samveteinne1_DSC3676

Förvriden och sprucken stam. 

Syndens rätta ansikte
Över min brännande gåta
blir jag aldrig klar:
vad skall luttra mig, vem förlåta
all den skuld som är och var?

Fram till Guds strand är svårt att hinna
genom Kaos’ vältrande älv.
Svag är man och svag är kvinna.
Svagast är jag själv.

(Jarl Hemmer, En man och hans samvete, Bonniers förlag 1931)

En famlande dikt, skriven av en man i själsnöd. Romanens huvudperson föraktar sig själv och det liv han lever och han förtvivlar inför att finna den rätta vägen framåt. Vad gör man när det som alla säger är rätt, inte känns rätt? Är det rätt att ta till våld för att försvara en medmänniska? Hur kan det som är ämnat att vara en god handling bli till något ont? Är man medskyldig när det onda sker i ens närhet och i så fall till vad? Vad innebär det ställföreträdande lidandet? Finns det försoning i att träda i någons ställe och utstå lidandet?

Frågor som dessa uppstår vid läsandet av Jarl Hemmers roman En man och hans samvete. Med den romanen vann Hemmer Stora nordiska romanpriset och boken gavs ut av Albert Bonniers förlag i Stockholm 1931. Berättandet har jämförts med Tolstojs och Dostojevskijs. Boken är en slags utvecklingsroman där protagonisten, prästen Johan Samuel Strang går från ett liv i frestelse, syndaförebråelser och vanära till att leva sitt liv för andra. Handlingen utspelar sig i Finland, före och strax efter det finska inbördeskriget. Fasorna och det mänskliga lidandet under och efter det korta kriget är starkt närvarande i skildringen.

Romanen har två delar. Den första är skriven i dagboksform och börjar med årtalet 1916. Strang sitter i fängelse och skriver en dagbok som förklaring till sin ungdomsvän och förtrogne, prästen Hastig. Den andra halvan av boken berättas i tredje person och inleds med den 16 maj 1918 då de vita efter segern tågade in i Helsingfors under general Mannerheims överinseende. Inbördeskriget har härjat i Finland under några månader och Strang, som nu har bytt namn till Bro, blir hjälppräst hos Hastig på Sveaborg, vid tiden för inbördeskrigets slutskede en fånganstalt för de röda som hölls i hårda arbetsläger.

I romanens första del reflekterar Strang över sitt liv medan han skriver dagbok. Vad är synd? Fängelsevistelsen har gett honom en möjlighet att betrakta sitt liv och sin tro. Här målas en dyster livsberättelse upp, interfolierad av trosfunderingar och livsfilosofi. När Strang grubblar över synden ser han två diamentralt olika sätt att synda:

Ty det finns två sätt att synda. Man kan göra det som en bekymmerslös frossare, utan självförebråelser. Men man kan också synda med ett brännande samvete. För de senare varder lidande av vad de förra kalla glädje. (s. 82)

Strangs samvete bränner och svider. Hans liv som student och ung präst har varit kantad av frestelser som han inte har klarat att stå emot. Bland sina suparkamrater ser han män som är utan självanklagelser. Själv finner han aldrig glädje i att vara på krogen eller dra runt på gatorna. Han lever ett på ytan glatt och utsvävande liv och lider svårt inåt. I allmänhetens ögon är han dömd. Han lever i samhällets utkant och känner sig missförstådd.

Fängelsedomen har Strang ådragit sig genom att försöka försvara en prostituerad kvinna, Essi, mot en man som ofredat henne. Prästen slog ner mannen och fick därigenom tre månaders fängelse. I domstolen försvarade han sig inte. Han visste att han begått ett brott, en synd, som måste försonas:

Naturligtvis är det rätt att jag sitter i fängelse. Jag har mer än tillräckligt på mitt kapitel; lika gärna som tre månader kunde jag sitta här resten av mitt liv. Det finns inte mången fullvuxen människa, tror jag, som inte med fog kunde åka in i häkte på en tid. Rannsaka dig, välaktade medborgare! Har du inget straffvärt bakom dig? Men allt varder icke uppenbart inför jordens domstolar.
Alltså, jag har ingen orättvisa att klaga över, jag ligger minst så bra som jag bäddat. Bara det att jag råkar vara dömd för orätt sak. Mitt brott var inte den nattliga misshandeln. Tag hit honom en gång till, den blekfeta galten, och jag skall lyfta en arm i grårandigt fångtyg och ge honom mera! Min näve känns, den har bondkraft i sig. –
Essi, du osaliga stackare, var är du nu? Och jag som skulle hjälpa dig … Har du det lika ont som förr? Håll dig uppe, jag ber för dig! Ditt hjärta var icke bedrövat! Icke så tungt som mitt… (s. 12)

Att han tog till knytnävarna för att försvara den utsatta Essi gör han sig alltså inget samvete för och ser det inte heller som ett brott. Men han har syndat på andra sätt och ser sig därför värd att få fängelse. Praktiskt taget alla vuxna, menar han, har försyndat sig så att de med rätta skulle kunna fängslas en tid.

