Alla världens kyrkor bekänner att bibeln är kyrkans kanon, från grekiskans kanōn, ”rättesnöre”. I många kyrkliga debatter genom historien har argumentet ”det står skrivet” räckt som motivation för att hävda den ena eller den andra teologiska tolkningen. Att ”slå bibeln i huvudet” på varandra är en kyrklig argumentationsteknik som funnits så länge kanon funnits. Men i bibeln finns i synen på folket både våldsbejakande nationalism och gränsöverskridande universalism. Hur ska vi veta vad som är en rimlig kristen hållning?

Axel W Karlsson är en präst i Svenska kyrkan, dock utan tjänst, som länge var aktiv som politiker i Sverigedemokraterna men som fick lämna partiet efter att ha medverkat i den högerextrema tidningen Nya Tider. Han driver, liksom Sverigedemokraternas kyrkopolitiska program, tanken att Svenska kyrkan i egenskap av folkkyrka är en del av det svenska folkets identitet. 2014 anmälde Axel W Karlsson sig själv till domkapitlet i Göteborg för att få ett utlåtande om hans åsikter och agerande var förenligt med prästämbetet. Domkapitlet lade ned ärendet, men biskop Per Eckerdal passade på att kritisera Karlsson för hans ”verklighetsuppfattning … att mänskligheten genom Guds skapelse och vilja skulle vara indelad i ’nationer’”. Eckerdal varnade för att Karlssons världsuppfattning kan leda till antisemitism, och markerade samtidigt att ”Kristi kyrka är gränsöverskridande och inkluderande till sin karaktär, inte en markör för särart.”

I ett öppet brev till Kyrkans Tidning efter biskopens uttalande svarar Karlsson: ”Tvärtemot att sympatisera med antisemitism högaktar jag det hebreiska folket. Det finns många anledningar till det. En är att hebréernas heliga bok, vad vi kristna kallar det Gamla testamentet, även för mig fungerar som en inspirationskälla till en patriotisk livshållning.”

Foto/illustration: Agnes Mohlin

Foto/illustration: Agnes Mohlin

I Sverige är Karlsson attityd inte så vanlig bland kyrkans företrädare, men om vi blickar ut över Europa finner vi många kyrkor som gärna ser sig om en del av ett nationsbygge. Särskilt tydligt blir det i konflikten mellan Ryssland och Ukraina, där rysk-ortodoxa präster välsignar ryska styrkor och ukrainsk-ortodoxa präster står på barrikaderna för Ukraina.

Sverigedemokraternas chefsideolog och nuvarande gruppledaren i riksdagen, Mattias Karlsson, anförde i ett långt blogginlägg från 2012 ett antal bibeltexter där han hävdade att det var en god kristen attityd att vara ”fosterlandsvänlig”.

Hans utläggningar brister i de mest basala avseenden. Han klarar till exempel inte av att läsa de bibeltexter han citerar i sitt sammanhang, vilket leder till ett stort antal oförsvarbara tolkningar.

Men är de inom Svenska kyrkan som förespråkar en etniskt gränsöverskridande kyrka alltid så mycket mer genomtänkta i sina bibeltolkningar? Daniel Calero Davyt, stiftsadjunkt i Stockholms stift, gör ett något bättre tolkningsarbete i texten ”Därför säger vi nej till rasism” på stiftets hemsida. Men han glänser knappast heller i sin bibeltolkningsmetodik när han ska förklara varför stiftet tar avstånd från rasism, utan plockar bara några bibelord som passar hans syften och struntar i att beröra de bibelord som skulle kunna komplicera saken.

Bibeln, rättesnöret, tycks säga exakt det som läsaren i förväg bestämt sig för att hitta.

Bibeln spretar. Det är lätt att hitta texter som bejakar folkmord för att skydda det judiska folket och erövra det lovade landet (4 Mos 31:1-18; 5 Mos 2:32-35; 3:3-7; Jos 6; 1 Sam 15), texter som förbjuder giftermål med utländska kvinnor, ja, till och med uppmanar judiska män att förskjuta sina icke-judiska hustrur och gemensamma barn (2 Mos 34:15-16; 5 Mos 7:3-7; Jos 23:11-13; 1 Kung 11:1-4; Esra 10), texter som uttrycker ett kategoriskt avståndstagande från vissa etniska grupper (1 Mos 19:30-38; 5 Mos 23:3-7; Tit 1:12).

Redan i Gamla testamentet hittar vi dock texter som bejakar inklusion av andra etniska grupper i Guds folk (Rut 1:16; 4:13-21; Jes 56:1-8;  66:18-21) och lagar som påbjuder respekt och lika lagliga rättigheter för invandrare i landet (2 Mos 23:9; 3 Mos 19:33; 5 Mos 24:14; 27:19). Insikten om att Gud är hela världens Gud tycks ha fått flera av Gamla testamentets författare att reflektera över det orimliga i att Gud bara skulle bry sig om ett folk (Jona 4). I Nya testamentet ser vi en tydlig av-etnifierande teologi. Jesus Kristus ankomst i historien innebär att Guds förbund expanderas till hela mänskligheten så att hedningarna kan vara en del av kyrkan utan att omskära sig och bli judar (Matt 15:21-28; 28:19; Gal 3: 26-29; 6:14-15; Apg 15). (Den som vill fördjupa sig kan läsa studiematerialet ”Bibeln och nationalismen” i materialet ”Sverige, Sverige Fosterland – teologi, politik och svenska väljare”, Studieförbundet Bilda [publiceras som både pdf och trycksak i mars 2015]).

