Ur serien "The guests" av Goupal

Ur serien ”The guests” av Goupal

I oktober 1520 publicerade den tyske ordensprästen Martin Luther boken Om kyrkans babyloniska fångenskap. Skriften är ett rasande angrepp på det medeltida påvedömet, som Luther menade höll kyrkan i fångenskap under en mängd missbruk. Främst kritiserade han mässoffersläran och att lekmännen inte fick ta emot kalken vid kommunionen. Skriften försämrade kraftigt Luthers redan prekära situation och trots försök att försonas med påven bannlystes han den 3 januari 1521. Splittringen mellan Luther och kyrkan var ett faktum.

För att i någon mån förstå reformationstiden måste den dåtida politiska situationen och samhällets uppbyggnad beaktas. Reformationen var en politisk lika väl som teologisk uppgörelse med det existerande styrelseskicket och måste tolkas mot bakgrund av den medeltida sammansmältningen av andlig och världslig makt. Den bodelning vi idag känner mellan den sekulära staten och den religiösa kyrkan existerade inte under medeltiden. Det medeltida Europa karakteriserades i hög grad av en maktkamp mellan påven, kejsaren och de lokala furstarna och vad som skulle bli Europas självständiga nationalstater. Dessa faktorer påverkade och var i hög grad drivande i reformationens historiska utveckling. En kärnfråga i den medeltida kyrkliga debatten, liksom idag, var hur auktoriteten skulle fördelas i kyrkan. Skulle makten ligga hos påven eller hos ett för hela kyrkan representativt koncilium, bestående av kyrkans biskopar vigda till läro- och ledaransvar för kyrkan? Frågan kan beskrivas som en spänning mellan, å ena sidan, ett starkt påvligt primat och centraliserad makt och, å andra sidan, en stark opinion som ville att kyrkan skulle reformeras i en mer konciliär riktning. Reformivrarna ville förlägga den högsta makten av kyrkan hos ett koncilium. Frågan gällde inte antingen påven eller konciliet utan hur dessa förhåller sig till varandra. Denna frågeställning är i hög grad aktuell även i dagens romersk-katolska kyrka såväl som i den ekumeniska rörelsen i stort, kompletterat med ett allt större lekmannainflyttande. Både från östligt ortodoxt håll och från de europeiska humanisterna kritiserades påvens primatsanspråk som överdrivna; dock kritiserades inte primatet som sådant, inte heller av Luther.

De kyrkokritiska humanisternas – Luther var endast en av många – kritik av det medeltida kyrkolivets utformning passade samtidigt de lokala furstarnas maktambitioner. Istället för kyrkans reform, vilket var Luthers intention med sin kritik, blev resultatet av reformationen splittring och kaos. Eller annorlunda uttryckt: reformationen blev politisk fast den skulle vara teologisk och pastoral. Det är en historiens ironi att den fångenskap som Luther angrep i Om kyrkans fångenskap snart skulle bytas ut mot en tvångströja som var än mer genomgripande. Den evangeliska rörelsens inlemmande i den moderna nationalstaten blev den nya fångenskapen.

I den Augsburgska bekännelsens 28:e artikel kan vi läsa hur reformationens företrädare kritiserade de medeltida biskoparna för att ”somliga olämpligt sammanblandat den andliga och världsliga makten. Och denna sammanblandning har givit upphov till stora krig och stora uppror”. I den nya situationen vändes emellertid maktfördelningen och de evangeliska kyrkorna underordnades den lokala fursten. I Tysklands olika furstendömen blev fursten den högste ”biskopen”, eller ”summus episcopus”, i sin landskyrka, vilken helt inlemmades i den världsliga staten. Utvecklingen var tvärtemot reformatorernas intentioner, men infördes som en nödlösning som i praktiken kom att permanentas. I de nordiska länderna och kyrkorna såg förhållandet annorlunda ut och den svenska kungen har aldrig haft funktionen av ”summus episcopus”, men kyrkan blev inte desto mindre statskyrka, om än biskoparna fortsatte att ha stort inflytande i både kyrka och samhälle.

