”I Tystnaden tänker Ester på sin gamla pappas död. Han vägde tvåhundra kilo när han dog”. I Vilgot Sjömans bok L136. Dagbok med Ingmar Bergman läser vi att Ingmar Bergman skrattar till åt detta i bilen på väg hem från biografen i Rättvik där han varit på en provkörning av filmen Tystnaden. Detta väldigt konkreta avskedstagande av symbolen för den ”gamla trygghets-faders-guden”, som Bergman själv uttrycker det, roar honom. Kanske för att det är komiskt: han ser framför sig bårbärarna och deras förvåning när de upptäcker hur tung kistan är. Men kanske skrattar han också av lättnad över att äntligen ha blivit av med den gudsbild han burit på så länge. Kanske skrattar han åt att han i Tystnaden har skapat en film som utspelar sig efter ”pappans död”, i Guds tystnad. En film där han låter den unge pojken Johan springa runt i okända hotellkorridorer, i en okänd stad i jakten på ett nytt språk för Gud.
Ett nytt språk för Gud är också vad kyrkan försöker finna idag. Just nu är detta tydligt i arbetet med en ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan där ett av målen har varit att få fram vad man kallar för ett mer inklusivt språk, genom att ge alternativa sätt att uttrycka kyrkans historiska sanningar utan att reproducera en alltigenom manlig gudsbild. Något som i teorin inte borde vara så svårt eftersom redan Bibeln är full av gudsbilder som inte är manligt könade: klippa, örn, barnmorska, väverska, soluppgång, för att nämna några. I dagligt tal, i en predikan eller en skriven text, är det enkelt att byta ut orden, men i andra fall inte. En av de stora frågorna är hur det exempelvis blir med de bärande liturgiska momenten, när kyrkan talar om ”Herre” och ”Fader”. Kan man byta ut Fader mot Moder? Blir det samma sak, förälder som förälder, eller går vi miste om något omistligt när orden byts ut?
Att kyrkan använder ordet Fader om Gud verkar vara en relativt sen hebreisk företeelse som Jesus plockade upp och använde sig av. I bibelboken Jesus Syraks vishet från 200-talet f.Kr. hittar vi exempelvis följande: ”Herre, fader och härskare över mitt liv, utlämna mig inte åt deras önskningar, och låt mig inte råka i olycka genom dem.” (Syr 23:1). Samma referens till Gud som fader hittar vi också i boken Salomos vishet från århundradet före Jesus födelse ”… och det är din försyn, Fader, som styr dess färd. Du har öppnat en väg också över havet, en trygg led genom vågorna.” (Vish 14:3). Det är detta sena språkbruk som sedan lärjungarna anammade och gjorde till sitt. Bruket att omtala Gud som fader spred sig med tidens gång. I det tidiga Markusevangeliet kallar Jesus Gud för fader bara en handfull gånger, medan han gör det långt över hundra gånger i Johannesevangeliet som, enligt forskarna, tillkom senare. Vilket evangelium som har den rätta bilden av vad Jesus sa är egentligen ointressant, eller i alla fall inte lika intressant som det faktum att kyrkan tidigt mer och mer började använda ordet fader när den talade om Gud.
I den äldre hebreiska bibeln har orden ”fader” och ”Gud” enbart använts i sammansättningen ”min faders Gud”, alltså den gud som min pappa, stamfader, släkt, har tillbett. I den betydelsen blir Gud något som ärvs och bärs av släkten och som endast kan bytas ut om man ingår i ett nytt sammanhang, som en ny familj. Just något sådant sker i Ruts bok där moabitiskan Rut följer sin svärmor hem till Israel med orden: ”Dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag. Ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud.” (Rut 1:16). Men med denna språkliga glidning formulerar den tidiga kristna kyrkan att Gud inte bara är något som den troende ärver, utan faktiskt frivilligt kan välja att ha en relation till. Så spreds också kristendomen i tanken att relationen till Gud öppnades upp för alla.
Kyrkan omformulerade relationen till Gud, från ”vår faders gud” till Gud som ”vår Fader”. Det rör sig fortfarande om ett förhållande mellan en far och en son, ett släktskap, men ett mer inklusivt sådant som nu alla kan ingå i. Ett förhållande som Paulus proklamerade när han skrev att: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” (Gal 3:28). På så sätt blir talet om Fadern och Sonen en bild för relationen mellan människa och Gud, precis som det klassiska talet om bruden och brudgummen är en bild för relationen mellan Jesus och kyrkan.
