Synd, kortfattat förstådd som det som står i vägen för människan i hennes relation till Gud, har spelat stor roll för många kristna samfund och kyrkor. Otaliga ansatser i form av olika försoningsläror har gjorts för att lära människan att med Guds hjälp avlägsna hindret eller i alla fall perforera det. Jag vill emellertid lyfta fram en gren av kristenheten, där syndbegreppet spelar en förhållandevis undanskymd roll, nämligen Vännernas samfund, kväkarna. I kväkarnas människosyn och relation till Gud, vilket även speglar deras syn på synd, uppfattar jag genom företrädare som Emilia Fogelklou, Rufus M. Jones och Geoffrey Durham en mindre dogmatisk form av tro.
Benämningen kväkare, av engelskans quaker som betyder att skälva eller darra, kom till då medlemmarna i församlingen ibland kunde darra när en uppenbarelse bröt fram i en person. I början hade det en nedsättande klang och används senare omväxlande med benämningen Vännernas samfund efter Jesu ord: ”Vänner kallar jag er”, men numera används ordet av kväkarna själva.
Kväkarnas rötter finns i 1500-talets England och den stora förvirring som blev efterbörd till Henrik den VIII:s brytning med den romersk-katolska kyrkan, en strid som utkämpades mellan anhängare till den engelska episkopala statskyrkan å ena sidan och ytterst hängivna kalvinister, puritanerna, å den andra. Bland dem som reagerade starkt mot puritanernas ytterst stränga tolkning av kristen tro fanns George Fox. Helt olärd och starkt övertygad om sitt uppdrag framträdde Fox med sådan auktoritet att han samlade många likasinnade. Med stort frimod bröt han mot yttre auktoriteter. En uppenbarelse om ett inre ljus fick honom och hans följeslagare att kalla sig ”ljusets barn”. Rufus M. Jones, en av 1900-talets mest inflytelserika kväkare, skriver i Kväkarnas tro och livsåskådning (1927) att Fox menade sig ”äga nyckeln till alla förråd i Guds nåds skattkammare, varför det ansågs onödigt med teologisk så kallad expertis inklusive den historiskt framvuxna kyrkan med sina yrkespredikanter”.
Stam med sprickor.
Gemensamt för den samlade kritiken från dem som anslöt sig till Fox var misstron mot abstrakta teologiska system och dogmer. Vad de önskade var en ”osynlig kyrka”, där religionen skulle spridas på andlig väg, genom påverkan på personligheten, med inspiration och ledning snarare än genom organisering och dogmer. Jones framhåller att teorier och lärosatser uppfattades som ”ljudande malm” och ”en klingande cymbal” i jämförelse med hur Kristi anda genomtränger ”livets väsens struktur”. När det gällde auktoriteter föll kväkarna konsekvent tillbaka på tron till ”erfarenhetens kriterium – livets eget laboratorium” och ”livets beviskraft”. Följande citat får illustrera:
Religiös sanning måste växa liksom all annan sanning. Den måste springa fram ur levande erfarenhet. Den måste stämma med sin tids tänkande och strävande. […] Upptakter av sanning eller ljus kan inte ärvas i förseglade behållare. […] Erfarenhet är sålunda kväkarnas utgångspunkt. Ljuset måste vara mitt ljus, sanningen min sanning, tron min egen tro.
(Rufus M. Jones Kväkarnas tro och livsåskådning, 1927).
En förkopernikansk syn med Gud ”där uppe” och människan ”här nere” rådde bland de tidiga kväkarna. Klyftan mellan himmel och jord kunde överbryggas genom det inre sambandet mellan Gud som levande Ande och människans ursprungliga, andliga natur. I detta framtonade en immanent Gud, vars spår fanns att upptäcka överallt i det dagliga och jordiska, tillgängliga för var och en. Redan här ser vi att kväkarna från början betonade människans samhörighet med Gud och satte stor tilltro till lekfolkets förmåga att tyda Guds tilltal.
Beträffande misstron mot dogmer ansågs att dessa kunde liknas vid omskärelsen hos Paulus och gärningarna hos Luther. Till en början var kväkarna positiva till Luthers grundtes att rättfärdiggörelse sker genom tro. Senare ansåg de att denna formel för tillägnan av tro alltmer övergått till att bli en juridisk transaktion. Vad de ogillade var, enligt Jones, ”att som mål för tron och avgörande för frälsningen ställa upp gamla lärosatser, antagna på möten, där man tvistade om frågeställningar, som ofta varit mycket olika dem som var aktuella när kväkarna framträdde och i våra dagar”. Erfarenheten var det enda som betydde något.