Också den romersk-katolska kyrkan gjordes till statskyrka i olika europeiska stater. Den som har läst Alexandre Dumas De tre Musketörerna, eller sett någon av bokens otaliga filmatiseringar, vet hur kardinal Richelieu styrde och ställde i Frankrike mot sitt mål om en enväldig monarki. Kardinalen var också en stor finansiär av Gustav II Adolfs fälttåg i Europa under trettioåriga kriget. Till skillnad från den evangeliska rörelsen integrerades den romersk-katolska kyrkan emellertid aldrig som en del av nationalstaten utan förblev mer självständig. Samtidigt förnyades den genom motreformationen, upptäckten av den Nya världen och framväxten av en lång rad nya ordnar, både manliga och kvinnliga, den mest kända Jesuitorden. Många av dessa ordnar ivrade också för reform och förnyelse av kyrkan, men till skillnad från Luther, Calvin, Zwingli, Gustav Vasa och Henrik VIII skedde det utan brytning med påven.

Reformanspråken i den medeltida katolska kyrkan var en frukt av renässansen och humanismen. Så var också de framväxande nationalstaterna och furstarnas större självmedvetenhet. I boken Fursten formulerade Niccoló Machiavelli devisen ”ändamålet helgar medlen”. Detta blev det mönster furstarna kom att handla efter. Genom reformationen fick de det ideologiska verktyg de behövde för att ta en större plats i 1500-talets Europa och hävda sin självständighet i förhållande till kejsare och påve. Vid Augsburgska religionsfreden 1555 fastställdes den princip enligt vilken fursten bestämde över sina undersåtars religionstillhörighet, Cuíus régio, eíus relígio: den som har landet bestämmer religionen. Därigenom var också de evangeliska kyrkornas inlemmande i nationalstaten ett faktum.

Den Augsburgska religionsfredens princip kom att bestå under nära fyra sekler och kungahusens makt över kyrkorna kom genom demokratiseringen att övertas av de folkvalda. Vid förra sekelskiftet gick en trend över Europa att skilja kyrka och stat åt. I Tyskland skedde detta genom att de tyska furstestaterna slutgiltigt upphörde i och med första världskriget – än idag kämpar de tyska landskyrkorna med att hitta sin identitet och organisation efter frigörelsen från statskyrkosystemet. Trenden nådde vid den tiden dock inte de nordiska länderna. Här gick istället utvecklingen i motsatt riktning, till ett större inlemmande av kyrkan i staten. En avgörande faktor för denna förstärkta relation mellan kyrkan och staten var den enhetliga politiska och religiösa situation som rått i dessa länder, en annan den starka maktställning som socialdemokratin fick i flera av de nordiska länderna. Som bland andra Henrik Berggren och Lars Trägårdh har visat (Är svensken människa, 2009) drev socialdemokratin medvetet en politik som skulle gynna ett tvåpartskontrakt mellan stat och individ på bekostnad av alla mellanliggande korporationer – som kyrka och familj – och försökte undanröja varje potentiellt hot mot den egna maktpositionen. I flera av de nordiska länderna ändrade socialdemokratin inställning till statskyrkan under 1930-talet från en religionsfientlig, ideologisk ståndpunkt syftande till statskyrkans avskaffande till en betoning av statskyrkosystemets fördjupning.

Den ändrade politiken var ett uttryck för en förändrad strategi som syftade mot samma slutmål: religionens försvinnande ur det moderna samhället. Betydande personer i Sverige bakom den svenska socialdemokratins omsvängning var bland andra Arthur Engberg (ecklesiastikminister 1932-1936) och Harald Hallén (präst och socialdemokratisk ledamot av andra kammaren 1912-1921, 1925-1960). På 1910-talet hade Engberg drivit linjen att det inte fanns någon ”värre kränkning av det djupaste och bästa i en människosjäl än vidmakthållandet av en statsreligion”. Under 1920-talet ändrade sig Engberg och formulerade ett program där Svenska kyrkan blev medlet att befria Sverige från kristendomen: ”Statskyrkans avskaffande [bör] helst föregås av statskyrkoidéns restlösa förverkligande” (ur Engbergs Tal och Skrifter, Stockholm 1945). Detta förverkligande skulle enligt Engberg innebära att statskyrkan fråntogs allt självbestämmande och staten tog makten över prästernas utbildning och utnämning så att kyrkan omdanades till en spridare av en ”ateistisk allmän religiositet” (Arbetet 1922). Med journalisten Maciej Zarembas ord blev målet att kolonisera kyrkan så att staten hade kontroll över henne och använda kyrkan för sina egna syften, som en nyttig idiot i instrumentell mening i uppbyggnaden av den svenska välfärden. En kyrka förvandlad från salt i samhället till dess spegel, varken störande eller attraktiv (ur debattboken Kyrkan & friheten, 2001).

