baaaaaaarnDet sägs att när Svenska kyrkans kyrkoordning skulle skrivas var det någon som mot slutet av processen kom på att man inte sagt så mycket om barn och ungdomar i dokumentet. För att ändå markera att barn och ungdomar är viktiga för vår kyrka infogades följande mening i den så kallade portalparagrafen, i ljuset av vilken hela kyrkoordningen ska läsas och tolkas. ”I kristen tro intar barnen en särställning och de behöver därför särskilt uppmärksammas i Svenska kyrkans verksamhet.” Men vad innebär det?

Då: Jag kände mig rådbråkad i hela kroppen, hes, svettig och trött med lungorna liksom fyllda av bomullsvadd. Mest av allt längtade jag efter en dusch och något smärtstillande. När min son lades på mitt bröst, röd och skrynklig under lysrörsljuset, stirrade jag på honom, för utmattad för att riktigt veta vad jag kände. Den där varma vågen av ovillkorlig kärlek ville inte infinna sig omedelbart. Snarare var det en känsla av stort allvar och skräckblandad bävan. Här var en ny människa, oändligt sårbar och totalt beroende av mig för att överleva. Nu var han mitt ansvar för överskådlig tid – och jag hade aldrig gjort det här förut. En isande oro rann efter ryggraden. Hur ska det gå?

Historien om vem människan är tycks börja i skapelseberättelsen. Gud knådar fram två vuxna människor ur leran och släpper dem fria i paradiset. Hopp och lek! Ät frukt och örter och var snälla mot djuren! Så länge som människan förhåller sig barnsligt förtroendefull till sin skapare går det bra. Men när hon kommer in i de mentala tonåren, ifrågasätter och sträcker sig efter mer makt och en egen insikt om rätt och fel, så går allt åt helskotta. Hon ljuger och sviker, och blir portad.

Degraderad till en vuxentillvaro där makt, våld och smärta regerar befinner sig människan nu mitt i kampen mellan gott och ont, inom henne och utanför henne. Det är en kamp som aldrig tar slut. Som kompensation får hon åtminstone nu äta av djuren hon ska ta hand om. Och om döden inte hade någon plats i paradiset så är den en påträngande del av livet efter syndafallet. Livet har fått ett pris som bara kan betalas med smärta och blod: konkurrensen är knivskarp och några måste dö för att andra ska leva. Det är bara en tidsfråga innan Abels blod ropar från marken och Kain gömmer kniven under kläderna. Lekens tid är förbi.

Min son växer. Kroppsligen är han liten och skör, men han håller mitt liv i en järnnäve. Hans skrik är en rödglödgad tråd genom mitt inre som omedelbart rycker upp mig ur den tillfälliga vilan. Jag lär mig att sova med ena ögat öppet, att hela tiden tänka framåt hur jag bäst kan utnyttja de närmaste timmarna. Livet blir en smal, upptrampad stig mellan sängen, amningsstolen, badrummet, köket, tvättstugan och så tillbaka igen. Min kropp, min hjärna, min vilja är inte längre min, jag finns bara för barnets skull. Jag säger trevande till någon jag möter med barnvagnen att det känns som om mitt liv har tagit slut. Han skrattar och säger att det går över. Men det känns inte som om det någonsin kommer att gå över.

I Gamla testamentet är barn en välsignelse. Att inte ha barn är den största olycka man kan tänka sig. Barn är löftet om att det finns en framtid, att någon ska föra det utvalda folket och förbundet med Gud vidare. Men barnen är inte främst intressanta som individer utan som en del av släkten, klanen och familjen. De är värdefulla, men på sätt och vis utbytbara. Man kan till och med sätta en prislapp på människovärdet, som när man avgör den ekonomiska kompensationen för ett liv i Tredje Mosebok 27:1-8. Vuxna män är mest värda, kvinnor, gamla och barn mindre, i en fallande skala. Det kan låta skrämmande krasst, men är det inte så prestationsinriktat också vi tänker när vi bestämmer löner, pensioner, försäkringspremier och tilldelar samhällsresurser? Vi måste kunna bevisa vårt värde och förtjäna vår plats i hierarkin. Det är skillnad på folk och folk.

Livet var hårt på Gamla testamentets tid. I de omgivande kulturerna där det judiska folket slagit sig ned förekom – kanske – barnoffer, en sed som det varnas för. Och i den romerska kulturen bars ett nyfött barn fram till fadern i hushållet, som bestämde om det skulle få leva. Oönskade slavbarn kunde sättas ut på gatan eller dumpas i kloakerna. Så fick man inte göra med judiska barn. Men Abraham kunde ändå stå där med kniven lyft över Isaks hals och få dödsdomen över den efterlängtade sonen tillbakadragen först i sista minuten. Domaren Jefta kunde ge Gud ett obetänksamt löfte att offra det första levande han mötte på vägen hem, och känna sig tvungen att stå fast vid det, även när det blev hans dotter som kom honom till mötes. I krig med omgivande folkslag kunde Gud påbjuda att alla skulle dödas, män, kvinnor och barn, för att de var orena. I en patriarkal kultur var Gud ytterst den Fader som avgjorde vem som gjort sig förtjänt av att leva. Det var skillnad på folk och folk.

