Karl Ove Knausgård skriver att de döda färdas nedåt. Men till de döende färdas vi uppåt. I vintras klev jag in i hiss efter hiss på sjukhusen i Stockholm. Färdades uppåt till en pappa som endast glimtvis var i rummet. Glimtvis redan ur tiden med blicken fäst i det kommande.
“Människorna likna barn som leka i en trädgård, omgärdad av en hög mur. Gång efter annan öppnas en port i muren, och ett av barnen försvinner genom denna port. Man säger då till de andra, att det föres bort till en annan trädgård, som är större och vackrare än denna. Då lyssna de ett ögonblick under tystnad, och sedan fortsätta de att leka bland blommorna.”
Texten är hämtad ur Hjalmar Söderbergs ”Historietter” och inleder en nyutkommen bok av Owe Wikström, präst och professor i religionspsykologi, med titeln Den dolda dörren – om undran inför döden (Natur & Kultur, 2014).
Owe Wikström. Fotograf: Mia Carlsson
– Jag tänkte att jag skulle inte skriva om döendet, inte om döden som process, utan om döden som innehåll.
Jag träffar Owe Wikström på ett bullrigt kafé på Uppsala centralstation. Han är själv oväntat bullrig och upprymd för att just ha skrivit en bok om döden. Eller kanske just därför. Owe Wikström har varit närmare döden än de flesta. Dels som sjukhuspräst, dels sedan den dagen för tio år sedan då han segnade ned på ett löpband med plötsligt hjärtstopp och inte återvände till medvetande förrän efter fyra dygn.
Att vara närvarande vid en anhörigs död, att själv vandra en bit på vägen in i det oåterkalleliga för att sedan ändå kallas tillbaka. När sådana upplevelser beskrivs är det ofta med en ny insikt om livets sanna innebörd, eller en stark tro på livet efter detta. Men så var det inte för Owe Wikström.
– Det var en väldigt underlig upplevelse. Jag är sjukhuspräst och har forskat på nära döden-upplevelser. Så det var konstigt att själv vara i den situation som jag vet så mycket om. Att man ser sig själv utifrån, att man upplever att man tyvärr måste tillbaka. Jag hörde inte ett skit av alla de där tjusiga sakerna, berättar han.
– En enda sak hörde jag. En röst som sa “me fobo” (frukta icke). Det är Jesus ord så först tänkte jag “så läckert, jag hörde Jesus”. Men jag är förstörd av min forskning så sen tänkte jag att “me fobo” är grekiska. Jesus talade ju arameiska.
Du tolkade det som ett falskt budskap?
– Jag har inga bevis på att Gud var där. Och jag vet ingenting mer om döden.
Nej, döden som innehåll undgår oss även när vi sett den med egna ögon. Jag kände mig lurad vid pappas dödsbädd. Jag hade trott att min närvaro skulle medföra någon form av ny insikt. Vittnesmål från människor som suttit vid en anhörig brukar alltid innefatta just en nyvunnen visshet. “Pappa var inte där. Hans kropp var ett tomt skal. Själv var han någon annanstans.” Precis som Owe Wikström inte upplevde något omstörtande under sitt besök i dödsriket, fick jag ingen annan känsla än att pappa låg där han låg. Och att han var död.
På natten efter pappas död vågade jag inte sova. Jag låg i soffan för att få stöd bakom ryggen. För att inte falla. Men också för att barnens små snarkningar som jag brukar finna tröst i nu lät otäcka. De påminde om den döendes andning.
Sömnen är det närmaste vi kommer en ledtråd om dödens innehåll. Jag har ofta därför varit rädd för sömnen. Tänkt på de kommande sju timmarna med fasa. Jag ska vara försvunnen, borta från världen. Glömma att jag existerar. Allt som återstår är brus och drömmar. Och vad är drömmar? En psykos. Ett landskap utan förklaring. Efter en djup sömn vaknar jag ofta förskräckt och tänker att nu hade jag kunnat vara död utan att ha märkt det.