Misstron mot det färdiga, och viljan att delvis göra sig av mot det ärvda är tydlig även hos Emilia Fogelklou, förgrundsgestalt inom Vännernas samfund i Sverige. I ett brev 1954 till en vän frågar hon: ”Tror du inte vi åter lever i en tid då man i vissa hänseenden måste göra sig urarva? Vi har så mycket tradition att vi liksom inte orkar fram till källan mer”.
En annan gång skriver hon att ”teologier, symboler och trosbekännelser är, om än oundgängliga, tidsbundna och blir föråldrade, medan Guds liv brusar in genom människornas själar i fortsatt uppenbarelse och nytt skapande”.
Som argument i misstron mot fasta formuleringar för att uttrycka relationen till Gud lyfter Fogelklou även fram följande, tämligen välkända yttrande av medeltidsmystikern Mäster Eckehart: ”Den som söker Gud i någon form, den antar formen, men går miste om den Gud som fanns fördold däri” (Fogelklou i Form och strålning, 1963). Nyskapande, växande och föränderlighet står i centrum.
Vad innebär det att vara inlemmad i det som kallas religion? Geoffrey Durham, i vår tid djupt engagerad i att sprida kväkartankar inom en utomriktad verksamhet vid namn Quaker Quest, kan ge svaret: ”Religion är att leva med Gud”. Samtidigt kan det finnas en stark medvetenhet om att just ordet Gud kan stå i vägen för ett liv med Gud. Det är därför med avsikt jag försiktigt skriver ”kan finnas”, eftersom kväkarna hyser motvilja mot att ange definitiva etiketter på allt som rör människors upplevelse av en transcendent verklighet.
Vad gäller förmedlingen av religion ansåg de tidiga kväkarna bestämt att tron börjar i människans själ och inte kräver någon förmedling av andrahandshjälp av vare sig präst, kyrka eller annan yttre vägledning. Ja, George Fox menade sig till och med ha upptäckt ett nytt organ i människan, det som tog emot Guds uppenbarelse, och Fogelklous uppfattning om hur tro bäst förmedlas knyter an till hennes skepsis till färdigt formulerade trossatser. Den egna erfarenheten är helt avgörande för henne. Stöd för denna hållning finner hon hos bland andra den amerikanske litteraturforskaren Morse Peckham. Han hävdar, enligt Fogelklou, att människor som erfarit Guds ljus inom sig kommer att stå utanför auktoriserade trossatser. Varje människas mottaglighet för Guds ljus står konsekvent i fokus.
Ständigt återkommande i Emilia Fogelklous resonemang om kontakt med Gud är betoningen av stillhet och kontemplation. För henne handlar kontemplationen om att uppnå en inre samling, den hjälper oss att få kunskap om våra möjligheter. Fogelklou illustrerar genom att citera biologen Gerald Heard, som talade om ”samlandets och enandet av väsendets alla krafter till ett osplittrat helt” (citerad i Form och strålning, 1958). Återigen framhölls den enskilda människans egna, andliga kapacitet.
Människan som en andlig varelse förbunden med Gud utgör också grunden för kväkarnas konsekventa pacifism. Gud bor i varje människa. Därför får hon inte dödas. Redan William Penn, som förde kväkarsamfundet till Amerika och där grundade delstaten Pennsylvania, utbrister: ”Tror jag på något av Gud innanför varje väsen, då kan jag icke dräpa” (citerad av Fogelklou i Protestant och katolik, 1937).
Exemplen på kväkarnas arbete under såväl första som andra världskriget är många. Kväkarna var även aktiva i återuppbyggnadsarbetet efter andra världskriget. År 1947 erhöll samfundet Nobels fredspris.
Denna respekt för liv kommer igen i den redan nämnda djupa skepsisen mot att förpacka religioner i dogmer och färdiga trossystem och att tala om rätt eller fel beträffande olika uttryck för religion. Fogelklous hållning utgör talande exempel på detta. För henne är det helt klart att inget samfund kan göra anspråk på att ha rätt religion, något hon omtalar som”samfundsegocentricitet” (Resfärdig, 1958). När hon berättar om kväkarnas uppkomst lyfter hon således fram att deras kamp för religionsfrihet även innefattade andras religionsfrihet. I Fogelklous tanke om religionen är traditionella religionsgränser nivellerade. I ett citat av den amerikanske filosofen WE Hocking heter det att ”religion är och bör vara en kosmisk angelägenhet – och riktas till hela mänsklighetens Gud” (Fogelklou, 1958).
