbrödet och helt närvarande i nattvardsvinet. Man brukar kalla detta för konkommitensläran. Därför är det möjligt att kommunicera under en gestalt, bara under brödets eller bara under vinets. Det här är ju inget nytt, men det som slår mig just nu är att det faktiskt vore en pedagogisk vinst om det infördes i församlingarna.

tagged in nr10-rad2b-2st