I den gudstjänstfirande församling där jag tjänstgjort som präst de senaste åren deltar många människor som försöker komma ur ett missbruk av alkohol. Där finns också många barn och unga, vars föräldrar aldrig skulle komma på tanken att bjuda dem på alkohol.

Foto/illustration: Agnes Mohlin

Foto/illustration: Agnes Mohlin

Det kan finnas goda skäl att tveka om att ta emot nattvarden. Den är både en gåva och en utmaning som vi varken kan eller bör handskas lättvindigt med. Den rymmer många motiv som ett människoliv knappast räcker till att utforska. Men det kan också finnas onödiga hinder som får människor att tveka att ens börja detta utforskande. Till sådan onödig tvekan hör frågor om huruvida min kropp fysiskt tål det jag tar emot. För att både missbrukare, barn, unga och deras föräldrar ska kunna delta i måltiden utan onödig tvekan beslutade församlingen för några år sedan att använda druvjuice istället för vin. Tidigare hade avalkoholiserat vin använts, som innehåller en väldigt låg procent, men dock, alkohol. Brödet var redan tidigare glutenfritt.

Beslutet om druvjuice föregicks av många och långa diskussioner, framför allt bland prästerna, men också i andra grupper i församlingen. I den kyrka där jag tjänstgjort, Salabackekyrkan, firas på söndagarna Sinnesrogudstjänster, inspirerade av de tolv stegen som tillämpas av Anonyma alkoholister och narkomaner och på onsdagarna ungdomsmässa. I båda dessa sammanhang upplevde vi att det var viktigt att kunna säga tydligt och klart att ingen alkohol förekommer, vare sig i gudstjänsten eller i våra andra aktiviteter. I högmässan i församlingens medeltidskyrka däremot, kan den som tagit emot brödet välja att doppa det i en kalk med druvjuice eller en kalk med vin.

För mig var det lätt att acceptera församlingens beslut, även om jag också skulle kunnat acceptera ett annat vägval. När jag ska försöka redogöra för hur jag resonerar märker jag att skälen går i varandra, vilket ju är naturligt eftersom de har att göra med hela min syn på det uppdrag jag har som präst. Jag har ju också ägnat stora delar av mitt yrkesliv åt att som teolog och forskare reflektera över vad det är vi gör när vi firar mässa.

Nattvarden har varit ett centrum i livet för mig ända sedan jag som vuxen aktivt sökte mig till den kyrka jag döpts in i som barn. Måltiden har en dragningskraft på mig, den blir del av min kropp, samtidigt som den förenar mig med andras kroppar och sänder mig vidare i livet med uppdrag och mening. Ingen annan handling jag tar del i gestaltar så tydligt trons verklighet.

En ofta citerad mening av kyrkofadern Augustinus, hämtad från en predikan, handlar om att vi som kristna i nattvarden tar emot det vi är. Med referens till Paulus tal i första Korintierbrevet om de kristna som en kropp med många lemmar skriver han: Om ni alltså är Kristi kropp och lemmar, så är det ert eget mysterium som ligger där på Herrens bord! Det är ert eget mysterium ni tar emot! Ni säger ”amen” till det ni är: ditt svar är en personlig underskrift, konfirmerande din tro. (red. översättning från engelska)

Nattvarden går inte att tänka utan kyrkan, Kristi kropp på jorden. Kyrkan blir till där måltiden firas. Måltiden går inte heller att tänka utan bibelordet, berättelsen om instiftelsen, som läses varje gång måltiden firas. Men ibland har vi i kyrkan ställt Bibeln och undervisningen i centrum på ett sätt som kommit att skymma det påträngande kroppsliga i Augustinus ord. Vi gör det vi berättar. Vi blir den kropp vi får del av. Vi äter det vi tror. Vi tar emot den kropp som vi är. Kristi blod förenas med vårt blod och vi blir det som vi tar i vår mun.

Våra kroppar, hela och trasiga, smutsiga och rena, fula och vackra, sköra och starka, samlas för att ta emot gåvan som skapar oss på nytt till en enda kropp, kallade att röra oss med vördnad och respekt för varandra, som med-lemmar i samma kropp, i den värld som på nytt ställs framför oss som Guds värld.

Ni säger ”amen” till det ni är!