Han plågas av tanken på Essis situation och när dagboken fortsätter visar det sig att också fängelsedomen gnager honom: Han vill vara en god präst men faller alltid. Gjorde han rätt som tog till knytnävarna mot den som ofredade Essi? Kan misshandel vara rätt väg att gå även om det handlar om att försvara någon som själv är ett offer för våld – är det synd att gripa in, eller att låta bli? Strang anser sig skyldig men han ser inte misshandeln som ett brott. Det var en god gärning eftersom han försvarade en försvarslös och svag medmänniska. Men som människa är han skyldig till att inte kunna leva som en god människa och hans samvete plågar honom ändå mer när han blivit prästvigd.

Frågan om vem som är skyldig till det onda har plågat Strang så länge han minns. Född som österbottnisk bondson, förlorade han sin mor redan som treåring. Uppväxten blev dyster och kantad av död. Både när han upplever det onda och när han erfar det goda drabbas han av samvetsförebråelser och känner sig skyldig och otillräcklig. En vårvinterdag i islossningen är han med på isen när en av karlarna förolyckas. Den möra isen blev snabbt uppbruten till isflak och lillpojken Strang manades: ”Skutta på, pojkfan!”. Med sina unga ben och lätta kropp var han först i land. Han känner sig medskyldig till mannens död trots att han bara gjorde vad han blev tillsagd och han gråter i hemlighet bittert över att han inte kan träda i den döde mannens ställe. Också när han upplever lycka drabbas han av vemod. Han vill ge allt till andra men i stället bevakar han det härliga och vackra svartsjukt och själviskt.

Ett minne från skoltiden visar på en livsavgörande händelse. I läroverket hör han till de verkliga busarna. Ett utstuderat bus, som han är en av anstiftarna till, omvänder honom. Klassen kommer överens om att en gevärspatron ska kastas i kaminen under religionslärarens morgonbön. Strang blir den som utses att verkställa, men hela klassen ska ta på sig straffet. Kollektiv bestraffning utdelas av skolledningen genom att hälften av klassen lottas ut till att sitta i läroverkets karcer (ett slags skolhäkte och det strängaste straffet efter relegering). Strang undgår straff men den helt oskyldige eleven Hastig drabbas. Eftersom denne är son till religionsläraren är han ställd helt utanför klassens bus. Explosionen och straffet som drabbar den oskyldige Hastig förändrar Strang och han blir långsamt en skötsam elev. Han dras mot den ensamme Hastig och efter ett par år är de två bästa vänner och stöttar varandra genom de sista skolåren. Hastigs oskuld kombinerat med det straff han fick utstå ger Strang en ny syn på sitt liv. Under skolåren är det en intuitiv förändring men när han funderar över händelsen i fängelset förstår han sammanhanget.

Hastig är Strangs raka motsats. Skolkamraten och bäste vännen har en barnatro som växer till trosvisshet i ungdomen kombinerat med en stark och säker prästkallelse: ”Gud tog emot honom i hans styrkas ljusa dag. Oberörd som en sömngångare av alla hinder, snabbt och kampfritt nådde han fram. Lycklige Hastig!” skriver Strang om Hastig i sin dagbok. Ändå lyckas inte vänskapen med Hastig få Strang att stå emot storstadens frestelser. När de båda drar till Helsingfors för att studera vid universitetet hamnar Strang i utsvävande studentliv. Hastig studerar plikttroget teologi och försöker få Strang in på den rätta vägen. Strang å sin sida känner sig orättvist dömd: ”Satt jag inte på min hyrda kammare eller besökte Hastig, var jag hänvisad till matställena och läsesalarna, krogarna, gatorna och skökorna. Jag kände mig ovanligt utstött och undrade om hela felet var mitt”.