Jag frågar Owe Wikström om det. Om han upplevde att det alls hade gått någon tid när han vaknade efter fyra dygn i medvetslöshet.
– Nej. Tidsrymden är borta. Jag lades ner i ett veck i tiden. En existenspaus. Det är bara borta.
Bara borta. Det är den tanken vi inte kan låta bli att tänka och som vi inte står ut att tänka.
“Inte ens när vi står på en kyrkogård orkar vi ta in att också vi själva en gång ska ligga där. Kanske är detta ett nödvändigt försvar. Att översvämmas av tanken om intigheten eller fåfängligheten skulle vara förödande”, skriver Owe Wikström i Den dolda dörren.
Ändå är det från intigheten vi kommer. Vi minns inte urtidens jättetrollsländor. Vi var inte där när världshaven regnade ned över jorden. Vi såg inte inlandsisen dra fram och vi såg den inte dra sig tillbaka. Vi minns inte julen 1438 eller påsken 1703.
Eller har vi bara glömt?
”Babyn ser spöken. Ögonen blickar svävande ut i rymden, han märker inte våra leenden, han hör inte våra rop: han följer vålnadernas långsamma rörelser i huset. Det är så litet, spädbarnet som kommit hit från de oföddas rike att han skulle kunna återvända dit. Han minns. Han tvekar.” (Marie Darrieussecq, ”Babyn” 2002)
Bara gradvis och utan uppståndelse glider barnet in i tiden. Ett medvetande utan innehåll i de första, ordlösa, minnena. Röda och blå skulpturer på ett torg. Snor blandat med grus och en hand som inte vet hur den ska få bort det och ett medvetande som förstår vad hjälplöshet är.
– Jag talade med en buddhistisk gästforskare som sa “varför skriver du inte om det som fanns före? Var fanns du innan du kom hit?”. Men jag är väl så nedlusad av västerländskt tänkande och kristet tänkande. Man tänker inte så mycket på det, säger Owe Wikström:
– Jag tror inte att jag fanns innan jag föddes. Jag är The Original – the one and only.
Vi minns bara drömmar vi vaknar ur, sägs det. Men i sömnen finns också andra drömmar. De evigt dolda som rullar in och sugs tillbaka mitt i den långa natten. Hur är det med livet? Om vi inte vaknar ur livet vid döden, kommer vi då inte ens veta att vi har existerat? Livet blir en glömd dröm i en evig natt.
I försommartid om 800, 8 000 eller 800 000 år kommer vi inte att vara medvetna om syrenerna och de ljusa, melankoliska nätterna. Vi kommer inte heller att sörja dem. För vi kommer inte ens att veta om dem.
Och en dag kommer det att ha gått fler dagar sedan vi dog än det fanns dagar innan vi föddes.
Owe Wikström är kristen, präst och teolog. Men han blev skakad av sitt gästspel i döden och av att – till synes slumpmässigt – vara en av de få som får återvända efter ett sådant hjärtstopp.
– Det blev ett slags cynism. Jag blev väldigt oteologisk där ett tag. Jag ville inte ha några fromma förklaringar. Jag är 70 år nu. Om 20 år sitter jag förmodligen inte här. Eller det kan hända dig något när du åker hem. Tillvaron är så förbenat skör och inte en käft vet vad det är frågan om.
I stället grep sig Owe Wikström an livet med en närmast desperat livstörst. Här gällde det att passa på för på andra sidan var det svart.
– Jag levde mycket mer intensivt de första månaderna efteråt. Jag kände en stor tacksamhet. Hela den vintern och våren var helt otroliga. Det fanns en densitet, ett tryck, i livsupplevelsen. Barnen blev mer barn. Våren blev mer vår.
I Den dolda dörren försöker Owe Wikström ta sig bort från denna joie de vivre, ta sig förbi döendet in till själva döden. Men det är ett frustrerat sökande. “Där vi finns, finns inte döden. Där döden finns, finns inte vi”, citerar han Epikuros.
