”Följer dig hem, tar den långa vägen så jag får känna mer av din lukt”, sjunger Säkert! eller Annika Norlin som hon heter, i inledningen av sången hon sjunger ihop med Markus Krunegård, vars titel blivit titeln även på denna text. Hon vill dra ut på sitt sällskap med den som hon håller kär. Raden skulle kunna sägas komprimera de äldsta kärleksromanerna, i vilka man får följa ett kärlekspars strävan mot förening, präglad av faror och hinder. Mödorna till trots kastar hon sig gladeligen in i äventyret; begäret är ju just strävan, den långa vägen. Hon ska bara känna hans lukt, inte tappa besinningen. Händerna i styr. Så fort kyssen skett tystnar musiken. Tar den långa vägen så jag får känna mer av din lukt – se där en formulering som ringar in Kärleksromanens essens. De kysser varandra, sången upphör – och kärleken med den?

”När han låter mig röra vid såren, då kommer jag att kunna komma honom närmre, ty först då är han redo för ord som är sanna”, skriver Ovidius i Botemedel från kärlek (Remedia amoris). Den antika poeten vill i sin dikt hjälpa dem som drabbats av kärlekens sorger, han vill ge dem en utväg, en medicin. Kärleken beskrivs närmast som en sjuklig åkomma från vilken man måste botas: ett ohållbart tillstånd, dödfött.

Håkan Hellström sjunger i ”Brännö serenad” om en kärlek som inte kan leva men aldrig heller – kanske just därför – dö:

Och vad vet du om kärleken
Förrän du förgäves hatat den?
Och vad vet du om när hjärtat kan bränna
För kärlek som aldrig kan dö
Men inte heller leva?

I Remedia amoris är kärleken den olyckliga; Ovidius erbjuder tröst och tips åt den som är olyckligt kär: se på din kärlek ur osmickrande vinklar; om hon har ett fult skratt, få henne då till att skratta! I Konsten att älska (Ars amatoria) ger poeten råd angående hur man får sin kärlek på fall, men därefter tycks det alltså krävas en utväg, ett botemedel.

Ovidius är inte den enda som ser på kärleken som ett insjuknande. Longos är ett annat antikt exempel. I romanen Daphnis och Chloe blir det unga protagonistparet förälskade i varandra, och lider därför: ”de som älskar (erontes) plågas, och plågas gör vi”. Situationerna i Longos roman och i Ovidius dikt är olika varandra: Ovidius skriver till den vars kärlek är omöjlig. Kärleken lämnar sår på den drabbade; ärren kan lätt börja blöda igen om den olycklige skulle råka se den som han älskar i armarna på en annan. ”Undvik promenader längs de sträckor på vilka hon brukar strosa”, uppmanar Ovidius sin läsare. Longos skriver om dem vars sjukdomsstadium botas i kroppslig förening:

Ty kärleken har inget botemedel; det finns ingen botande dryck, ingen medicin att äta, ingen tröstande sång att sjunga. Det finns ingenting annat än kyssar, omfamningar, och att ligga ned med nakna kroppar.

Ovidius skriver om olycklig kärlek, Longos om besvarad. Icke desto mindre finns hos dem båda tanken om att den förälskade måste botas (även om botemedlet är mer kärlek). Om kärleken är ett drabbande, hopplöst sjukdomstillstånd, kan man då fråga sig om lycklig kärlek existerar? Vad vet du om kärleken förrän du förgäves hatat den? ”Omnia uincit Amor : et nos cedamus Amori”, skriver Vergilius. Säg den som kärleken slog och som lyckades slå tillbaka.

