Denna intervju med biskopen i Visby, Sven-Bernhard Fast, gjordes i början av sommaren 2015. Detta är den andra delen av intervjun. Den första delen kan läsas här. Tredje och sista delen kommer att publiceras längre fram.

I september påbörjade biskopen en visitation i Visby domkyrkoförsamling. Vid samma tid släpptes en rapport som visar på stora brister i arbetsmiljön i församlingen. Tidningen Dagen publicerade i april i samarbete med Evangelium granskningen ”Sprickorna bakom domkyrkans fasad”.

Varför händer ingenting? Många frågar mig hur det går i Visby.

– Jag kan förstå frågan, men det får inte bli några hastverk. Jag har sedan några år tillbaka planerat en visitation i domkyrkoförsamlingen som flyttats fram flera gånger. Nu sätter vi igång i höst, med fokus på styrning, ledning och arbetsmiljö.

Hur lång tid kommer den här visitationen att ta, är ni klara till jul?

– Nej.

Klart besked – en visitation tar ofta inte längre tid än några veckor. Som en jämförelse ska visitationen av lilla Stenkyrka församling på Gotland som påbörjas samtidigt som domkyrkans vara klar redan i november. Men, påpekar biskopen, det är skillnad på att visitera Hoburgs pastorat eller Uppsala, eller hela Malmö som sedan en tid tillbaka är ett enda pastorat.

– Även London där jag var och visiterade förra året är en annan typ av församling, som ju riktar sig till svenskarna i hela Storbritannien. Då inser man att det blir en helt annan metodik. Men den gemensamma frågan för alla visitationer och all tillsyn är hur kyrkans tro, liv och lära formas lokalt.

Ja, du har ett ovanligt stift med utlandskyrkan.

– Längst i väster är San Francisco och längst i öster är Melbourne. Men jag brukar säga att biskopen ska inte vara längre bort än ett sms eller ett telefonsamtal.

Vad gör man under en visitation?

– Man följer upp att en församling utvecklas som den ska i Svenska kyrkan. Då tittar man på helheten, och allt är ju lokalt organiserat. Jag menar, präster och diakoner sänds ut genom sin vigning. Därför har biskopen ett särskilt ansvar för dem. Men alla övriga organiseras lokalt utifrån Svenska kyrkans gemensamma tro, liv och lära.

Kommer allmänheten att få ta del av det som kommer fram i din visitation av Visby domkyrkoförsamling?

– I princip är sådant här material offentligt, även om personalsekretess i församlingar kan begränsa öppenheten även för biskopen. I den här visitationen kommer vi på stiftskansliet dels att använda vår egen kunskap men också ta in expertis utifrån.

En speciell omständighet i Visby är att det rör sig om just en domkyrkoförsamling. Domprosten – så kallas en domkyrkoförsamlings kyrkoherde, den högsta chefen i en församling – i Visby har offentligt ifrågasatt biskopens och domkapitlets beslut om påkragningen. Domprosten Mats Hermansson var inte närvarande vid beslutet, och hans ersättare i domkapitlet gick in istället. Genom att i efterhand ha ifrågasatt beslutet har domprosten gått emot sitt eget domkapitel, där han är självskriven ledamot.

Jag skrev i min granskning om en konstitutionell kris.

– Jo, jag minns det.

Vad tänker du om de orden?

– Det är klart att där finns ett problem och det behöver vi titta på ytterligare eftersom domprosten inte är vald till domkapitlet utan är biskopens ersättare i ordförandeskapet.

Svenska kyrkan finns över hela världen. Gotland syns som en liten prick på kartan. Bild: F&B Factory.

Svenska kyrkan finns över hela världen. Gotland syns som en liten prick på kartan. Bild: F&B Factory.

Domkyrkan har en särskild ställning bland ett stifts församlingar som biskopskyrka. Uttryckt annorlunda så är den domkyrka därför att det bor en biskop där. Kyrkoherden i domkyrkoförsamlingen har särskilda uppgifter i jämförelse med andra församlingar.