I Svenska kyrkan beslutar församlingen lokalt inom en given ram hur nattvardsmåltiden rent praktiskt ska gå till. Ramen har aktualiserats på nytt genom olika motioner till kyrkomötet de senaste åren och innebär när det gäller drycken att den kan bestå av alkoholhaltigt vin, vin blandat med vatten eller ej alkoholhaltig dryck ”som kommer från vinträd”. (Svenska kyrkans biskopsmöte 2008, på nytt bekräftat av läronämnd och kyrkomöte 2010.) Orden inom citationstecken refererar till berättelsen om den sista måltiden, där Jesus enligt Matteus säger ”nu kommer jag inte att dricka av det som vinstocken ger förrän den dag då jag dricker det nya vinet med er i min faders rike” (Matteus 26:29).

Att jag är bekväm med att använda druvjuice i nattvarden har alltså att göra med att jag som präst är satt i tjänst av den kyrka jag tillhör. När jag leder en nattvardsgudstjänst gör jag det på kyrkans uppdrag. Det skulle inte kännas rimligt för mig att tjänstgöra som präst om jag inte var beredd att följa kyrkans ordning i så grundläggande frågor.

När jag tycker att beslutet om druvjuice inte bara är självklart att följa, utan också rimligt, har det att göra med den sekulariserade och pluralistiska situation vi lever i. De senaste hundra åren har kyrkan gått från att omfatta i princip hela befolkningen till att omfatta ungefär två tredjedelar. Frågor om tro och livsåskådning anses i dag som något privat som individen själv ska välja. Många som kommer till kyrkans gudstjänster är inte döpta och söker en tro och ett sammanhang snarare än känner sig självklart tillhöriga kyrkan. Förkunskaper som förr var självklara finns inte längre. Gudstjänstdeltagare kommer både från helt sekulariserade sammanhang och från andra kristna traditioner. Klyftorna har också växt i samhället, mellan de som har och de som inte har, mellan de som upplevs höra till och inte.

Allt detta väcker frågor om vem som är bjuden till den måltid som firas i kyrkans mitt. Därför blir det viktigt att ta bort onödiga hinder, både för dop och för deltagande i måltiden.

När gudstron förpassas till det privata blir den också lätt ”förandligad”. Därför blir det extra viktigt att slå vakt om att erbjudandet att ta emot Kristi kropp och blod handlar om något kroppsligt och verkligt. När kyrkan inte längre blir en tolkningsram för hela livet, utan hänvisas till en särskild ”andlig sfär”, så riskerar kyrkans handlingar att upplevas som magiska redskap varigenom människor kan komma i kontakt med en frånvarande Gud. Det som sker i gudstjänsten upplevs inte längre som verklighet, utan som något som står bortom, och därmed i motsats till, det verkliga.

Augustinus påminner oss om motsatsen. Kyrkans sakrament handlar om tillvarons inneboende helighet och sakramentalitet, som blir synlig och påtaglig på ett speciellt sätt i firandet av dop och nattvard. Detta förkroppsligade, inkarnatoriska perspektiv, gör det också viktigt med måltidens materialitet. Juice ersätter inte vin för att det materiella är oviktigt, utan för att det är viktigt. Materialiteten kan ta sig olika uttryck. Smak är också viktigt och för några är smaken av riktigt vin en viktig upplevelse i måltiden. Jag respekterar den hållningen, liksom tanken att ett helt bröd, snarare än en papperstunn oblat förändrar upplevelsen. Men här handlar det för mig om skäl som får vägas mot varandra. Det är viktigt att det vi gör står i kontinuitet med evangeliets berättelser och med kyrkans tradition. Det innebär också att den måste fungera för de kroppar som samlas här och nu för att tillsammans låta sig förvandlas av Gud.

Forskning och ekumeniska samtal om gudstjänst har de senaste femtio åren allt mindre kommit att fokusera på detaljer som är nödvändiga för en ”rätt gudstjänst” och mer på grundmönster och helhet. En förhållandevis stor konsensus om nattvarden tvärs över olika kyrkotraditioner har uppnåtts genom enhetsdokumentet Dop, Nattvard, Ämbete (Kyrkornas världsråd, 1982). Där erkänns att kyrkor har olika traditioner kring de element som brukas i nattvarden. Gamla kontroversfrågor om nattvarden träder i bakgrunden för en enighet kring att Kristus själv blir närvarande här och nu, som en ”verksam förkunnelse” genom åminnelsen av det som skedde en gång.

Jesus räcker enligt instiftelseberättelsen lärjungarna en bägare och uppmanar dem att dricka av den till hans åminnelse. Att göra alkoholhalten i den dryck som bägaren rymmer avgörande för måltidens giltighet framstår som en tanke på tvärs mot ekumeniska landvinningar. Heligheten har snarare med värnandet om helheten att göra.

tagged in nr10-rad2-2st