Kanske har den inte något botemedel, men kärleken tycks ha en viss dryck. Tristan och Isolde dricker i den medeltida, höviska romanen båda två en dryck som gör att de är passionerat förälskade i varandra under tre års tid. Tidsbestämmelsen är i sig en indikator på att kärleken kräver en väg ut; det finns ingen evig kärlek, vilket talar för dess omöjlighet. Denis de Rougemont skriver om romanen i Kärleken och västerlandet (L’amour et l’Occident) från 1939 att den höviska kärleken grundas på sin omöjlighet: är inte de förälskade drabbade av hinder som hejdar dem från att kunna vara med varandra, så skapar de själva hindret. Charles Méla är en annan som resonerar i samma banor. Det essentiella för den höviska kärleken är inte bara hindret, men även att ”finna njutning i en dam som inte finns” (”Le Beau trouvé”: Études de théorie et de critique littéraires sur l’art des ”trouveurs” au Moyen Age, 1993). ”Kärlek på avstånd” (amor de lonh) kallas den höviska kärleken. När Tristan och Isolde finner sig i enskildhet i skogen har de alla möjligheter i världen att, för att tala med Longos, bota sin kärlek med omfamningar. Så sker dock inte. Mellan sig och sin åtrådda lägger Tristan sitt svärd. Äktenskapsbrott har de redan begått, men fjärran civilisationens tyranni blir skogen en fristad. Nu, när ingenting hindrar dem, lämnas passionen oberörd.

Parets död som avslutar romanen menar Rougemont är de förälskades underliggande vilja: ”man åtrår det som man inte ännu har – det är Döden – och det som man har går förlorat – levnadslusten”. Och på den vägen är det; den olyckliga kärleken håller bestämt sin position som fundament i diktningen. Den höviska kärleken förutsatte ett avstånd mellan de förälskade. Kärleken tycks sedan antiken ha existerat i och med sin egen omöjlighet.

Kristina Sandbergs första roman i trilogin om hemmafrun Maj i Örnsköldsvik, Att föda ett barn (2010), inleds med att den då nittonåriga Maj låter sig övertalas att med sin vän Ingrid tillbringa kvällen med två män: Ingrids sällskap Olof, och Tomas, som hon inte känner sedan tidigare. Tomas är äldre, en bit över trettio. Året är 1938. Läsaren hör Majs inre tankegångar, i vilka hon minns Erik, hennes före detta pojkvän som bor kvar i hemstaden Östersund:

Säger inget om hur hon längtat hem, hem till Storsjön och den höga himlen, Erik, det hastiga illamåendet, har du någon annan nu, saknar de henne, mamma och pappa och bröderna?

Svartsjukan och saknaden efter Erik framkallar ett hastigt illamående, hon blir som sjuk av att påminnas om kärleken. Ingrid vill att hon ska intressera sig för Tomas, men Maj minns Erik, och åtrår Olof:

Om Olof bara kunde kasta ett öga på henne. Hon ser honom stryka med pekfingret längs Ingrids hand nu och en bit upp på armen, hon har bara legat med Erik, skulle det vara annorlunda med Olof, och du tror att du har någon chans, den sträva vermouthen i munnen.

Maj åtrår det som hon inte kan få, den förlorade kärleken långt borta, den av vilken hon väntade på ett frieri som aldrig kom, och den vars pekfinger hon ser stryka längs en hand som inte är hennes. ”Och du tror att du har någon chans”, tänker hon för sig själv. Hastigt illamående, kärlek på avstånd.

En eftermiddag kan snärja ett liv. Majs öde avgörs med en oplanerad graviditet. Hon gifter sig med Tomas, barnets far, men Maj lyckas inte älska sin make trots att hon försöker:

Så plötsligt står han där i dörröppningen, i pyjamas och rökrock – och säger tänk att få vakna till en kaffedoft med en vacker kvinna i sitt kök. Varför kan du inte ta emot det Maj?

Maj kan inte ta emot den ömhet som lägger sig platt framför henne, redo att tas emot eller att trampas på. Maj kan inte annat än trampa. Kärleksbrist råder i makarna Berglunds hem. Giftermålet är en affärsuppgörelse. Tomas gör det rätta som blir far. Utbytet är hustrun, Maj, vilket är passande då barnet inte gärna kan uppfostras i ett faderlöst hem; det går inte för sig vare sig socialt eller ekonomiskt.