Strang lägger emellertid oftast skulden för sin livsföring utanför sig själv och ser inte alltid sin egen del i handlandet. När han i fängelset reflekterar över sig liv ser han annorlunda på sammanhanget:

Jag vet hur man smädat de orden i Fader vår: och inled oss icke i frestelse –. Jo, tvärtom, svarar bussigt folk, fresta oss, pröva oss, så vi får visa vad vi duger till! Åja, det låter grant i truten på sadelfasta andens riddersmän. Så stormodigt talar bara den, som inte vet vad det vill säga att bli stekt på en frestelses glödheta halster (s. 16).

Varje gång han nått botten hoppas han på en starkare tro i framtiden så att han bryta med det liv han lever. Men när den verkliga vändpunkten kommer är det inte han som har kraften:

Jag vet bara att en syndare, om han ej är helt förstörd, kan komma till den gräns då han inte mera förmår synda. Han föraktar sig själv så eftertryckligt, att all hans egenvilja ligger bräckt. Han härdar ej ut med sitt liv, men måste ändå leva. Då finns ingen annan råd än att överlämna sig åt den stora Barmhärtigheten: i namn av den förlorade sonen, Herre – om inte ens jag är för usel, så tag mot ditt hjälplösa barn!… Och se, ’där människokraft går ut, där går Guds kraft in’. (s. 82)

Då och då glimtar hans liv till och han ser hur Guds kraft förändrar honom. Men syndens frestelser får honom snart på fall igen och han störtar ner i självförakt och tröstlöshet. Svagheten och oförmågan att stå emot präglar Strangs liv.

Det är under fängelsemånaderna som tanken på det ställföreträdande lidandet och vad det innebär växer fram hos Strang:

Visserligen har jag lika litet som någon annan funnit det yttersta svaret. Jag vet inte varför det är så, men att vi all lida för varann, det vet jag. Ja, ni stolts herrar, som förklara att ni inte vilja räkna er till godo vad en oskyldig led för er på korset, utan tillbakavisa med avsky denna ’slaktaridé’ och säga er själva ärna svara för ert konto! Er moral är ju mycket ridderlig, den har bara det felet att den saknar allt fotfäste i livet, sådant det en gång är. Hela tillvaron bygger ohjälpligt på ställföreträdande lidande, och Kristi kors är bara den högsta sinnebilden av detta outgrundliga offerväsen, som ingen av mänsklighetens högre religioner kunnat blunda för (s. 60)

Strang visar hur det ställföreträdande lidandet genomsyrar hela den kristna tron och gör den till ett exceptionellt undantag bland andra religioner. Det ställföreträdande lidandet är en stötesten, som inte går att bortse från. Ända sedan Jesus korsfästes och uppstod har händelsen förnekats och omtolkats. Det syns redan i Nya Testamentets text. Under Strangs studietid i början på förra seklet florerade den tidens trendiga bortförklaringar om att Jesu död på korset inte hade behövt ske. I Strangs resonemang är det också tydligt hur ingen människa kan sona sin egen skuld. Det ställföreträdande lidandet behövs för att försoning överhuvudtaget ska kunna ske.

Vad det ställföreträdande lidandet verkligen innebär blir tydligt för Strang en sommar under studietiden. I fängelset tänker han tillbaka på den den skam han kände över sig själv och sin livsföring. Därför vill han inte delta i socknens midsommarfirande. I stället går han ut på strövtåg och möter Johannes, en vanför gosse som bor hos sin mormor. Mötet med Johannes utvecklas till en varm vänskap mellan studenten och pojken. Johannes ser upp till Strang och gossens beundran och tillit stärker och upplivar Strang. Så länge sommaren pågår växer också den handikappade pojken i Strangs närhet.

När skolan börjar blir Johannes obarmhärtigt mobbad av de andra barnen i folkskolan. Det går så långt att han svårt skadad ligger till sängs i mormoderns stuga. Strang skyndar dit och får veta att det är för hans vänskap som Johannes retats och slagits: ”Studentens klumpfotapojk!” Trots hastigt påkommen färd till lasarettet dör gossen tre dagar senare. Insikten drabbar Strang:

Jag hade trott mig vara till glädje och hjälp för en hjälplös stackare, och i stället hade jag kanske vållat honom en plågsam död. Var livet verkligen så meningslöst? Eller var det min vilja som bar skulden, var den inte tillräckligt osjälvisk och ren? Var kanske mitt förhållande till lilla Johannes ingenting annat än idel egoism – en smutsig människas försök att bli vackrare i den goda gärningens spegel och därmed lugna sitt samvete? Kom straffet för förfalskningen i denna fruktansvärda form? Men varför drabbade det i så fall inte mig, utan en oskyldig? – Å, vad jag plågades vid dessa tankar… (s. 59 f.)