“Döden i sin obeveklighet, döden som får medvetandet att upphöra, är den yttersta absurditeten samtidigt som den är den yttersta sanningen. Mänsklighetens grundläggande problem är kanske just detta: att vi vet om att vi ska dö. Detta faktum dömer ut alla överlevnadsförsök som egentligen misslyckade.”
Owe Wikström låter den strikta naturvetenskapen kollidera med människans livstörst och ständiga spjärnande mot insikten att hon ska dö.
– Vi är en högt stående primat som samtidigt har en självreflexion. Varför sitter vi här och tänker på livets mening? Det gör inte katter och hundar. Varför har vi den här funktionen och behöver det indikera något gudomligt? Vi måste kunna diskutera den gränsen.
Jag skriver detta när maj är på väg att övergå i juni. Häggen har blommat ut men syrenen doftar och den plötsliga värmen har fått gullregn och kastanj att göra den sällskap. Allt det vackra händer på en gång och i väntan på morgonens första spårvagn vid Hagakyrkan är fågelsången öronbedövande. Gudsmedvetenhet och storögd häpnad grumlas med vemodet över att det så snart är över.
Eller, som Owe Wikström uttrycker det, glädjesmärta. När naturen eller konsten är så till bristningsgränsen njutbar att det slår över i melankoli. Är detta vemod i sig ett spår av vår egentliga hemvist?
– När man är med om de allra mest vackra ögonblicken i ens liv, till exempel i Bach-arian Erbarme dich, då skulle kyrkofäderna säga att “då uppträder i människans sinne ett slags sorgglädje”. Alltså det är så fruktansvärt vackert att man nästan inte står ut. Och varför är det så? Jo det är reminiscenser från paradiset som man har lämnat och som man sörjer. Men samtidigt är det försmaken av den evighet som en gång kommer. Och mötesplatsen mellan det förlorade och det tillkommande, det är just Erbarme dich. Det är ju inget gudsbevis men det är en indikation på att vi tillhör något annat. Att vi inte är ensamma. Det finns inbyggt i tillvaron något slags eufori som blir känd först med Bach, eller Arvo Pärt eller John Coltrane.
Musiken, denna konstform som får bära så mycket hopp och förtröstan. Ingen avkräver en tavla eller en roman svaret på existensens mysterium. Men samtidigt är musiken annorlunda. Tavlan och romanen är utförda av mänskliga händer. Musiken är däremot ett skulpterande av naturgivna svängningar. Tonen A är inte konstruerad av en människa. Den är, i alla fall i samma utsträckning som universum, evig. Därför är det lätt att se Mozart eller Schubert som kodknäckare av det gudomliga skiffret. Ur ett oändligt gytter av toner avtäcker de Guds röst. Den tanken antyds gång efter annan, även av i övrigt tämligen sakliga personer.
Även Owe Wikström återvänder ofta till musiken som tröstare och en aning om något högre i tillvaron än bara krass biologi.
– Vad beror det på att Engelbrektskyrkan varje år på Matteuspassionen är knökfull? Och inga applåder. Man sitter där och lyssnar. Nog är det något slags palliativ vård man ägnar sig åt när man följer Kristi lidande.
– Det är ju mäktigt, tycker jag. Men, säger samtidigt psykologen i mig, det är en fin fantiserad tröst. Men det är ingen reell tröst.
“När jag skall lämna världen,
o, lämna du ej mig.
Och låt vid hädanfärden
min blick ej släppa dig”
(Sista koralen i Matteuspassionen i svensk översättning)
“Ur ett perspektiv kan all mänsklig kultur ses som en fabricerad protest mot tiden, förnekande av sanningen om människans tragiska belägenhet; försök att glömma. Vi vill bygga in oss i tillvaron snarare än förbereda oss på att lämna den”, skriver Owe Wikström i Den dolda dörren och citerar Proust:
“Han hade fått vanan att ta sin tillflykt till likgiltiga tankar som tillät honom att slippa gå till botten med någonting.”