När Gud så blir människa själv stiger han inte fram fix och färdig från himlen eller skapas vuxen ur en klump lera. Inkarnationen är en annan sorts framknådande. Gud växer i ett moderliv, föds fram i blod och slem, lindas och läggs av en ung mamma i en dragig grotta bland smutsig halm och foderdjur. Gud får uppleva sin skapelse inifrån, den hårda vägen. Men vad hade hänt om Jesus hade frusit ihjäl, dött av lunginflammation eller bristsjukdomar, om Maria tappat honom på huvudet eller legat ihjäl honom i sömnen? Hur vågar Gud göra sig så sårbar, så utlämnad? Är det inte längre skillnad på Gud och människor?

Jag förundras över att min son har en unik personlighet, ända från början. Fast han inte kan prata har han ett eget temperament, uttryck och sätt att förhålla sig som bara blir tydligare för varje månad som går. Jag funderar över arv och miljö. Var kommer han ifrån? Är det våra gener som gör honom till den han är, fast han inte direkt påminner om någon av oss? Han behöver oss för värme, mat, skydd och kärlek, men skulle det gå lika bra med några helt andra föräldrar? Kan vi påverka honom och hur hans liv kommer att bli, eller är han på väg att obändigt utvecklas till den han var menad att vara från början? Är han vår, eller sin egen? Tillhör vi alla innerst inne kanske bara Gud?

När Jesus går ifrån sina föräldrar i Jerusalem som tolvåring och blir sittande i templet med de skriftlärda är det på sätt och vis hans tonårsuppror. Han sträcker sig efter något mer, en identitet som går utöver den han haft hittills som lydig son, snickarbarn, minderårig i en kultur som ger religiös myndighet bara åt vuxna män. Vem vet hur lång tid det tog, men till sist satt han där i deras mitt, och tog den plats som han verkar ha tagit för givet väntade på honom. Det är en försmak inför dagen när han som vuxen ska komma tillbaka till templet, välta penningväxlarnas bord och undervisa offentligt. Var det Gud som viskade i de skriftlärdas öron, ”den som i mitt namn tar emot ett sådant barn, han tar emot mig”?

Låt oss för ett ögonblick leka med tanken att inkarnationen betydde att Gud själv lärde sig något på vägen. Var det erfarenheten av att vara liten, hjälplös och beroende av andras välvilja som gav Jesus det passionerade engagemanget och blicken för den som var utanför, föraktad och förtvivlad? Jesus ställde sig på förlorarnas sida. Han vände sig till orena, sjuka, kvinnor, främlingar, horor och landsförrädare, dem utan status. Varför säger då Jesus att vi måste göra oss små och bli som barnen för att komma in i Guds rike? Är det så att just barn har en särställning inför Gud eller är barnen bara ett exempel på utsatta och utlämnade människor?

Lars-Åke Lundberg väljer att tolka Jesu ord enligt det sistnämnda alternativet, i sin bok ”Barnet” (Verbum, 1998). Han hittade själv hem i sin teologi genom arbetet med fångar och missbrukare och insikten om att deras utsatthet ofta bottnade i bristen på omvårdnad och vuxenstöd redan i barndomen. Jesus står på den svages sida, och det måste vi som kyrka också göra menar Lars-Åke Lundberg. Det är huvudsaken. Barnet blir då en symbol för alla som är svaga. Kanske räcker det?

Min son är större nu, kan gå och prata själv. När vi åker buss går han tvärsäkert längst bak i bussen och sätter sig bredvid den där luggslitna farbrorn som doftar sprit, som ingen annan sitter bredvid. Jag sneglar ängsligt över axeln medan jag hjälper lillebror av med overallen i vagnen. ”Vi har varit i kyrkan. Var har du varit?”. Den klara rösten tränger igenom bussbrummet och den antastade farbrorn mumlar litet avvärjande till svar. ”Vi ska till mormor nu. Vart ska du?”. Jag häpnar över att han vågar det som jag inte vågar. Det blir ett ganska ensidigt samtal men ingen fräser ifrån, blir arg eller ledsen. Det går bra! ”Hej då! Nu ska jag till mormor!”. Vi går av och jag tittar med beundran på min son, fyraåringen som inte gör skillnad på människor, än.