Även om ordet fader bara är en bild för relationer, mellan kyrkan och Gud, eller människan och Gud, så är det en bild som får konsekvenser för hur vi tänker kring Gud. För att kunna förstå vilka ord vi kan byta ut, vilka förgreningar och konnotationer som orden bär på och som är inbäddade i vårt tal och vår relation till Gud, är det nödvändigt att vi också går djupare in i orden.
När KG Hammar i sin bok Släpp fången loss – ”Gud” bland metaforer och apofatiska provisorier (Verbum, 2015) skriver att ”inga ord kan ge en rimlig eller rättvisande bild av Gud” så menar han att det inte finns några mänskliga ord som kan fånga och beskriva Gud fullt ut. Det antagandet är den så kallade apofatiska teologins grund, att vi inte kan fånga Gud med vårt bristfälliga språk. Gud är alltid är större än de ord vi använder oss av. Men något måste vi säga, och namnet Gud blir då, enligt Hammar, till ett provisorium, ett tillfälligt ord i brist på annat. Detta, att erfarenheten av Gud inte fullt ut kan beskrivas, är visserligen en i allra högsta grad biblisk tanke då alla större gudsmöten i Bibeln definieras just genom sitt varande utanför språket: i de strålande ljusskenen, i de brinnande buskarna, på bergen och i dalarna, i valfiskens buk och i gravens mörker. Kanske kan man också läsa Ingmar Bergmans Tystnaden som ett sådant möte där den unge pojken Johan springer runt på hotellet i den okända staden och utforskar Guds tystnad.
Ändå måste vi uttrycka oss med orden. Vi måste lämna denna ordlösa erfarenhet och bege oss tillbaks till vår värld, till vårt språk. Att tala, att uttrycka sig och göra sig tydlig, är en väsentlig del av förståelsen. Det är först när något sägs och uttalas som det blir verkligt, som det tar plats i världen. Det är först när vi får ett språk för erfarenheten som den kan förmedlas vidare och bli något vi kan bearbeta. Därför kan det vara vanskligt att se på orden som apofatiskt provisorium, som endast bristfälliga formuleringar för något som inte kan uttryckas. Orden är kopplade till erfarenheten även om de inte kan beskriva den fullt ut och på så sätt blir de snarare ledtrådar till erfarenheten, som spår vi kan följa. Därför kan erfarenheten inte heller beskrivas med vilka ord som helst. I Tystnaden lämnar Ester över en lapp till Johan, en lapp med ”ord på det nya språket”. Lappen får Johan med sig när tåget i avslutningsscenen lämnar perrongen och han ger sig av hemåt igen, med några ord som håller kvar erfarenheten.
En av kyrkans uppgifter är att, som Ester i Tystnaden, ge vidare sådana små lappar till människorna. Att upprätthålla, men också vakta språket kring Gud. Vi skulle kunna se på kyrkan som ett institutionaliserat gudsmöte, en institution som bygger ett språk kring vår samlade erfarenhet av Gud. Här finns det en intressant – och för förståelsen av ordet Fader för Gud kanske nödvändig – parallell att dra till psykoanalysen.
När filosofen Descartes myntade uttrycket ”Cogito, ergo sum” (Jag tänker, alltså finns jag till) uppfann han också i en mening det moderna subjektet. Genom sitt systematiska tvivel kom han fram till att det enda vi kan vara säkra på är att vi finns till. Och detta ”vi” som ”finns till” är det vi kallar subjektet: den tänkande individen, vårt psykes interna verklighet avskalad från allt vad omvärld är.
Subjektet kan med psykologins vokabulär sägas vara den ordlösa erfarenheten av ett ”själv”. Men detta subjekt lever förstås inte i ett vakuum utan är alltid insatt i ett större system: en kultur, ett språk. Denna språkets och kulturens domän kallar den franske psykoanalytikern Jaques Lacan för ”den symboliska ordningen”. Det är den ordning, eller fas, vi träder in i som barn vid ungefär fyra års ålder då språket utvecklas, men också förståelsen av mer abstrakta teckensystem, symboler, såsom kulturella normer och regler. Och det är i denna symboliska ordning som vi lever våra liv, våra lagar och normer formas, vårt språk uttalas.