Samma utveckling som i Sverige går att identifiera i Danmark och Norge, inspirerade av exempel i Tyskland. I Tyskland drev det antisemitiska Deutsche Christen under 1930-talet ett nazistiskt övertagande av den tyska evangeliska kyrkan under devisen ”vi vilja ingen teolog- eller prästkyrka, utan en folkyrka”. I kyrkovalen 1933 vann Deutsche Christen en storseger och nazisten Ludwig Müller installerades som ”Reichbischof” och inledde en medveten nazifiering av den tyska kyrkan. Endast en liten del av den tyska evangeliska kyrkan protesterade genom att gå under jorden i ”Bekännelsekyrkan”, ledd av bland andra Dietrich Bonhoeffer, avrättad av nazisterna precis före krigsslutet i maj 1945.

I Sverige var det Socialdemokraterna som ledde denna kolonisering men det har skett i samförstånd med övriga politiska partier, om än utifrån olika bevekelsegrunder. Historiskt sett har strategin varit mycket framgångsrik. Sverige är idag ett av världens mest sekulariserade länder och kyrkans inflytande i samhället har minskat steg för steg, om än det också finns andra orsaker till utvecklingen. Så länge det partipolitiskt baserade kyrkovalet består är Svenska kyrkan effektivt förhindrad att tycka någoting annat än vad riksdagen beslutar då besluten är fattade på samma ideologiska grund och partipolitiska sammansättning, helt i enlighet med Engbergs vision från 1930-talet.

”Sverige är idag ett av världens mest sekulariserade länder”

Att avfärda denna historiska beskrivning som en nedvärdering av enskilda människors engagemang eller partipolitiska engagemang – så sker ofta – visar att man inte tar in vad saken gäller. Frågan handlar nämligen inte om demokratins vara eller inte vara i kyrkan. Få ifrågasätter att demokratiskt tänkande påverkar kyrkans organisation, men därav följer inte att organisationen skall vara en blåkopia av den sekulära demokratiska organisationen. Frågan gäller istället huruvida kyrkan skall ha en organisation som på bästa sätt skänker henne den enhet som Jesus ber för och som ger henne möjlighet att vara ett salt i världen. För att kunna vara ett ljus i mörkret, salt i världen och de minstas beskyddare måste kyrkan stå fri från den sammanblandning av världslig och andlig makt som reformationstidens kritiker talade om (jfr. Matt 22:21).

Ett annat vanligt försvar för nuvarande ordning är att kyrkomötet inte endast består av sekulära politiska partier utan även nomineringsgrupper. Det är förvisso bättre att de politiska partier som agerar i kyrkomötet är inomkyrkliga än utomkyrkliga. Ändå missar argumentet poängen, då det nuvarande kyrkopolitiska systemet inte baseras och har sin grund i kyrkans liv och väsen. Det är därför ett uttryck för en medioker demokratisk modell som till sitt innehåll är elitistisk snarare än folklig då det baseras på exklusiva grupper, dvs. nomineringsgrupperna och inte på kyrkans församlingar, dess folk genom dopet. Vi får härmed parallella och konkurerande strukturer i kyrkan, som sysselsätter människor men inte gör dem till hängivna lärjungar och missionärer genom sina liv. Vi har med andra ord en demokratisk modell i Svenska kyrkan som inte är anpassad för kyrkan. Det kan vara värt att notera att aposteln Paulus uttryckligen förbjuder partibildningar i kyrkan (1 Kor 1:10-13), ett förbud vi inte kommer runt genom att kalla dem nomineringsgrupper.

