Ska kommentera det här jättekort. Domprosten i Stockholm och hans domkyrkokomminister kommenterar terrordådet i Paris. Läs hela texten på deras blogg; jag väljer att här säga någonting bara om en mening som de skriver:
Sverige är inte och kommer inte att vara förskonat från våld och terror. Barbariet ligger hela tiden under ytan och kan bryta fram redan imorgon. Barbariets namn är rädsla. Rädslan för det okända. Därför behöver vi många och olika mötesplatser där vi kan mötas så att rädslan för det främmande och annorlunda minskar.
(min kursivering; Hans Ulfvebrand och Hans Lindgren, Katedralbloggen i Stockholms Domkyrkoförsamling)
Jag tror att den här meningen vill säga någonting om kommande interreligiösa andaktsrum i Stockholm, och om det är så, vill jag påpeka att det är ett felslut att tro att vi inte redan har mötesplatser. Hela världen är en mötesplats. Precis överallt där man träffar andra människor är en mötesplats. Om någon i kyrkan erfar i sitt eget liv att där finns en brist på möten med personer som inte rör sig i kyrkan finns det stark anledning att rannsaka hur man lever sitt liv, och hur samhället ser ut ifråga om socioekonomiska klyftor, men att däremot dra slutsatsen att det under samfundens tak måste skapas interreligiösa andaktsrum för att möten ska kunna ske finns det nog något ordspråk för som jag inte kommer på brådrasket (någon läsare som kommer på vad jag menar kanske kan hjälpa till i kommentarfältet).
Det finns många inom Svenska kyrkan som är rädda för det okända i form av;
Liberalteologer
Karismatiker
Högkyrkliga
Lågkyrkliga
Bredkyrkliga
Feministteologer
och sist men inte minst Kvinnoprästmotståndare.
Om man är rädd för saker inom sig egen begränsade kyrkotradition, hur rädd ska man då inte vara för ortodoxa, katoliker, pingstvänner och andra frikyrkliga? För att inte tala om främmande religioner som Islam, Buddism, Hinduism etc?
Av en del svenskkyrkliga bloggar och kommentarer verkar det vara enklare med dialog med andra religioner än med falanger inom den egna kyrkan. Ja, det verkar t.o.m. finnas så hårdhudade förutfattade meningar att man inte ens vill träffas för att samtala.
Ordspråket som jag kommer att tänka på handlar om en å och lite vatten. När man visat sig mogen att möta oliktänkande inom den egna traditionen, är man mogen att möta oliktänkande utanför.
I sammanhanget kan man undra var den intra-religiösa dialogen inom islam äger rum just nu. Inte minst då det verkar finnas skarpa verbala motsättningar mellan de som anser att man ska dräpa de som vanhelgar profeten och de som tycker att man inte ska göra det.
Tror det pågår många samtal mellan muslimer. Men däremot känner jag inte till tidskrifterna där man kunde ta del av det? Borde kolla upp, men mitt problem är att jag inte så intresserad av religion per se utan om kyrkan.