Sven-Bernhard Fast vill inte förekomma sin visitation, men det är uppenbart att han upplever situationen som känslig.

– Vi måste ha ett förtroendefullt samtal. Både om svåra frågor och mer glädjande.

Jag tänker att det här är ett typexempel på hur en biskop inte är någon som kommer in utifrån, avger en bedömning och sedan går vidare till något annat företag. Det är verkligen i bokstavlig mening ett förtroendeuppdrag, för du blir kvar i rollen. Du är inuti och utifrån på samma gång.

– Jag har ett långsiktigt ansvar. Varje visitation har en uppföljning ett halvår efteråt, då vi ser på vad som har hänt sedan jag var där. Sedan fortsätter naturligtvis de vanliga relationerna.

Jag vill tala om det här beslutet som du har fått så mycket kritik för, om prästen som fick kragen tillbaka. Det har sagts att det är en svaghet i domkapitlets beslut om prästen att protokollen är helt sekretessbelagda. Jag har läst dem allihop från utredningen 2014, och det går verkligen inte att se något mer än vilka som varit närvarande på mötena.

Utifrån det så kan man tro att ni struntat i historien kring den här prästen, och inte tittat alls på det som hände 2008 när relationerna med ungdomarna uppdagades.

– Och så har vi naturligtvis inte gjort, utan en ordentlig genomlysning.

Det finns redovisat vilka som sitter med i utredningsgruppen så vi kan ju ana hur arbetet gått till: det fanns en psykolog, en präst, och en juridiskt kunnig lagman, Sture Stenström. Han gick ut offentligt under våren och beskrev den här utredningen som den mest ingående och omsorgsfulla han varit med under sina femton år i domkapitlet.

– Ett domkapitel kan vara strängare än tingsrätten eftersom vi i kyrkan inte hanterar brott – det vill säga, vi dömer inte om brott. Det gör att sekretessfrågan blir tuffare. Här fanns det alltså inte i samhällets mening något brottsligt att utreda. Där är man inne på sekretess för både personen, personens omgivning och tredje man och så vidare.

Samtidigt är den stränga sekretessen ett dilemma.

– Självklart, men annars skulle vi hamna i det som tingsrätterna gör när de frikänner eller dömer och redovisar varför. Men kyrkans domstol är en strängare instans för det handlar om det som är olämpligt, men inte brottsligt.

En del menar att ni skulle ha ringt de här tjejerna och frågat vad de tyckte om att prästen skulle få kragen tillbaka. Hade det varit möjligt?

– Principiellt hade det inte varit möjligt. Inte i ett ärende som handlar om en ansökan. Det här har ju Sture och jag redovisat vad vi kan säga om det, att det är ett annat ärende. Vi är inte inne och prövar vad som hände för sju år sedan.

Jag tänker att allt bygger på att vi som följer saken utifrån har förtroende för er. Att då inte få se någonting av utredningen och tänka att biskopen kanske inte bryr sig om att präster gör såhär mot ungdomar, vad tänker du om det?

– Detta är en allvarlig sammanblanding av två olika ärenden. Å ena sidan ansökan om att återfå rätten att utöva ämbetet som präst, å andra sidan en utredning om anmälda händelser.

– Om man tittar på den första händelsen, så kommer det in en anmälan. Man tittar på om det är relevant. Det som hände för sju år sedan har ingen ifrågasatt att det är allvarliga saker. Nu blev det ingen process då. Det kan man fundera över om vår rättsordning är bra på det sättet. Man kan tänka sig att det skulle stå inskrivet i Kyrkoordningen att det ska göras någon form av domkapitelsutredning när en präst lämnar ämbetet. Personen ifråga kan lämna Svenska kyrkan helt legitimt, då är utredningen ganska enkel, men den bör finnas där, då har vi i alla fall noterat den. Jag tycker att det vore bra.

– I det andra ärendet finns det en ansökan, där finns ingen motpart. Domkapitel och biskop gjorde en prövning av vederbörande som person och tittade på om omständigheterna runt personen ändrats så avsevärt att vederbörande kunde återfå ämbetet.