Inte heller Tomas är lycklig i sin kärlekslösa relation. Maj åtrår dem som är utom hennes räckhåll, precis som Tomas: den obotlige alkoholisten som i sitt inre trånar efter Anna, den gifta nykteristen (Sörja för de sina, 2012). Kärleken kräver hinder: inget hinder, ingen kärlek. Tomas och Maj har inga hinder, liksom skogen i vilken Tristan och Isolde finner sig fria att leva ut, så blir giftermål och delad sängkammare för Maj och Tomas hämningarnas näste.

Äktenskapet är den höviska kärlekens värsta fiende. Isolde är gift, trubadurerna besjunger grevars och kungars gemål. Maken är hindret, äktenskapsbrottet är det eftersträvade. I Chrétien de Troyes Riddaren och kärran (Le chevalier de la charrette) förälskar sig hjälten Lancelot i Kung Arthurs hustru Guinevere. Otroheten blir en av Arthur-legendens grundpelare. Den höviska diktningens publik frossar i berättelser om vänsterprassel.

Riddarens åtrå efter sin feodalherres hustru passar väl in i den feodala kulturen; riddaren smickrar således sin herre, och tvingas till att kämpa för att leva upp till kravet på lojalitet inför honom. Svärdet mellan Tristan och Isolde är alltså å ena sidan en indikator på kärlekens avståndskrav, men även en rent praktisk överlevnadsstrategi.

Den okyska Maj kastas in i äktenskapets cell, hatad sedan tusen år tillbaka, minst. Maken är ett hinder som hejdar henne från att uppleva kärlek. I trilogins andra del, Sörja för de sina, står Maj och manglar linnedukar med dottern Anita. Bara häromkvällen när hon var på restaurang med Tomas, svägerskan och dennas make, fick Maj en dans med en berömd skådespelare. Hon känner en hand på sin axel, får knappt fram ett ord när han bjuder upp, benen skakar. Någon träder in i äktenskapsvärlden och påminner om det som finns utanför. Hos manglaren minns hon sedan tillbaka, ”då fantiserar hon om att Skådespelaren ska kontakta henne”:

Fast Anita är med henne och hjälper till. Och frun som förestår mangeln måste ju också undra vad det är för drömskt fru Berglund har över sig. Men om han efterlyser henne i Allehandan… till allas beskådan? Han får väl ha en anständig förevändning i så fall. Det är inte erotiken hon tänker på. Mer en plötslig längtan efter tindrande uppvaktning. Att vara vald när så många andra blir bortvalda. Det är en hemskt rar fru som har mangeln. Hon vill prata lite – ja nog är det fånigt att gå runt och tänka på främmande män. En mor är en mor är en orm.

Maj fantiserar om ett möte med Skådespelaren, inte trots att Anita och frun som förestår mangeln finns i närheten, utan eftersom att de gör det. Hon vet att det hon sysslar med är det mest förbjudna: i sitt barns närhet mitt ute i civilisationen står en hemmafru och fantiserar om en man, som inte är hennes make. Mitt i det borgerliga liv i vilket hon inburats står hon nu och syndar. Det stämmer att hon inte har erotiska tankar. Eros botas i Longos roman med beröring. Chloe fantiserar så intensivt om Daphnis att hon till slut inte kan hålla sig från att kyssa honom; hennes åtrådde är åtkomlig, gripbar. Majs längtan närs däremot i tanken om att väljas av någon som hon aldrig kommer att träffa igen. Hon lägger likt Tristan ett svärd mellan sig och den som hon har kär. Hon vill ha någon som är utom hennes räckhåll och det är just otillgängligheten som är längtans rot. Hennes begär är längtan efter något som inte är gripbart. Maj gifte sig på grund av ekonomiska och sociala krav, inte av kärlek. Kraven tycks i sin tur sedan forma hennes begär: skulle hon kasta undan svärdet som ligger mellan henne och den åtrådde så skulle hennes uppgörelse med det borgerliga samhället – äktenskap mot överlevnad – brytas. Maj åtrår en verklighet som inte är hennes. Hon begär en utopi, vilket paradoxalt nog håller henne fast i verkligheten. ”Fånigt”, hånar Majs klandrande inre röst, ”förbjudet”, skulle jag vilja svara henne då.