Ur serien "The guests" av Goupal

Ur serien ”The guests” av Goupal

På 1500-talet framförde Luther och andra med rätta skarp kritik mot missförhållande i den medeltida kyrkan. Om detta råder idag ekumenisk konsensus och erkänns också av romersk-katolska teologer. Reformationens tragedi är inte kritiken utan dess upplösning i en mängd olika kyrkor och att konciliet i Trient kom trettio, eller så, år för sent. Hade konciliet hållits tidigare hade kyrkan sannolikt inte splittrats utan kunnat förbli enad och förnyats. Det var vad reformatorerna drömde om. Kanske hade även Europa sluppit en mängd krig med död, farsoter och kulturförstörelse som följd. Istället för kyrkans frihet från sammanblandning mellan andlig och världslig makt blev paradoxalt nog konsekvensen just en sådan fortsättning, men omvänt.

Nationalkyrkorna isolerades och underordnandes fursten och staten, sedermera parlamentet och i förlängningen, i Svenska kyrkans fall, de politiska partierna. Reformationen måste därför förstås i relation till denna sammanblandning av världslig och andlig makt och frågan är därmed densamma idag som under medeltiden: På vilken grund skall kyrkan organiseras så att den på bästa sätt motsvarar vad den betecknar? Med detta menas att kyrkan är någonting i sig själv och som vi bekänner i Trosbekännelsen. Kyrkan är inte bara en praktisk anordning för att organisera individuella privatpersoners religiösa intresse.

De lutherska och anglikanska kyrkorna i Norden, Baltikum och Storbritannien bildade med undertecknandet av Borgåöverenskommelsen 1996 en kyrkogemenskap. Med Borgåöverenskommelsens ord är kyrkan, alltså även Svenska kyrkan, något mycket, mycket mer, nämligen en gemenskap som är ett:

”redskap för Guds yttersta syfte. Den är till för Guds ära, för att i lydnad mot Kristi sändning tjäna mänsklighetens och hela skapelsens försoning (Ef 1:10). Därför är kyrkan sänd till världen som ett tecken på, redskap för och försmak av en verklighet, som kommer från det som ligger bortom historien – Guds rike. Kyrkan förkroppsligar frälsningens mysterium, hemligheten om en ny mänsklighet försonad med Gud, där människorna är försonade med varandra genom Jesus Kristus (Ef 2:14, Kol 1:19-27). Genom sin diakonala och förkunnande tjänst pekar den på Guds rikes verklighet och i den heliga Andens kraft är den delaktig i det gudomliga uppdrag, i kraft av vilket Fadern sände Sonen till att vara världens frälsare (1Joh 4:14, jfr Joh 3:17).”

Svenska kyrkans förståelse av sig själv, formulerad Uppsala mötes beslut 1593 och i Borgåöverenskommelsen, har direkta konsekvenser för hur Svenska kyrkan organiseras. För att vara ett uttryck för förkroppsligandet av ”frälsningens mysterium” och sändning till världen som ”ett tecken på, redskap för och försmak av Guds rike” måste det vara tydliga gränser mellan andlig och världslig makt. I dagens liberala samhälle är vi noga med att betona denna gränsdragning åt ena hållet, när det gäller kyrkans inblandning i partiernas inre angelägenheter; men märkligt nog inte åt andra hållet. I förhållandet till staten – genom lagen om Svenska kyrkan – och de politiska partiernas inblandning i kyrkans inre angelägenheter, i kyrkans beslutsfattande organ på alla nivåer, är sammanblandningen total.

De teologiska och ecklesiologiska verktygen för en förnyelse av kyrkan i enlighet med reformationens vision finns sedan länge genom den ekumeniska rörelsens landvinningar. Kommer vi få se dem implementeras i Svenska kyrkans organisation och kyrkorätt? 500 år efter Luther står kyrkan återigen inför uppbrott och insikten om att kyrkans grund måste baseras på kyrkans folk och liv, och inte på världens villkor.

 

Håller du med skribenten? Vill du säga emot? Vill du utveckla? Kommentera på bloggen!

tagged in 6essaer