Men Lacan har även ett annat namn för denna ordning, nämligen: ”ordningen i Faderns namn” (Fadern skrivs här med stort F eftersom det är en roll och inte nödvändigtvis en biologisk far eller ens en man) eftersom det, enligt den klassiska psykoanalysen, är just Fadern som introducerar subjektet för denna ordning. Det nyfödda barnet står först och främst i förbindelse med Modern och upplever befinna sig på en trygg plats i centrum av världen. Men ju äldre barnet blir desto mer börjar det avlägsna sig från denna plats och den som främst för bort barnet från detta centrum, från Modern, är Fadern. Det är alltså i denna ålder som det omtalade och omdiskuterade Oidipus-komplexet kommer in i bilden. Barnet blir varse om att Moderns kärlek inte endast och uteslutande gäller barnet utan även Fadern, som blir en rival om moderns lust. Denna insikt väcker ilska hos det lilla barnet, men samtidigt väcks också en förståelse om att denna ilska inte kan ageras ut helt och fullt. Det är något som förbjuder barnet från att göra som det vill, att återförenas med modern. Plötsligt har ett förbud trätt i kraft, något som förhindrar barnet att återvända till sin paradisiska plats i centrum av världen. I psykoanalysen refereras detta förbud ofta till Oidipus-komplexet då den grekiska mytologins kung Oidipus mördade sin far och gifte sig med sin mor, alltså precis det som det lilla barnet först nu inser är förbjudet att göra.
Det är i detta skede, när förbudet plötsligt uppstår, som Lagen introduceras. Den lag som i förlängningen leder till normer, hela kulturen, språket och allt det som Lacan kallar för ”den symboliska ordningen”.
Här påminner den klassiska psykoanalytiska teorin starkt om paradisberättelsen i Genesis 2 där Adam och Eva efter att ha levt i världens centrum och haft tillgång till allt plötsligt, efter att ha ätit av kunskapens frukt, blir utkastade ur paradiset och tvingas leva sina liv som vuxna, i svett och smärta. I båda dessa berättelser, den om paradiset och psykoanalysens, föds en individ och lever i harmoni tills något sker som kastar individen ut ur paradiset och in i kulturen. I Bibeln är det Gud som kastar ut människan; i psykoanalysen är det Fadern som kastar ut barnet. Fadern öppnar upp en klyfta mellan barnet och Modern som gör att barnet vänds bort från Modern och ut mot världen. Därför blir också Fadern, liksom Gud i Gamla Testamentet, starkt förknippad med lagen och normerna som reglerar den symboliska ordningen. Det är alltså därför Lacan kallar den symboliska ordningen för en ”ordning i Faderns namn” och på samma sätt skulle vi kunna kalla kyrkan som en religiös ”ordning i Faderns namn” eftersom, som jag beskrev ovan, kyrkan är den institution som upprätthåller och vaktar språket kring Gud.
Den tidiga kyrkans formulering om Gud som en relation mellan Fadern och Sonen kan på ett sätt tyckas märkvärdigt nutida. Individen, inte gruppen eller släkten, sätts i centrum för relationen till Gud. Samtidigt kan vi med Lacan läsa den formuleringen som uråldrig, en påminnelse om den allra första skapelsen, ett återskapande av människans ursprung och vår resa från paradis till kultur.
Men båda berättelserna, skapelseberättelsen och psykoanalysens symboliska ordning, bär på en djupare sanning. De är försök att beskriva upplevelsen av att ha gått från en icke-språklig tillvaro och in i språket. Enligt båda berättelserna bär människan på upplevelsen av att ha fått ge upp något för att få plats som en varelse i språket. Därför blir orden vi använder viktiga, de betyder något för oss eftersom vi tvingats offra mycket för att kunna använda dem. Och även om striderna om vilka ord som skall och kan användas för Gud kan tyckas löjeväckande, så är de nog för de flesta av oss långt mer viktiga än vi själva är medvetna om. Och vi tar inte oss själva på allvar om vi byter ut orden mot vilka som helst.
Om Fader nu är det ord vi i kyrkan använder för rörelsen från språklöshet till språk kan vi med psykoanalysens hjälp se att namnet för den språklösa erfarenheten är Moder. Det är Modern som är utanför språket och det tillstånd som vi längtar tillbaka till. Ordet Fader blir då endast det apofatiska provisoriet, för att använda KG Hammars begrepp, som bekräftar Gud som Moder. Fader är det uttalade, Moder det outtalbara. Två begrepp som stödjer sig på varandra.
Kanske är det inte i första hand ett inklusivt språk vi behöver, utan en inklusiv förståelse av den relation som kyrkan uttrycker i språket om Fadern och Sonen. Fadern är bilden av en rörelse. Sonen går från Modern, och subjektet från en språklös, mystik erfarenhet till kyrkan som kultur och gemenskap i Faderns namn.