Kärleken hör inte hemma i vår verklighet, utan förblir en inre utopi.

I sitt sommarprat 2015 berättade Sandberg om att hon sedan utgivningen av Att föda ett barn fått en ändlös massa reaktioner. Kolossal tycks mängden kvinnor som känner igen sina egna liv vara. Min egen mor avslutade nyligen trilogin; sörjer separationen, nu är Maj ”puts väck!”. Människor ser sina mödrar, mormödrar, sig själva, i Maj. Även Tomas väcker igenkänning. Jag tänker på min vän som säger att ”Maj måste finnas”. Att ha läst och sedan förneka hennes existens ter sig orimligt; vi ser henne ju, hur hon vandrar längs gatorna vid vår sida. Maj är en romanfigur, fiktiv men som belyser en outtalad underkastelse inför olycklig kärlek som finns.

En annan bok vars reaktioner inte lät vänta på sig var Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande (2013). Även här berättas om en omöjlig kärlek. Ester Nilsson får i uppdrag att skriva om konstnären Hugo Rask, och redan i efterforskningen inleds förälskelsen:

För varje dag som hon skrev på föredraget växte känslan av släktskap med föremålet. Känslan gick från respekt söndag till vördnad tisdag och framåt torsdagen en molande längtan, på fredagen en tung saknad.

Det visade sig att en människa kan sakna någon hon aldrig har mött annat än i fantasin.

Det var inte honom som sin skapelse hon älskade, och skapat honom hade hon inte, han fanns henne förutom. Men orden, som var hennes, omslöt nu och smekte hans verk, som var han.

Esters förälskelse utgår från henne själv. Rougemont skriver att Tristan och Isoldes olycka är att den kärlek som de båda hyser för varandra inte är en kärlek för den andre i den faktiska verkligheten: ”De älskar varandra, men ingen av dem älskar den andre om inte med utgångspunkt i sig själv”. Ester blir förälskad i det objekt runt vilket hon skapar en fantasi i sitt inre.

Hon blir kär, trots att hon lever med en annan man:

Lidelsen rasade i henne. Förbränningsmotorerna gick på alla cylindrar. Hon levde på luft. Hon åt inte och behövde ingen näring. Hon drack inte och kände ingen törst. För varje dag hängde byxorna lösare. Hennes kött brann och hon kunde inte sova. Hon hade börjat lägga mobilen i nattduksbordets låda och i förälskelsens hänsynslösa självupptagenhet begrep hon inte att mannen bredvid låg vaken i tyst raseri.

Liksom i Longos antika roman finns för Ester inget annat botemedel: det finns ingen dryck att dricka, ingen medicin att äta – hon vill bara röra. Och rör gör hon. Hugo och Esters samlag blir början på deras romans slut. Allteftersom dör sedan kärleken. Likt Maj kan Hugo inte ta emot den tillgivenhet som lägger sig platt framför honom. I Egenmäktigt förfarande, liksom i uppföljaren Utan personligt ansvar (2014), finns otroheten närvarande. ”Hon i Malmö” är Esters hinder (liksom vännen Dragan), vilket håller hennes upphöjda åtråsobjekt utom räckhåll. Hon upphöjer Hugo i sin efterforskning: den medeltida höviska kärlekens sublima Dam blir i tjugohundratiotalets roman den uppburne Kulturmannen.
Det trollbindande skimmer genom vilket Ester betraktar Hugo bleknar och mattas av med tiden. Till slut ser hon honom inte längre som en upphöjd idealbild, utan som en människa full av fel och brister. Kärleken försvinner med fantasin.