Sven-Bernhard Fast är biskop i Visby stift och utlandskyrkan.

Sven-Bernhard Fast är biskop i Visby stift och utlandskyrkan.

När man tycker att något är uppåt väggarna, och vi lever i ett demokratiskt samhälle, då måste alltså kritiken ske vid sittande bord? Det finns ingen chans för någon utanför domkapitlet att reagera på det här.

– Det demokratiska samhället betyder också rättsordningar. Vi har i kyrkan en beslutsordning där verksamhetsstyrning ligger hos stiftsstyrelsen, och en gren för tro, lära och liv ligger hos domkapitlet där kyrkorättsliga frågor behandlas.

Några har varit frustrerade över att det inte går att överklaga beslutet utifrån. Det finns ingen åklagarfunktion i ett domkapitel och jag talade med en kyrkojurist som sa att det kanske behövs.

– Motparten i ett sådant här fall är inte allmänheten utan domkapitlet. Det liknar andra rättsliga ansökningsärenden. Det finns inte en åklagarfunktion i det, utan motparten till den som söker är den avgörande nämnden, eller domstolen eller i det här fallet domkapitlet. Det är de två parterna som finns. Att man beslutar enligt ansökan eller ger avslag, det är de två lägena som finns.

Kanske är man som medborgare i Sverige van vid att beslut är politiska. Då går det med folkopinion att förändra saker, att kräva en pudel av ansvarig politiker.

– Ja. Men det går ju inte i en förvaltningsdomstol. Man kan inte riva upp ett beslut när det är fattat.

För en som inte är så insatt kan kyrkans juridiska strukturer onekligen tyckas förvirrande. Förvirrande är det också att det också finns demokratiska församlingar i Svenska kyrkan, som går att påverka med opinion eller lobbyverksamhet. Ett aktuellt exempel är förslaget till ny kyrkohandbok, där ledamöterna i Kyrkostyrelsen som sitter för nomineringsgruppen Posk under våren gick ut och redogjorde för sina förslag. Där finns ett öppet redovisat förhandlingsläge, och kyrkomedlemmar och medborgare kan hänga med och göra informerade val. Om någon ledamot skulle kritisera ett beslut i efterhand så är det inga konstigheter utan en funktion i den parlamentariska demokratin.

Men domkapitlen är inte sammansatta så, man sitter inte där för olika grupper?

– Nej, man representerar inte en nomineringsgrupp. Man representerar rätten, rättsordningen.

Det där vet jag inte om folk i allmänhet förstår. Inte heller det att ni biskopar inte är chefer över församlingarna. Ofta hör man talas om kyrkans superhierarkiska organisation, men den är snarare platt?

– Om man ska gå ner på grunden så är det tre grundläggande uppgifter som en biskop har, och alla tre har att göra med att hålla samman kyrkan. Det ena är att rekrytera och viga nya präster och diakoner. Det andra är ju det som du säger, pastorus pastorum – nuförtiden får man nog kalla det pastor pastorum et diakonorum, alltså prästernas och diakonernas präst. Vägleda och stödja, att hålla ihop präster och diakoner i ett stift som är sända ut i församlingarna i stiftet. Det tredje är att visitera församlingarna.

 

Fortsättning på intervjun, del 3”Nog var det ett mediedrev”.

* * *

Fakta. Sven-Bernhard Fast
Namn Sven-Bernhard Fast.
Född Den 30 maj 1951, son till byggnadsarbetaren Bernhard Fast och specialläraren Viveca Olsson.
Bor Sedan 2011 i biskopsgården i Visby med hustrun Eva, som är specialpedagog för ensamkommande flyktingbarn. Fem barn och sju barnbarn.
Tidigare Församlingspräst i Lycksele, Stiftsgården Rättvik, generalsekreterare för Sveriges Kristna Råd.
Gör Utövar tillsyn över Svenska kyrkan i Visby stift och utlandskyrkan med omkring 90-100 resdagar om året.
Valspråk Ut Omnes Unum Sint (Joh 17:21) – ”att de alla skall bli ett”.