Vad är skillnaden mellan barn och vuxna? Bilder av barn genom tiderna visar att vi har tänkt, och tänker, olika om det. Ibland har vi betraktat barn som småväxta trainees till vuxenvärlden, som ska in i produktionen så snart som möjligt. Länge har vi sett dem som tomma kärl som vi ska fylla med kunskap, färdigheter och värderingar så att de kan bli som vi. Men vi har också ibland frågat oss om de kanske är en helt annan sort än vi, kanske till och med i besittning av kvaliteter som vi saknar. Är det en brist eller en gåva att vara ett barn?

Också kristna har tänkt olika om barnen i olika tider. Barn har betraktats som märkta av arvsynden, visserligen räddade genom dopet men, till dess att deras förstånd, tro och moral utvecklats, utsatta för ondskans angrepp. Upproriska eller olydiga barn måste man därför slå det onda ur så att de underordnar sig de vuxna som ska leda dem till tro och fostra dem till riktiga människor. Så föddes den svarta pedagogiken, som bland andra psykologen Alice Miller har skrivit om, och som gett avtryck hos författare och filmskapare som Elfriede Jellinek och Michael Honeke. En patriarkal kultur där barn förväntas underordna sig fadersfigurer i familj, skola och kyrka och där vuxna har oinskränkt rätt att, också med grymhet, tukta barn kroppsligen och själsligen i moralens, förnuftets eller religionens namn. Sören Dalevi har pekat på reformert teologis koppling till den svarta pedagogiken. I sin avhandling ”Gud som haver barnen kär? barnsyn, bibelsyn och Jesusbild i Barnens bibel och Bibelns berättelser och bilder” (Verbum, 2007) undersöker han sambandet mellan teologin i barnbiblar och synen på barn.

Men barn har också lyfts upp som oskyldiga små, bärare av en ursprunglig mänsklig godhet som korrumperas av vuxenvärldens svek och ondska. Barn har tolkats som våra förebilder för att de är empatiska och ärliga på ett sätt som vi inte längre är. Barn är våra förebilder för att de är beroende och tillitsfulla inför oss vuxna, på samma sätt som vi borde vara det inför Gud. Så föds den idealiserade bilden av barnet. Är det kanske den bilden som lockar oss att vilja ge just barnen en särskild plats i kyrkan? Tänk för ett ögonblick på hur mycket mer problematiskt det skulle bli att ta fasta på allt Jesus säger om pengar som ett allvarligt hinder för att komma in i Guds rike. Vad skulle det kräva för ställningstaganden eller offer av oss om vi säger att de fattiga intar en särställning i kristen tro och därför särskilt ska uppmärksammas i kyrkans verksamhet? Istället kan vi fortsätta att vända tiggarna ryggen, ta hand om våra barn och förbli i en trygg medelklasstillvaro.

Sociologen David Hay har tillsammans med kollegan Rebecca Nye dokumenterat hur de genom intervjuer med skolbarn i England undersökt barns andlighet. I boken ”The Spirit of the Child” (Kingsley, 2006) är hans slutsats att alla barn har en medfödd förmåga till empati med andra och en instinkt att tänka holistiskt, vilket präglar deras andliga upplevelser. De ser hur de själva hör ihop med andra och allt levande, de upplever skönhet, mening och sammanhang, vill visa medkänsla och göra gott. Men vårt samhälle, säger Hay, motverkar just de egenskaperna hos barn genom att istället uppmuntra deras individualism, egoism och materialism. På det sätter vi hela planetens framtid på spel. Vill vi ha en jord befolkad av slit-och-släng-materialister som satsar på sig själva, eller empatiska individer som inser sin egen skörhet i den stora livsväven som de är en del av? Om Hay har rätt så kanske vi faktiskt har anledning att ta barnen till våra andliga föredömen.

Den stora skillnaden mellan barn som grupp och alla andra grupper som Jesus solidariserar sig med är ändå att även om vi inte varit kvinnor, spetälska eller fattiga så har vi alla någon gång varit barn. Det är det som irriterat en del teologer och fått dem att avfärda idén att konkreta, fysiska barn skulle ha en särskild betydelse på grund av det som Jesus säger. Att vara barn är ju bara ett övergående tillstånd, det finns både rika, fattiga, snälla och elaka barn. Varför skulle själva barnaskapet vara något förebildligt? Barn måste vara en symbol för något annat!