Både fikabord och kultursidor slukades vid tiden för böckernas utgivning av prat om Ester. Vi känner de flesta igen oss, om inte i henne så i Hugo (ja frasen har ju till och med yttrats i det offentliga! ”Jag är Hugo Rask”).

Anderssons nämnda fortsättning Utan personligt ansvar visade att Ester inte lär sig av erfarenheten – men hur skulle hon någonsin kunna göra det? Hon drivs av den kärlek vilken drabbade Tristan och Isolde när de drack sin dryck. Romanens titel är i sanning välvald, anspelande å ena sidan på hur Olof Sten, Esters nya kärlek, aldrig tar ansvar för hur han behandlar henne. Han kastar en lasso runt henne, håller henne kvar utan att helt och hållet dra in henne till sig. Olof är gift och har inga planer på att lämna sin fru. Å andra sidan träffar ju inte Ester Olof trots att han är gift, utan på grund av det. Makan är det hinder som kärleken beror av. Ester ställer sig inför sin omöjliga situation utan personligt ansvar, på samma vis som Maj vill bli utvald och det höviska kärleksparet står hjälplösa inför lusten – skyll på drycken, inte på mig! Diskursen förefaller inte ge dem en chans att artikulera det egna begäret. Följaktligen blir kärleken omöjlig redan i tanken. Man är drabbad (som av en sjukdom); de här känslorna är inte mina, detta är ju inte jag!

Hur skulle Tristan i skogen kunna göra annat än placera svärdet mellan sig och Isolde? Hur skulle Maj annat än rygga tillbaka inför Tomas tvekande ömhet? Varken Tristan i sitt feodalsamhälle eller Maj i sin borgerliga värld tillåts ge uttryck för sina begär; när de sedan förväntas leva ut dem så blir de rådvilla. Av Håkan Hellström i ”Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig” skildras oförmågan inför åtkomlig närhet; att vanmäktigt gå till det rena:

Men sen kom gryningen
Och jag reste mig, gick ut genom dörren
Och jag gick genom den
Tidiga morgonen
Den rena
Tidiga morgonen
Och jag visste inte
Varför jag gjorde så
Åh, jag visste inte
Varför

I Martina Haags Det är något som inte stämmer (2015) går den lämnade Petra runt i sin före detta makes rutiga jacka. Jackans mönster pryder bokens omslag, omsluter allt. I romanen har äktenskapsbrottet ägt rum. Makan Petra var hindret. Nu är hindret överstiget. Romanen visar hur kärleksrelationens triangel roterar, rollerna skiftar beroende på var man står.

Petra och Anders var gifta i 15 år. En dag tar det slut, liksom Tristan och Isoldes drycks verkan, och liksom det medeltida paret dör följaktligen Petra, åtminstone inombords: ”Jag dör, men jag sitter upp, för jag kan inget annat”. Klädd i hans jacka är hon fortfarande i relation med honom, det blir lättare att leva.

Den första julen sedan separationen tillbringar familjen ändå tillsammans. Nu har triangeln roterat. Petra och Anders ser med barnen på TV när en julhälsning sänds från nästa års julkalender: där är Anders och Klara, den andra kvinnan, i rutan framför Anders och Petra i vardagsrummet. Petra går in i köket och ser att Anders får ett sms. Klara tackar för julklappen, en päls. Det är när Petra läser om pälsen som vi får veta om att hon själv fick ett mobilskal. Hennes kärlek blir mer kännbar när hon påminns om smärtan, om omöjligheten i att förverkliga den. Makan är inte längre hindret, Klara är det. I evighet roterar triangeln.

Kärleken som varande en omöjlighet blir kanske påtagligast i Jonas Hassen Khemiris Allt jag inte minns (2015). Boken kretsar kring återberättandet av minnen om Samuel, som inte längre lever. Hans bästa vän Vandad berättar om hur de stod närmast varandra och hur Samuels flickvän, Laide, kom emellan och förstörde för dem. Laide berättar det motsatta. Båda tycks svartsjuka på vännen Pantern som bor i Berlin. Henne upphöjde Samuel; han älskade henne mest, hon där borta i Tyskland – en kärlek på avstånd.

