Förr eller senare kommer sanningen fram. Om inte genast för alla, så i alla fall så småningom för de flesta. På det måste man tro om man ska orka att gå emot en offentlig bild av någonting som man upplever inte stämmer med verkligheten. Alla de över tjugo personer som talade med mig i min granskning av Visby domkyrkoförsamling i våras – och sedan artikeln kom ut har fler hört av sig självmant – har bestämt sig för att tro på det. Det som kommer fram nu är en upprättelse för dem.
P4 Radio Gotland rapporterar idag om den arbetsplatsundersökning som gjordes i våras av Ragnar Håkansson på uppdrag av församlingen, men bara efter att facken begärt det. Rapporten låg klar i början av juni, åtta sidor lång enligt anställda som sett den men inte fått behålla den. Jag begärde ut rapporten från församlingen i sommar, men fick den inte. Nu är rapporten offentliggjord, den har svällt från åtta till sjutton sidor och den har domprosten Mats Hermanssons stilistiska signum all over.
Domprosten, som enligt det formulerade uppdraget inte ens skulle medverka i intervjuerna med de anställda, inte ens intervjuas själv, har nu blivit författare till rapporten.
Det är en otroligt slingrig text. Redan på första sidan ringlar den in sig i snurriga teorier om att de som talar anonymt kan göra det utifrån behovet att hämnas, och i så fall behöver man ju inte ta det på allvar eftersom hämnd inte ”utvecklar en arbetsplats”. Så, ingen får tala anonymt med konsulten.
Så smidigt avväpnar domprosten sina anställda från det enda vapen som de faktiskt har, sin meddelarrätt, tydligt formulerad i Kyrkoordningen som ett svar på svenska myndighetsanställdas meddelarfrihet. Den som lagstiftarna och kyrkan var måna om att behålla efter år 2000.
Vad som än hänt med rapporten mellan juni och september, så bekräftar ändå den föreliggande versionen min granskning helt.
Läs rapporten och hör Mats Hermansson i Radio Gotland: ”Anställda lämnar församlingen på grund av ledningen”.
Vi lär få anledning att återkomma.
Rapporten finns här: Psykosocial arbetsmiljörond 20150917
Läs granskningen i Dagen 30/4: Sprickorna bakom domkyrkans fasad
I nästa vecka börjar Evangelium lägga ut en intervju med biskopen i Visby stift, Sven-Bernhard Fast, som gjordes i somras. Jag har talat med biskopen om situationen i domkyrkoförsamlingen, men också om hur det är att vara biskop, om hans tankar om kyrkan och var han kommer ifrån som människa och präst.
Jag tycker det är ganska intressant att tidskriften evangelium, tillsammans med andra tidningar som har rikstäckande ambitioner, engagerar sej i en enda församlings arbetsplatsproblem. Det finns många församlingar inom Svenska kyrkan som har problem med arbetsplatsmiljön. Vi läser påfallane ofta om människor som säger upp sej, kyrkoherdar som köps ut osv.
Jag tycker dock det är märkligt att ni tar så tydlig ställning mot domprosten. Jag känner honom inte, jag känner inte till konflikten, men jag har svårt för att tro att det är en enda persons fel att situationen blivit så här?
Och om ni med flera andra engagerar på det här sättet, betyder det att ni kommer att göra det på fler kyrkliga arbetsplatser i Sverige??
Jag arbetade på Göteborgs kyrliga stadsmission tidigare. Där är personalomsättningen fullständigt fantastisk pga dålig arbetsmiljö. Jag fick höra att 'på den här arbetsplatsen fungerar det så här, att säger jag att du ska hoppa ska du fråga hur högt!!' (svordomarna stryker jag när jag citerar) av min närmsta chef.
Där har man periodvis drivit den enda öppna kontakytan (Johanneskyrkan) utan daikon eller präst trots att pengar funnits budgeterade och ekonomin för organisatione varit god.
[borttaget av Evangelium]
Dessa missförhållanden vet t.ex. styrelsen, flera fackliga organisationer, kyrkans ledning i Göteborg och Kyrkans tidning om. Ingen gör något. Jag skulle tro att det finns gott om material att hämta där om man vill skriva om enskilda arbetsplatser. Jag skulle också tro att situationen på Göteborgs kyrkliga stadsmission är betydligt värre än i Visby domkyrkoförsamling.