Ur serien Serapion av Goupal
Efter att genom hela boken ömsom ha stridit för rätten att med högburet huvud få tro på en fortsättning efter livet, ömsom avfärda alla sådana tankar som medvetandets överlevnadsinstinkt och klena tröst, avslöjar Owe Wikström ändå i sin bok till slut sin tro:
“Kanske att även jag nu och då erfar en doft eller aning av tidlös evighet, en helig närvaro. Den stegras ibland till en stabil övertygelse, men är sällan stark… Jag känner en riktadhet i tillvaron. Livsviljan utgör ett slags evighetstecken, är en markör för odödlighet.”
Men hur kan denna odödlighet gestalta sig? Går det att utifrån vår givna belägenhet i tidsrymden föreställa sig något sådant?
– Börjar man tänka på det i tidstermer, då blir man ju less efter ett slag. Jag tror att det är en partikulär upplevelse. Något som är bortanför tiden.
Tänker du på himlen som en plats?
– Nej, men jag tror att man måste ha hjälpmetaforer. Gator av guld, det är ju fånigt. Samtidigt: utan liknelser klarar man sig inte.
Ett tillstånd utan vare sig tid eller rum. Något sådant kan våra sinnen inte omfamna. Men nyckeln här är just detta: våra sinnen. Vi har försetts med fem – av kanske tusen potentiella – sinnen och ett visst förstånd. Bara precis så mycket som krävdes för att vi skulle kunna hävda oss i evolutionens klappjakt. Samtidigt som universum till 95 procent konstaterats bestå av något vi inte begriper – mörk materia och mörk energi – utarbetar fysikerna “teorin om allt”.
Även yrkesgrupper som mer handfast sysslar med döden blir lätt stumma inför det slutgiltiga mysteriet.
– Min hustru är läkare och en av hennes kolleger dog för någon månad sedan, knall och fall. Och jag tänkte när vi satt på jordfästningen med bara medicinare, att inför detta är vi alla lika. De ger ju järnet varje dag för att folk ska leva. Men sen när de väl har dött så… det var någon sorts språklöshet.
Det finns en luddighet också i kyrkans förkunnelse. Vad händer egentligen efter döden? Och när händer det? “Redan i dag ska du vara med mig i paradiset”, säger Jesus till den botfärdige rövaren på korset. “Vi förväntar de dödas uppståndelse”, mässar vi i trosbekännelsen. Det framstår som två mycket olika bilder av paradiset. Den ena en omedelbar och andlig övergång till paradiset. Den andra en kroppslig uppståndelse någon gång i framtiden. Vid tidens slut.
Jag frågar Owe Wikström vad kyrkan egentligen tror på. Kommer nästa liv direkt eller är det uppståndelse vid tidens slut som gäller? Han väger orden noga.
– Det vet inte jag, faktiskt. Man brukar säga att man går ur tiden. Så tidsbegreppet faller. Det är ungefär som när man blir förälskad, att tidsupplevelsen upphör på något sätt. Men jag har aldrig egentligen tänkt på det där.
– Men just tillståndet att vara död. Det kanske är medvetet kyrkan har hållit sig undan det.
På S:t Görans sjukhus öppnas ingen port i muren. I stället slutar det som det börjar. Gradvis glider pappa ur tiden. Ett medvetande på väg mot utsläckning men som in i det sista registrerar enskildheter. En filt som ligger snett över fötterna. Ett enerverande dropp i armen. En son som för första gången sedan barndomen stryker sin pappa över kinden.
Efteråt ligger den döde kvar och vi fortfarande levande färdas nedåt.
Och nu är det redan juni. Försommarens överflöd av blomster är på väg att sina. Men schersminerna dröjer ännu.