Romanen handlar om olika parters perspektiv i en omöjlig kärlekshistoria. Den älskade är död. De som höll honom kär får alltså berätta om någon som inte existerar. Längtansfyllda tycks de ”finna njutning i en dam som inte finns”. I de olika berättelserna om Samuel blir det med tiden tydligt att den idealiserade bild som lever kvar i talarnas minnen inte överensstämmer med verkligheten. Laide och Samuel inte bara bråkade, de tycktes överhuvudtaget ha stört sig mycket på varandra, var de lyckliga? Vandad och Samuels relation visar sig ha varit mer spänd än vad Vandad ger uttryck för i början. Förtränger inte Vandad en förälskelse för Samuel?

Laide menar att Vandad var hindret för hennes relation med honom, men Samuel var uppenbarligen förälskad i Vandad, säger Samuels farmor i slutet. Älskade Vandad och Samuel varandra? Det verkar som att Samuel själv inte riktigt visste varför han och Laide var tillsammans, men farmodern hjälper oss alltså att förstå: Laide var hindret som Samuel satte i vägen för kärleken.

Vandads och Laides längtan efter Samuel kommer aldrig att förverkligas, följaktligen är kärleken stark; den synes starkare när den lever i minnet än när Samuel var i livet. Samuels död svävar hela tiden över berättelsen, en olösbar gåta: var det självmord? Ville Samuel dö? Är Samuel Tristan, född till ett olyckligt öde, präglat av död och kärlekens omöjlighet?

Men även i musiken möter vi alltså kärlekens omöjlighet. I ”Någon gång måste du bli själv” sjunger Säkert! om att inombords gro en förälskelse:

Det här vet du inte om,
Men jag väntar på dig
Någon gång måste du bli själv
Och jag väntar på dig
Jag bidar tiden, och det kommer ta tid
Jag har inte sagt nåt än
Men jag väntar, väntar

I fantasin är kärleken garanterad att besannas. I verkligheten hejdas den av triangelns tredje part; hindret som den förälskade sätter upp för att inte tillåta sig att approchera sin åtrådde:

Hon har ett falskt leende
Jag har sett det
Hur har du undgått det alla dom här åren?
Och jag har sett
Dina pupiller växer när du är med mig
Du vet inte om det än
Men det kommer
Att bli du och jag till slut

Den åtrådde som besjungs har något över sig, ”som att komma hem första gången när du sa hej”. Likt hur Ester inlindar människan i sina projektioner och fantasier, blir här den älskade människan en känsla av hemma, bara genom att finnas (på avstånd). Deras relation existerar inte om inte i samspel med hindret, hon med det falska leendet.

I den ovan nämnda sången ”Det kommer bara leda till nåt ont”, skildras den omöjliga kärleken mer uttalat. Två personer vill ha varandra, men påminner sig hela tiden om att ont drabbar den som ger vika för sin åtrå; ”kyss mig inte, det kommer bara leda till nåt ont ändå”, sjunger de bönfallande. Som vore han rädd för det trollbindande skimmer genom vilket hon betraktar honom sjunger han med gäll, darrande, röst:

Du har missförstått
Jag är inte värd det här
Jag har ingenting som du vill ha

Han finns förutom hennes fantasi, men inser att i sin åtrå torde hon ha skapat tankar och bilder som omhuldar honom, liksom Ester i sitt skrivande om Hugo, liksom de medeltida trubadurerna som besjunger sina Damer. Det är som att i sin vädjan att inte bli kysst så varnar han i själva verket att han bara är människa.

Fastän drabbade av kärlek vet båda att kärleken är omöjlig: så fort som den förverkligas så förgörs den. Botemedlet mot kärlekens plågor i Longos antika roman var att ge efter för sina lustar, men här räds man vad som kommer därefter. Blyg sjunger hon: ”jag är rädd, för du ser för bra ut i svart, svart lugg och blå anorak”. Man vördar svärdet mellan sig och sin andre.