Fast Dagens referat av rapporten har ju ändå vaskat fram kritiken. Men denna arbetsgång är ju mer än anmärkningsvärd, måste inte facket få en ny rapport, skriven av utomstående?
Erik: Jag ska förklara.
Jag bor i Visby. I början av året fick jag ett tips om att ett drev satts igång mot biskopen efter att han riktat hård kritik mot domkyrkoförsamlingens ledning. Lokalpressen hade fått ett köttben om en präst som haft relationer med ungdomar. Nu skulle den ansvariga för att prästen fick jobba kvar i Svenska kyrkan – biskopen – drivas bort. Det skrevs inte en eller två eller tre artiklar utan massor, ibland varje dag. Det har varit ett enormt tryck här.
Viktiga frågor, men man tog inte tag i historien riktigt och till exempel frågade sig vad som egentligen hade hänt 2008 när relationerna uppdagats, under en annan biskops ansvar. Man krävde att ett domkapitelsbeslut skulle rivas upp som kyrkojuridiskt inte kan rivas upp. Det var tydligt för mig att drevet tjänade sin egen sak; snarare än att förklara och bredda bilden snävade man in och hamrade på med samma vinkel i månader. Detta fenomen kallas för ett mediedrev och om det kan du läsa mer i en intervju med journalistforskaren Ester Pollack på den här sidan i våras. Och det var alltså personer i domkyrkoförsamlingen som var aktiva med att tala med reportrar och att skriva på Facebook. Mats Hermansson och Inger Harlevi hade fått kritik av biskopen för deras sätt att sköta församlingen. Nu kritiserade de biskopen och domkapitlet för en annan sak enligt devisen anfall är bästa försvar.
Det jag gjorde tillsammans med redaktören på tidningen Dagen var att undersöka vad som låg bakom biskopens kritik. Vi gick bakom mediedrevet och tittade där.
Församlingen beskrivs idag av anställda som en havererad församling. Man har personalbrist och få personer som söker tjänsterna som ligger ute. Rapporten som kan laddas ner och läsas ovan bekräftar bilden som granskningen ger fullständigt. (En uppseendeväckande avvikelse finns: Inger Harlevis namn är fullständigt utraderat. Det är inte en trovärdig återgivning av hur folk i församlingen pratar, och det är märkvärdigt hur den här rapporten skyddar henne. Varför?)
Jag visade i min granskning att det finns ett mönster som kunde förklara problemen idag. Domkyrkoförsamlingen har gång på gång råkat ut för konflikter, uppsägningar, sjukskrivningar. Redan när Mats Hermansson blev anställd fanns farhågor om han skulle klara uppgiften (kyrkorådet själv, som Inger Harlevi då var ordförande för, medgav i MBL-protokollet från beslutet att han inte hade någon erfarenhet av att leda större grupper; nu skulle han bli chef över 60) och alla präster som var anställda då i församlingen motsatte sig anställningen. Han fick jobbet ändå, därför att kyrkorådets ordförande och dåvarande biskop ville det.
När en ny biskop slutligen efter många år sätter ner foten, så straffas denne med ett mediedrev. Mats Hermansson kunde svara en reporter som frågade om biskopens kritik att ”det får stå för honom”.
Detta är en konstitutionell kris i Svenska kyrkan. Antagligen uppdagar krisen i Visby att problemet är mycket utbrett. Dagen och jag har fått många tips om andra platser, som ditt här ovan, där missförhållanden av olika slag inte hanteras på grund av handlingsförlamade, inkompetenta eller korrumperade beslutsfattare. Det ser lite olika ut; ibland är det ett kyrkoråd som inte vill lyssna på sin kyrkoherde, andra gånger är det som i Visby en allians mellan kyrkoråd och kyrkoherde som de anställda inte rår på. Men det är exceptionellt att konflikten uppstår såhär mellan domprost och biskop. Det har gått väldigt långt här.