Varför fick Johannes lida och vem led han för? Det är i denna händelse som Strang börjar förstå det ställföreträdande lidandet och bortom Johannes’ lidande börjar han ana Golgata kors. Som liten ville Strang ta den drunknades plats i isolyckan. Också den oskyldige Hastig i skolsalen som straffades lika hårt som de skyldiga eleverna, led i andras ställe. Dessa händelser som kulminerar i berättelsen om Johannes visar framåt mot romanens andra del, ”Gehenna och ljusstrålarna”.

Efter fängelsevistelsen byter Strang namn till Bro. Namnbytet har att göra med tidningsrubrikerna i samband med hans misshandelsdom. När han ska återinträda i tjänst vill domkapitlet att han ska göra det under ett annat namn. I romanen förklaras att han helt enkelt antar namnet på sin fädernesgård, Bro. Det har föreslagits i litteraturvetarsammanhang att namnet förutsäger hans roll av brobyggare i sin fortsatta gärning som Hastigs hjälppräst på Sveaborg. Eventuellt är namnbytet också en allusion med biblisk anknytning på hur Saulus blir Paulus efter mötet med Jesus på vägen till Damaskus, ett möte som innebär en genomgripande förändring och förnyelse. Klart är att Bro efter fängelsemånaderna är en annan och ny människa.

När den andra delen börjar förändrar Hemmer berättandet från jag-berättelsen i dagboken till att berätta om händelserna i tredje person och därför har slutet av romanen fler perspektiv än prästen Strangs. Hastig har kallat sin vän, nu med namnet Bro, att bistå honom i prästgärningen på Sveaborg. Båda är själva drabbade av det finska inbördeskriget. Allra mest Bro som inte längre har några släktingar i livet. Arbetet med att förbereda människor för arkebusering och att vidarebefordra och därmed censurera brev till anhöriga, tär hårt på prästerna. Förhållandet mellan Hastig och den nye Bro är annorlunda än det som rådde mellan Hastig och den gamle Strang. Förut ledde Hastig Strang flera gånger bort från syndafrestelser och hjälpte honom att behålla prästämbetet när han var i blåsväder. Nu blir det Bro som visar Hastig på godheten i all ondska omkring dem.

När Hastig frågar varför mänskligheten måste lida så och svarar Bro: ”Kanske lider den sig fram till något bättre.” Han fortsätter; ”Det värsta är inte lidandet. Frälsaren led mest av oss alla. Det finns en värre gåta. Ondskan”. Hastig avfärdar resonemanget som fraser. Men frågan är hur ska människan förhålla sig till ondskan. Ur ondska kommer synd och död. Människor lider på grund av att andra begår onda handlingar emot dem. När onda handlingar begåtts ligger hämnden och vedergällningen nära och den onda spiralen fortsätter. Vad kan människan göra?

Hastig håller på att tappa all tro på sitt uppdrag och upplever sig vara i helvetet, i Gehenna, och Bro försöker hjälpa honom. Hastig får det allt svårare och ifrågasätter om detta är ett ställe för en Kristi tjänare. Han anklagar Gud, som han menar har övergivit människorna och låter dem bli uppslukade av ondska. Hastig frågar sin vän om hur mycket lidande en enda sekund innehåller och räknar upp nödrop och dödssuckar, kräftplågor och barngråt och beskriver hur sekunden är ”mörk av ondska och blodstrimmig”. Bro kontrar med att sekunden också rymmer kyssar och bröllopsbäddar, mödrars leenden och trofasta handslag.

Bro tvingar Hastig att se ut över fånglägret. Han visar honom alla goda handlingar som finns mitt i nöden, hur medfångar hjälper varandra, hur vakter ser bort vid rätt tillfällen, hur ett leende eller en stöttande hand kan glädja mitt i fånglägret. Bro ser helvetet – Gehenna – men han ser också himmelens strålar i det. Bro vet inte hur det ska gå, men han litar på att Frälsarens väg är den enda, att dö för andra. Hastigs tvivel däremot växer med de fysiska och psykiska umbärandena. Hans liv före kriget var lugnt och tryggt och han hamnar efter kriget i inre och yttre kaos. Han menar att Gud inte finns i detta helvete och flyr från sin post och går en oviss framtid till mötes. Att lämna sitt uppdrag som präst vid Sveaborg var likställt med att desertera ur armén vid denna tid.

Fortfarande svart

Förvriden stam. 