För vägledning i tolkningsarbetet har lösningen ofta varit att vända sig till kyrkans traditioner, även om de reformerade kyrkorna betonat att tradition inte får gå före skrift. I det här fallet leder dock denna tolkningsstrategi ingenvart eftersom den världsvida kyrkans agerande genom kyrkohistorien knappast varit enhetligt. Även Svenska kyrkans folkkyrkotanke hade sina inslag av nationalism när den formulerades runt förra sekelskiftet. Numera tar dock nästan alla i Svenska kyrkan nogsamt avstånd från sådana idéer.

Utifrån en insikt om Guds universalitet vänder Jesaja upp och ner på nationalistiska fantasier om hur det egna folket ska triumfera över andra folk.

Möjligen skulle man kunna hävda att den tidiga kyrkans attityder borde vara mer normerande än senare tiders attityder, om man nu tror att ursprungligare betyder bättre. I så fall kan man konstatera att kyrkan under de första århundradena var förföljd av den romerska statsmakten. Urkyrkan skulle aldrig drömma om att alliera sig med något nationsbygge. Snarare var den tidiga kristendomens revolutionerande förmåga just att evangelisera över alla etniska gränser och fira etniskt gränsöverskridande gudstjänster i det romerska imperiets många etniskt brokiga städer. För den tidens kyrkan skulle påståenden som att ”kyrkan samlar folket”, såsom Axel W Karlsson hävdat i en intervju i Nya Tider, vara närmast obegripliga. Tvärtom finner vi ofta hos kyrkofäderna tanken på att kyrkan utgör ett bildligt ”folk” som vem som än ansluter sig till är en del av, oavsett tidigare etnisk tillhörighet.

Om såväl bibeln som dess tolkningshistoria spretar åt olika håll, vad låter sig då göras? Till att börja med måste vi erkänna att alla bibelns texter är skrivna av människor som tagit Guds vilja på största allvar, och det vi läser är alltså människors upplevda erfarenhet av Gud. Det är inte så konstigt att en text som spänner över ett årtusende av mänsklig erfarenhet av Guds handlande också speglar en stor mängd olika uppfattningar om Gud. I denna mångfald kan vi se en dialog, där grundläggande teologiska insikter om Guds väsen leder vissa av bibelns författare att ifrågasätta andra författares i och för sig ärligt menade slutsatser. Denna grundläggande insikt är insikten om att Gud är världens enda Gud och hela mänsklighetens skapare. En sådan Gud måste väl ändå finna etniska gränser ointressanta, tycks många av bibelns författare komma fram till. Det som spelar någon roll är mänsklighetens relation till hela skapelsens Gud. Utifrån en insikt om Guds universalitet (Jes 46:9) vänder Jesaja upp och ner på nationalistiska fantasier om hur det egna folket ska triumfera över andra folk (Joel 3; Ob 16-21; Sak 14), och visionerar om en framtid då alla folk inkluderas i tempelkulten (Jes 56:1-8;  66:18-21).

Foto/illustration: Agnes Mohlin

Foto/illustration: Agnes Mohlin

Jonas bok vänder på ett liknande sätt upp och ned på begreppen när Gud tvingar den nationalistiske profeten Jona att inse att Gud har nåd till och med för Nineviterna (Jona 4). Jesus skildras av Matteus som en frälsare som först hade tänkt sig att främst rädda Israel, men som i slutänden vill att hans lärjungar ska vända sig till hela världen (Matt 15:24; 28:19). Paulus, kristendomens första teolog, går i Galaterbrevet i klinch med andra judiska kristna som tror att hedningarna måste omskära sig och bli judar för att få del av frälsningen. Hans mål är en lokal gemenskap där etnicitet inte utgör några hinder för praktisk församlingsgemenskap (Gal 2:11-16; 3:26-29).

Istället för att rycka bibelställen som passar och låtsas som att de andra texterna inte existerar krävs av bibelläsaren en förståelse för hur bibeltexterna i dialog med varandra ger en växande insikt om vad det innebär att Gud är hela världens Gud. Själva den intertextuella dialogen på bibelns sidor ger svaret på vad som är en rimlig kristen hållning. En kyrka som vill förkroppsliga ett Guds rike är av nödvändighet universell (Joh 3:16; Matt 28:19; Mark 16: 15; Luk 24:47) och kan därför inte ens i sina lokala uttryck vara till för att befrämja en viss etnisk grupps nationsbygge.

Visst kan man förstå att människor som kämpar för sitt folks överlevnad upplever att Gud är på deras sida så till den grad att de till och med förvänds till att tro att denna Gud vill att de ska vara fientliga mot andra folk för att skydda sig själva. Inte desto mindre triumferar i slutänden bilden av den universelle guden över bilden av den etnocentriske guden inom bibelns egna pärmar, såväl inom Gamla som Nya testamentet. Därför är jag viss om att en dialog mellan olika attityder även i vår tid kommer att leda till precis samma insikt.

tagged in nr10-rad4-2st