Jämförd med de högre primaterna är människan fullkomligt hjälplös i början. Först vid ettårsåldern når barnet det utmärkande för vår art, den upprätta gången. De första åren tillbringas i totalt beroende av vård. Vuxen blir man långt efter puberteten (om någonsin!).

Synen på barnet har genom tiderna växlat kraftigt, alltifrån att barnet representerar oskulden och kommer änglarna i himlen närmast, till raka motsatsen: att barnet redan från början visar prov på det som senare skall slå ut i full blom, oreflekterad och hänsynslös egocentricitet och oförställd och lysten girighet.

I det gamla Israel sågs en stor barnaskara vara tecken på gudomlig välsignelse. Söner skattades högt och den äldste sonen högst: han ärvde tillgångarna och förde namnet vidare. Flickor var inte lika efterlängtade; när de gifte sig lämnade de föräldrahemmet och deras arbetskraft gick förlorad. Friska barn innebar med andra ord ekonomisk styrka, trygghet på ålderdomen och social prestige. Barnlöshet upplevdes som ett socialt stigma, och ofruktsamhet sågs vanligen som en kvinnlig defekt. I och med avvänjningen blev barnet arvsberättigat och fullvärdig familjemedlem.

I Gamla testamentet kallades sällan en människa eller en grupp människor för ”Guds barn”, men folkets förhållande till sin Gud kunde framställas som ett barnaskap, som närhet, totalt beroende och lydnad. Kungen kunde kallas ”Guds son”, och i vishetslitteraturen kunde denna beteckning också gälla en enskild: ”Herre, fader och härskare över mitt liv”, ber Jesus Syrak.

De ledande grekiska filosoferna ansåg i regel inte barn som fullvärdiga människor utan som potentiella människor; de stod på samma plan som djur, slavar och efterblivna. Om man inte ville ha fler barn, satte man ut dem att dö, med övervikt för handikappade och flickor. (Endast ca 50 procent av de nyfödda upplevde för övrigt vuxen ålder.) Fastän barn måste ha varit allestädes närvarande, nämns de sällan i källorna, ett tecken på deras ringa status. Alla greker var dock inte barnfientliga. Det finns några bedårande skildringar av barn i den antika litteraturen.

En sak som skilde judar och kristna från den hedniska omgivningen var att man inte praktiserade abort eller utsättande av oönskade barn. Bland de kristna fanns många nyanser representerade i blicken på barnet. Paulus, celibatär (men med en syster som hade åtminstone ett barn), tog fasta på idén om barnet som den ofullgångne vuxne: ”Sedan jag blivit man har jag lagt av det som var barnsligt. Var inte barn till förståndet.” I förhålladet till sina församlingar liknade han sig själv vid en barnaföderska. Kyrkofadern Johannes Chrysostomos, en annan celibatär (d. 407), gav en idealiserad bild. Han påstod att barnets själ är ren från affekter. Hur mycket stryk det än får av mamma, söker det sig ändå till henne och föredrar henne framför alla andra, om de så vore drottningar i krona. Barnet släpper bröstet så snart det är tillfredsställt, det gråter inte över förlorade pengar, det gläder sig inte över förgängliga ting och vackra kroppar. Det är fritt från avund, fåfänga och ärelystnad. Eftersom Jesus hänvisar till barnen som föredömen, då måste de ju vara goda av naturen. En annan grekisk predikant fäste sig vid att man aldrig misstror ett barn. Om det ler, då är det aldrig hånfullt eller överseende utan alltid äkta. I Ökenfädernas tänkespråk berättas om en grupp heliga män som slagit sig ner i ett hus men blev så störda av barnskrik från grannarna att de ville flytta. Deras själasörjare abba Poimen sade: “Vill ni flytta för änglarösternas skull?”

Hur mycket stryk det än får av mamma, söker det sig ändå till henne och föredrar henne framför alla andra, om de så vore drottningar i krona.

Ungefär samtidigt som Chrysostomos skrev Augustinus (d. 430), själv far till en son, sina memoarer, med en allt annat än ljus bild av sin egen barndom. Han ljög och stal och fuskade men blev mycket upprörd om andra barn gjorde likadant. “Är detta barnslig oskuld?” utropar han. Om Jesus prisar barnen, så måste det vara deras litenhet det gäller, inte deras karaktär. Redan från början visar de allsidigt prov på arvsynden, som förgiftar människolivet.

På 1700-talet fick vi den romantiska synen på barnet, människan i sin ursprungliga, ofördärvade natur, ännu inte förkrympt av uppfostran och kulturens tvång. Det var då man började idyllisera barndomen, oskuldens och fridens ljuva tid. Numera händer det att man demoniserar den, som en serie övergrepp från de vuxnas och samhällets sida.

Jesus från Nasaret intog en absolut särställning i antiken genom sin höga uppskattning av barnet och barnen. De är, som sårbara och utlämnade medlemmar i samhället, särskilda adressater för hans budskap. Han står på barnets sida. Han botar, välsignar och kramar barn och tar dem i sin famn. Guds rike tillhör sådana som de. De omyndiga prisas saliga, med tillgång till en vishet som är dold för de lärda och kloka. Barnets änglar ser alltid den himmelske Fadern. Att ta emot ett barn är att ta emot Kristus och därmed Gud. Villkoret för att komma in i himmelriket är att man omvänder sig och blir som ett barn (ett påstående som de flesta grekiska filosofer skulle ha funnit obegripligt eller löjligt). Den som gör sig liten som ett barn är den störste i himmelriket. Han tilltalar den tolvåriga flickan ömsint: ”Lilla flicka, stå upp”, och han ser till att hon får något att äta. Han har iakttagit barnens lekar på torget och använder dem som exempel. Barnen sjunger Hosianna för honom i templet, till prästernas ilska. De som förleder ett barn borde sänkas i havet med en kvarnsten om halsen. Vad vi gör mot de minsta, det gör vi mot honom själv. Det finns ett hemligt samförstånd mellan Jesus och barnen.

En av kristendomens käraste bilder är Jesusbarnet i sin moders famn. Vi tillber Gud i gestalt av ett nyfött barn. Ingen varelse är mer sårbar. Det är utlämnat åt sina vårdare eller vanvårdare. I inkarnationen har Gud utlämnat sig i människors händer, oskyddad, med ett barns förtroende. Bilden påminner om att varje människa från första stund är skapad till Guds avbild och att Gud själv är föremål för och känner det som vi gör mot de andra, i synnerhet de oskyddade och försvarslösa. Vi själva, jag själv, är Guds avbild, och detta är grunden för självkänsla och självaktning. Jag är Guds tempel och får inte göra mig illa. Jag är ett försvarslöst barn också gentemot mig själv. Min uppgift är att bevara och vårda barnet i mig. Utan romantik, utan naivitet. Jesus varnar oss för att vara naiva (vi är lamm bland vargar). Hans lärjungar var barnsliga i dålig mening, när de slogs om vem som var störst.

Barnet i mig, vad är det? Barnet i mig är den oskyddade, förtroendefulla varelse som väntar allt gott från sina föräldrar och vårdare. Sådana föddes vi. Senare blev vi av smärtsamma erfarenheter mer på vår vakt. Men i förhållande till Gud skall vi vara naiva, fulla av ogarderat förtroende, och utlämna oss i hans hand, aldrig tro annat än gott om honom, precis som han själv har utlämnat sig i vår hand. Det är denna fullkomliga öppenhet som Jesus anbefaller och uppvisar. Vi vill, som barn, vänta allt gott av vår himmelske Fader. Han sände sin Son för att lära oss detta.

Kristus blev barn för att vi skulle våga vara barn.