I likhet med de höviska trubadurerna sjunger de förälskade medan kärleken ännu finns i det potentiella. Guillaume IX, ”den första trubaduren”, sjunger: ”åtrån tvingar mig till att sjunga, ur smärtan ska jag dra en vers”.

Vad händer då om man kastar bort svärdet? ”Du kysste mig nyss, det kommer bara leda till nåt ont”. Kyssen förgör möjligheterna till kärlek, följaktligen upphör melodin, rösterna tystnar. En kyss, och sången är slut. ”Tysta ner musiken, hon kommer aldrig hit igen”, avslutar Håkan Hellström ”Brännö serenad”.

Med ”Dansa, fastän” ger Säkert! oss en tjugohundratiotalets Remedia amoris. På någon annans bröllopsfest sjunger hon om ett brustet hjärta: ”Jag gömde mina drömmar precis där din axel blir till hals”. I likhet med hur Ester i skrivandets rus skapade en relation med sin dröm om en annan människa, så gömmer den förälskade här sina drömmar i en annans kropp, älskar ”med utgångspunkt i sig själv”.

Ovidius skriver till dem som drabbats av kärlekens smärtor; de ska se att såren läker med tiden om de bara sköter korten rätt och inte gör sig alltför sårbara inför sina älskade. Så länge de undviker att påminna sig själva om att deras kärlek är oåtkomlig så kommer de att må bättre. Säkert! ska ”dansa fastän hjärtat brister”, tacksam över musiken som ”täcker över ljudet av sms som inte kommer”.

Är ni med mig, systrar och bröder
Dansa för att hjärtat blöder

Säg den roman som skildrar kärlek utan hinder. Sångerna vi minns är de som känns; de öppnar ärren, får blodet att ånyo rinna ur såren. ”När han låter mig röra vid såren, då kommer jag att kunna komma honom närmre, ty först då är han redo för ord som är sanna”.

Longos ger oss ett exempel på en annan sorts kärlek, som förvisso också kräver en utväg – men vars medicin är kroppslig intimitet, istället för att tvinga kärleken att spira på avstånd. Oavsett vilket så måste man botas från kärleken, från sitt ohållbara sjukdomstillstånd.

Med tiden förefaller kärleken övergå i en utopisk längtan efter något bortom den åtkomliga verkligheten. I ”Honung” befinner sig Säkert! ”inuti en hemlighet”: ”Jag vet varken in eller ut längre, när jag såg den skarpa kurvan kring din mun”. Och det är just där som kärlekens omöjlighet segrar, inuti hemligheten. Betagen begär man den fantasi som man lindar runt sin åtrådde, vet varken ut eller in; ”men när jag ser på dig, Höga Visan”, sjunger hon. Inuti hemligheten älskar man inte genom att utgå från den andre, utan från sig själv; ”förälskelsens hänsynslösa självupptagenhet”, vilken drabbade Ester. Man är kär i kärleken. Emellertid griper sedan insikten Säkert! och med den hopplösheten:

Det här är det enda som plågar mig
Helt och fullt
Kan du aldrig bli min?
För aldrig kan jag
Och aldrig ska jag
Träda in i ditt skinn

Kulturen tycks ge uttryck för ett begär vars omöjlighet är dess själva natur. Kärleken hör inte hemma i vår verklighet, utan förblir en inre utopi, ett kuvat begär. Åtminstone tycks kärleken vara omöjlig i fiktionen till vilken vi söker oss. Kanske skulle man alltså i vår tid kunna se spåren av den feodala, höviska, ja omöjliga kärlek som drabbade Tristan och Isolde. Vi följer det dödsdömda kärleksparet i hasorna. Vi kliver i deras kvarlämnade signaturer, konturerna från fotsulorna på stigen. Frågan är om hopplösheten stannar i dikten – eller om Maj måste finnas.

tagged in nr11-rad6-ensam