Kvinnans kropp är lagd på stenen liksom den hade varit exponerad på lit de parade under begravningsceremonin. Den är efterliknad henne i sin helhet, ända in i klänningens veck. Huvudklädnaden ramar in ansiktet. Dess linjer är av en perfekt renhet. Ögonen är stängda. Händerna håller i en öppen bok.

Så skriver den franske medeltidshistorikern Georges Duby i sin Dames du XIIe siècle om Eleonora av Akvitaniens kista. Vad konstnären ger är bilden av henne som man kanske hade under hennes tid: Kulturkvinnan. Fastän ögonen är stängda ser det ut som att hon ligger och läser.

Eleonora av Akvitanien var viktig för utvecklingen av den höviska trubadurlyriken, hennes döttrar likaså; Marie av Champagne nämns till exempel som beställare av Chrétien de Troyes’ Riddaren av kärran om Lancelot.

Medeltiden är intressant på så sätt att Kulturkvinnor präglar den litterära produktionen. Tidens litteratur behandlar kärlekens konst och genusrelaterade diskussioner, och om Kulturkvinnan inte medverkade genom egna verk så gjorde hon det med sitt mecenatskap och med sin läsning vid hoven.

Kulturkvinnan gör sig dessutom påmind i Partonopeu de Blois; en kärleksberättelse mellan den unge riddaren Partonopeu och den bysantinska prinsessan Melior. Prinsessan för Partonopeu till sin förtrollade stad eftersom hon valt honom att bli hennes make, och berättar för honom i en lång passage om hur lärd hon är.

Eleanor-of-Aquitaine-Poitiers-Cathedral-Window

Eleonora av Akvitanien i ett kyrkfönster i katedralen i Poitiers. Foto: Wikimedia

Hon har lärt sig allt från skrift och läsning på olika språk, till astronomi, medicin, fysik och magi. Hon imponerar på den blott trettonårige Partonopeu. Melior, som av hovets baroner blivit uppmanad att gifta sig, har spanat in den unge riddaren och genom sina magiska kunskaper fört honom till sig. Han är utvald, och har inget att säga om saken. Han är ur denna aspekt en passiv part i deras relation, och hon gör honom nattliga visiter. Melior är Kulturkvinnan. Partonopeu är en könsmogen trettonåring vars tankar och åsikter ingen frågar om. Han ska nu leva gömd till dess att han är gammal nog att gifta sig med henne, hans liv som han kände det är för evigt över, tur för honom att det nya faller honom i smaken!

Är då Partonopeu blott ett alibi för Melior? Nja, förmodligen vore det att dra analogin till kulturmansdebatten som just nu rasar i Dagens Nyheter och Expressen för långt. Men den kvinnliga samhörigheten upphöjs i romanen.

Partonopeu de Blois kan kanske säga oss något om intellektuella diskussioner vid hoven i Europa (romanen översattes över hela Västeuropa). Överhuvudtaget tycks den höviska romanen porträttera könsrelationer på ett problematiserande sätt.

Eleonora av Akvitanien gifte sig vid tretton års ålder. Inget konstigt med det. Humoristiskt erbjuder oss Partonopeu de Blois ett slags 1100-talets motsvarighet till Gerd Brantenbergs Egalias döttrar (1977). I sin roman skapar Brantenberg platsen Egalia som är främmande för läsaren, för att där kunna experimentera med omvända könsroller. I Partonopeu de Blois får Bysans tillstå med samma narrativa möjligheter; skillnaden är förstås att Bysans finns på riktigt. Icke desto mindre tillåter berättelsens exotiska plats att man kan vara subversiv, vända på roller och indirekt ifrågasätta det rådande. Den trettonårige Partonopeu betraktas som objekt och rövas sedan bort av den åtrående Kulturkvinnan Melior.

En annan Kulturkvinna under 1100-talet är Héloïse, känd för oss som Pierre Abélards elev som kom att bli hans käresta. Hon var verkligen ”femme philosophique”; i sin roll som intellektuell fann hon sin styrka, skriver Duby i boken nämnd ovan, när han refererar till ett brev av prästen Pierre av Cluny adresserat till henne. Han fortsätter (med referens till brevet):

Sedan sin unga ålder överraskade hon sin omgivning: hon föraktade nöjen och tänkte bara på studier; hon bedrev dem så bra att i andligheternas domän lyckades hon – en kvinna, o du underbarn – att vara ”bättre än nästan alla män”.

Duby menar att detta är en bild som överraskar, då sättet på vilket man sett på Héloïse från 1200-talet och framåt varit som en emotionell, passionerad kvinna, rentav tokig emellanåt, snarare än som lärd Kulturkvinna. För oss är alltså Héloïse snarare en förförisk ung kvinna än en tänkande person. Kanske gör det på sitt sätt indirekt även den bortglömda position Partonopeu de Blois länge haft i litteraturhistorien mer begriplig.

Låt alltså Eleonora av Akvitaniens gravsten där hon ligger med händerna hållandes en öppen bok bli oss en evig påminnelse: kvinnan som vilar där är en tänkande människa; varken en nymfett eller ett surt pH-värde.

 

En artikel av litteraturforskaren Ebba Witt-Brattström fanns publicerad i DN igår, leta er därifrån vidare till debatten.