Även på Sveaborg möter Bro ett barn, den här gången en flicka som visar honom tro, hopp och kärlek mitt i det djävulska infernot. Den lilla flickan stjäl mat från prästerna men hon gör det för att kunna ge sin far i fånglägret ett matpaket. Hastig ser hur arvsynden verkar och hur det onda har tagit över också den oskuldsfulla flickan eftersom hon syndar genom stöld, men Bro ser kärleksgärningen och hur hon varje gång riskerar sitt liv när hon kastar paketet över stängslet. Samtidigt har Bro problem med att nå fram till fångarna. De vill inte tala med honom. Några lyssnar till hans ord men de flesta svär över honom och det han står för.

Flickans gärning får så småningom Bro att helt släppa de känslor av medlidande, försoning, rättvisa och vedergällning som behärskat honom under inbördeskriget och tiden på Sveaborg. Bro börjar förstå lidandet på ett djupare sätt. Så länge han ser med medlidande på fångarna på Sveaborg och så länge han har krav på att rättvisa måtte utdömas i dödsdomarna så kan han inte komma nära fångarna och hjälpa själarna till himmelen. Medlidandet och rättvisetankarna skapar en ”andrafiering”, ett vi- och dom-förhållande, som stänger kommunikationen. Bro förblir de vitas representant i kriget som de röda fångarna inte kan anförtro sig åt. När han slutar att känna medlidande och kräva vedergällning kommer Guds sanna försoning och rättvisa. Hemmers litterära beskrivning av denna förvandling är stark.

Prästen Bro hittar alltså en väg genom det jordiska helvete han befinner sig i. Hämndtankarna och hatkänslorna som låst fast honom i ondskan försvinner. När Bro ger upp allt hat och alla tankar på vedergällning blir hans bön innerlig och hans möjlighet att tala med fångarna förändras. Hans livssyn ändras radikalt: ”Jag har ingenting att kräva in, bara att betala av på en gemensam räkning”. För att kunna komma in bland fångarna ber han fånglägrets läkare om hjälp. Doktorn är ateist och har en pragmatisk och närmast cynisk syn på arbetet bland fångarna på Sveaborg och lyssnar kallsinnigt till prästens bön:

Se den här rocken. Mitt liv är lika värdelöst som den, lika nersölat och fullt av hål. Får jag inte kasta det usla plagget på den enda eld som renar? Jag har varken nära anförvanter eller vänner numera, ingen ska sörja mig om jag inte kommer tillbaka. Här står jag äntligen inför en möjlighet att sona vad jag brutit och kanske vara någon till tröst. Vill ni att jag ska återvända till mitt gamla liv och predika mina eländiga ord för de tomma kyrkorna? Nej, nej, ni måste hjälpa mig! (s. 254)

Motvilligt och efter hårda påtryckningar ger doktorn med sig och smugglar in honom via en falsk sjuktransport. Inne i fånglägret möter Bro flickans far. När de lärt känna varandra kan arbetaren som stått på de rödas sida och deltagit i att döda de vita, och prästen vars familj utplånats av de rödas härjningar och som arbetar på de vitas sida, hitta en väg till försoning. Bro inleder samtalet:

– Vet du inte att hela världen är full av onda kedjor. Det går från liv till liv, från gärning till gärning, de snor sig omkring oss och kväver oss och gör oss till fångar. Varje länk i dem föder genast en ny länk, det till ändlösa räckor av förbannelse, och länkarna heter skuld, hat, hämnd … Är det inte en människas uppgift här i livet att göra slut på sin fångakedja?
– Hur gör man då slut på den?
– Man hugger av den. Det finns en yxa, som är den mjukaste och ändå den starkaste i världen. Den heter förlåtelsen. Vår Frälsare gav det vapnet i vår hand. (s. 266 f.)

Så småningom byter han plats med den lilla flickans pappa och går i döden i hans ställe. Det ställföreträdande lidandet blir hans. Lösningen är radikal. En yxa krävs för att hugga av ondskan och ge rum för förlåtelsen.

Syndens rätta ansikte är inte lätt att få syn på. Ett knytnävsslag och en stöld kan ytligt bedömas som synd men kan visa på kärlekens väg. Rättvisa och medlidande kan spela ondskan i händerna genom att låsa fast människor i tankar om hämnd och vedergällning. Jarl Hemmers roman visar syndens komplexitet och hur kampen mot ondskan, varav synden är en del, måste bedrivas, nämligen genom att ge sitt liv för andra.

tagged in 8dubbelrad3