Jag noterade när jag gick förbi grannhuset att någon hade satt Höganäskrukor i sina fönster. På en hundradels sekund gick min tanke till Sverigedemokraten Björn Söders försök i Dagens Nyheter härförleden att skilja mellan hög- och lågkultur med att säga att han, liksom vanligt folk, hellre gick på Höganäs museum än på operan. Förenklingar och felaktigheter som Björn Söder inte är ensam om bland politiker, och inte bland en hel del andra heller. (Bara ett enda litet exempel på hur han är fel ute i sin kategorisering: museiverksamheten växte fram i en borgerlighet i syfte att skilja sig från folket, skilja ut ”det goda” ur lågkulturen, det ligger essentiellt i museitanken.) Så fort gick det för mig att associera min granne till en politisk ideologi, för en kruka som jag fram till dess hade tänkt på mest som förvaring av inlagd sill.

Kulturen måste hålla stånd mot viljan att förenkla och fortsätta att visa världen så komplex som den verkligen är.

Jag tror på det, därför är det ganska plågsamt att se analyserna av satirtidningen Charlie Hebdo och diskussionen om satir som följt på terrordådet förra veckan. Många vill pinpointa deras ideologi och äga den för sin egen ideologiska del och slå bibeln, det vill säga tidningen, i huvudet på sina motståndare. Det är egentligen det intressanta i alltihop, hur konst visar sig genom att vara möjlig att ”packa upp” och kunna tolkas på olika sätt. Det är den slutsats man borde kunna dra av det här, inte att lönlöst försöka få in Charlie Hebdo på sitt eget lag. Jag säger alltså att det är exakt som bibelläsning: man ska inte ha den till att rättfärdiga sin ideologi.

Sorgligt nog är Svenska kyrkan sällan någon bra partner till kulturen som kämpar för att behålla den här komplexiteten. Hon är så gärna med och trängs där framme i armkrok med makten för att reducera extremt komplicerade frågor till plakat. Men för den som ändå fattar vad jag talar om är vad som hänt i Svenska kyrkan en viktig kunskap att ha, för där ser man hur problematiskt det blir när identitet blir symbolik och positioner att försvara. Någonting mjukt och lekfullt stelnar då, någonting dör, och jag tror att där och då byggs verkligen själva grunden för att göra skillnad mellan människor.

När Höganäskrukan i fönstret blir en symbol, någonting man kan placera in på skalan mellan vänster och höger, högkultur och lågkultur, lämnar den liksom verkligheten och flyttar in i idévärlden. Och där kommer vi aldrig förstå den på rätt sätt, för där befinner vi ju oss inte själva.