P4 Radio Gotland rapporterar idag om den arbetsplatsundersökning som gjordes i våras av Ragnar Håkansson på uppdrag av församlingen, men bara efter att facken begärt det. Rapporten låg klar i början av juni, på åtta sidor enligt anställda som sett den men inte fått behålla den. Jag begärde ut rapporten från församlingen i sommar, men inte fått den. Nu är rapporten offentliggjord, den har svällt från åtta till sjutton sidor och den har domprosten Mats Hermanssons stilistiska signum all over.

Jag får frågor om läget i Visby efter den stora granskningen av domkyrkoförsamlingen i slutet av april. Läget är, enligt mina källor, samma som förut.

Jag menar att deltagande i media hör till församlingarnas grundläggande uppgifter. Det faller under alla pelare utom gudstjänsten, och förstås alldeles särskilt under uppgiften att undervisa. Hur menar jag? Jag menar att vi har kommit till en situation i Sverige att den största organisationen i landet, med miljoner medlemmar och oerhörda rikedomar (kyrkan är rikare idag än den var för femtio år sedan), som förvaltar lära och byggnader och immateriell kultur som är äldre än landet Sverige, i stort sett lämnas ogranskad i offentligheten.

I vår granskning kommer människor till tals, som vågat berätta om sin situation men som inte vill använda sitt namn offentligt. På olika sätt har många naturligtvis talat på ett annat sätt inåt församlingen, med sin arbetsgivare eller vilken relation man nu står i till församlingen. När någon påkallar missförhållanden kallas det för att den blåser i en visselpipa. Det är en så modig handling just därför att kritiken inte kan komma fram på något annat sätt.