Kanske är inkarnationen nyckeln. Guds människoblivande är det som öppnar oss för att förstå vem Gud är, och därmed själva bli människor. Allting börjar med barnet. Tänk om det är en livsviktig mänsklig erfarenhet som Jesus vill förmedla med sina ord ”om ni inte blir som barnen”, snarare än en symbol. Vad det gör med oss att vara barn och vad det gör med oss att vara tillsammans med barn. Vad det gjorde med Gud själv att vara ett barn. För många är det en erfarenhet som vi lägger bakom oss eller idylliserar, men låt oss för ett ögonblick sjunka tillbaka till minnena från den tiden.

I Luthers teologi om rättfärdiggörelse genom tron allena är inkarnationen en förutsättning för den process som den kristne genomgår. Gud gör sig själv maktlös och svag, och den svagheten blir nyckeln till Guds förvandlande makt. På samma sätt måste den kristne först bli ingenting, tömmas helt på impulsen att förtjäna Guds kärlek, att prestera, innan Kristus kan ge sig själv till henne och ta sin boning i människan genom tron. Gud föds som ett hjälplöst barn i världen för att människan ska bli hjälplös, så att Gud ska födas också i henne. Inkarnationen och korset hör ihop: korsets avklädande är också inkarnationens avklädande. Bara naken, utlämnad och övergiven kan människa och Gud bli ett.

Jag lärde mig att tro på ondskan när jag fick barn, och upptäckte att ondskan bodde också i mig. När mina barn skrek, de gånger då jag kände mig absolut maktlös och uppgiven och skämdes över att jag var världens sämsta förälder som fantiserade om att rosta mina barn på spett över sakta eld, då förstod jag varför det finns föräldrar som gör sina barn illa. Att de föräldrarna är samma sorts människor som jag. När vi är ansvariga för barn så kan deras svaghet utmana vår egen skräck för svaghet. Och i värsta fall vänder vi då vår vrede och hopplöshet mot den som vi har ansvar för, som inte kan försvara sig.

Ingen kan heller vara så ensam som barnet som ligger och skriker när den vuxne har gått och inte kommer tillbaka. Alla som gått vilse som barn och kommit bort från sin familj minns den bottenlösa rädslan i att vara ensam i världen. Övergivenhet, liknande den absoluta ensamhet som Jesus upplevde på korset. Och lika skrämmande är det att vara den vuxna som står med det skrikande spädbarnet som aldrig slutar skrika i famnen. Skrik på hjälp som skär som isknivar genom hjärna och inälvor på den vuxna, som vill hjälpa men inte vet hur. Förtvivlan, lik Marias förtvivlan vid korsets fot.

Jag lärde mig att tro på livet också, när jag fick barn, att Gud bor i vardagen och kan slå ned med sin närvaro och tröst när vi minst väntar det. Livsglädjen i ett par nävar som gräver sig ned i jäsande bulldeg och ett gurglande ansikte som borrar sig ned i degen bara för att uppleva den helt och fullt. Aftonbönen med ett svettigt barnhuvud på axeln och frågorna som kommer när lampan är släckt. ”Var är morfar nu? Ska du också dö?”. Insikten att vi är unika och olika men har samma kapacitet till upplevelser och samma livsfrågor och behov, sexåringen och jag; vi har bara olika mycket livserfarenhet.

Jag stryker min son över håret och sedan ber jag min man att stryka mig över huvudet när jag ska somna. Beröringen väcker minnet av mammas hand i mitt hår. Tryggheten vecklas fortfarande ut inuti mig som en mjuk fallskärm när jag fysiskt vilar i någons händer. Gud har vilat i sådana händer, och nu är det min tur att våga vara i Guds hand, i min litenhet och otillräcklighet.

Gud blev ett barn, och Gud – eller vår uppfattning om Gud – blev aldrig densamma efter det. Därför är det viktigt att vi aldrig tappar kontakten med barnen; verkliga, konkreta, snoriga, tjuriga, lidande och glada barn, egna eller andras, nära eller långt borta. Därför att i livet med barn blir korsets och inkarnationens teologi verklighet.

Jag tror att Jesus visste precis vad han gjorde när han spände ögonen i lärjungarna och sade ”om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket”. Jesus visste hur vi värjer oss för smärtan, maktlösheten, utsattheten och hjälplösheten. Vi vill inte vara svaga. Men han visste också hur vi värjer oss för livsglädjen, den utmanande kärleken och den stora gemenskapen där vi själva bara är små, små delar. Vi vill så gärna vara oberoende och klara oss själva.

Gud blev ett barn av en anledning. Vi behöver barnen, och barnen behöver oss, för att vi alla ska bli människor och Guds sanna avbild. Bara avklädd allt når jag ner till den botten där jag överlämnar mig själv till Gud, och finner mig själv. Där möter jag också barnet, det barn jag var, de barn jag har omkring mig och Kristus som vill födas i mig. Så enkelt, och så svårt, tror jag faktiskt att det är.