Fogelklous frihet i förhållande till etablerade samfundsgränser visade sig bland annat i en resa till England och Frankrike på 1910-talet. Tack vare ett stipendium från en stiftelse med Nathan Söderblom i spetsen besökte hon bland andra Friedrich von Hügel, starkt kritisk mot den begränsande teologi som utgick från Vatikanen, Sillonanhängare (en politisk och religiös rörelse runt förra sekelskiftet), vars paroll löd: ”för Kristus, för demokratin, för Frankrike”, företrädare för Mission catholique liberale samt för bahaj-rörelsen.
Även Geoffrey Durham vittnar om kväkarnas öppenhet visavi olika religioner och religionsformer. Såväl buddhister, hinduer, judar och muslimer har hittat andliga hem i Vännernas samfund. Att Gud tolkas och att gudsföreställningar får skilda uttryck i olika kulturer och sammanhang var och är inget bekymmer för kväkarna.
Betoningen på människans andliga gåvor snarare än hennes brister betyder dock inte att vem som helst anses kunna göra anspråk på att kunna tyda Guds ”röst”. Därtill fordras inskolning i ett liv med Gud. Detta sker vid kväkarnas andakter. En genomgripande upplevelse då gudsljuset gör sig förnimbart i människan kan visserligen komma alldeles opåkallat. Men vart det sedan ska bära hän med den som fått denna erfarenhet, vilken riktning livet ska ta, vilka val i tillvaron som sedan blir aktuella, allt sådant växer hos kväkarna fram i deras andaktsgemenskap.
Ett typiskt andaktsmöte består av tystnad. Men vem som helst, hos vilken något växer fram ur det inre, är fri att dela med sig av detta. Det som äger rum under mötet kan beskrivas med det något ålderdomliga uttrycket stilla förbidan. I tystnaden öppnar sig människans inre för att låta Guds ande förena sig med den strimma av anden som, enligt kväkarna, bor i hennes djup. ”Det gäller att ta emot det liv, i vars ljus de alldagligaste företeelser kunna bli bärare av underbara hälsningar från Gud”, skriver Fogelklou i Protestant och katolik. Vardagen står ständigt i centrum i budskapen från Gud.
Viktigt att påpeka är att dessa budskap från Gud rör det mänskliga samhället. Till Gud bekänner vi oss ”med räfsa och skurborste”, i ”arbetsavtal likaväl som i kärleksbrev”, anser Fogelklou. Inriktningen mot världen innebär även en djup samhörighet med alla människor; medmänniskans väl och ve står alltid i förgrunden. Den stilla andakten ses även som jordmån för såväl respekten för varje människas integritet som uppfattningen att mänskligheten är en enhet. ”Frågan om nästan blir, djupare än någonsin tidigare, inristad i oss, dess djupare, allteftersom det klarnar för oss att vi alla ofrånkomligen hör ihop”, kan det heta hos Fogelklou.
Förkolnad.
Kväkarnas uppfattning om synd, om människans oförmåga att leva i gemenskap med Gud och de ödesdigra följderna av detta, hör, i min tolkning, intimt samman med deras människosyn. Ty i misstron mot dogmer och lärosatser ingår även att avvisa läran om arvsynden. Som visats ovan framhålls hos kväkarna att varje människa är sammanlänkad med Gud och som arv får en gnista av det gudomliga i sin själ; Guds Ande bor i varje människa. Mot kritik mot att kväkarna anser människan god i sig själv framhåller Rufus M. Jones att det djupa allvaret hos dem, den flitiga läsningen av evangelierna samt inriktningen på Kristus talar mot något sådant.
Som konsekvens av kritiken mot dogmer och lärosatser betonas människans förmåga till omedelbar kontakt med Gud. Genom sådan kontakt får människan en personlig erfarenhet av Gud och den vägledning av Gud som gör färdigförpackad religion till något som riskerar att begränsa upplevelsen och erfarenheten av Gud.
I stället för att poängtera människans brustenhet och misslyckanden finns i kväkarnas syn på människan ett envetet försvar av människan som förmögen att avläsa Guds tilltal varhelst detta är tillgängligt, det vill säga överallt.
Misstron mot redan formulerade trossatser har medfört uppfattningen att sanning är något som ständigt växer, ständigt sker på nytt och detta gäller i hög grad även trons sanningar.
Det jag har utläst hos kväkarna om människans mörka sida är att förmågan att avlyssna Gud behöver övas upp. Människan har alla möjligheter att ta emot och tolka Guds tilltal. Människans ansvar är att inse detta och träna sin förmåga. Kontemplation, en stilla förbidan i ett gemensamt andaktsliv är det som erbjuds. På så vis kan varje människa bli bärare av Guds eget ljus.