Om Evangelium ska skriva om fler kyrkliga arbetsplatser? Jag hoppas det – det är nog inte möjligt att skriva om alla. Det gör inte heller SVT:s Uppdrag Granskning, som har en stor redaktion i jämförelse, när de lyfter fram enskilda fall. Evangelium har tyvärr inga resurser att åka ut i landet. Det vore verkligen bra om vi hade det, men det har vi inte.
Det är upp till er att tipsa andra medier om missförhållanden. Det finns lokaltidningar och lokalradio överallt. Journalister kommer väldigt sällan och knackar på er dörr och lirkar ur er vad ni bara talar med varandra om. Ni måste hjälpa dem och förklara kyrkan för reportrar – om det är en seriös journalist kommer den lyssna, och alla vill ha ett scoop. Sedan finns det naturligtvis tidningar som inte kan eller vågar. Då får man dra sina slutsatser av det och söka reda på tidningar som kan.
Jag tror inte att situationen i Göteborgs stadsmission är "värre" än i Visby domkyrkoförsamling, men jag tror inte heller att det är meningsfullt att jämföra så. Som jag ser det återkommer liknande problem på olika håll och det är därför som det är relevant att tala om enskilda fall och låta dem belysa organisationsstruktur, kulturer, makt.
Min bild efter att ha talat med kyrkoanställda i hela landet är att man skyddar dåliga makthavare alldeles för länge. Man skäms för att erkänna för sina församlingsbor hur sjuk församlingen egentligen är, och man är fostrad i lojalitet till sin kyrka. Alldeles för många tänker också först på sin egen karriär och ekonomiska trygghet. Ett sådant tänkande underbygger mobbning. En i taget faller offer medan de andra ser på.
Jag tror på journalistiken och som någon skrev till mig i våras efter reportaget: ” Jag tror verkligen att det kommer att ha betydelse när starka kyrkorådsledamöter och kyrkoherdar inser att de kanske inte kan operera ostört. Rätt var det är så börjar någon, som i ert fall, att dra i en tråd här och i en annan där och sedan kan något stort vara i gång. Ni behövs verkligen.”
En blåslampa på en sjuk församling gör inte de andra sjuka församlingarna mindre synliga, tvärtom. Men det är upp till er att bestämma er för vem ni skyddar.
Slutligen: att Evangelium följer upp en stor granskning från våren och berättar vad som händer vidare i fallet är självklart (det gör också Dagen och KT). Det har tagit lång tid för journalistkollegor att följa upp och själva hitta spåren. Därför blir det utdraget. Det är ett enormt case, helt enkelt. Och jag tar ställning för min story, inget annat.
Det blev långt det här, men jag ville gärna förklara eftersom jag tror att det är fler som undrar.
[Anmärkning: jag har tagit bort en del av din kommentar som gäller allvarliga anklagelser mot en enskild person. Det kanske är sant, och personen ifråga är en makthavare, men precis som i Visby går det inte att skriva vissa saker om enskilda personer. Det gör att ansvaret faller ännu tyngre på alla som har möjlighet att diskutera strukturfrågor.]
Problemet med Skyddsrond är att arbetsplatsansvarig från arbetsgivaren ska vara med enligt lagen.
Hela syftet med en lokal facklig avdelning är att medlemmarna ska anonymiseras gentemot arbetsgivaren för att just arbetsgivaren inte ska tänka i termer av hämnd.
I 100% av fallen är det arbetsgivaren som står för hämndaktionerna.
Arbetstagaren har helt enkelt inga medel att hämnas med.
Att skyddsombudet tillåter dylik skuldutpekande härskarteknik från arbetsgivaren i en skyddsrondsrapport är en skandal.
Då arbetsmiljöproblemen till så stor sannolikhet kunde misstänkas ha bäring på domprostens person, så borde han adjungerat sitt medverkande till en ställföreträdare.
Det brukar sällan vara en bra idé att granska sig själv ur ett psykosocialt perspektiv.
Slutsatsen blir inte sällan att "jag har rätt och alla andra är idioter".
Alma-Lena, kritiken finns där, inga tvivel om det. Jag uppmanar alla att läsa rapporten själva. Det ser inte bättre ut att Mats Hermansson, som anklagas för att lägga sig i, trängt sig in i texten som granskar honom själv.
Det är därför anmärkningsvärt att saker kommit till sedan i juni.
Men man ställer sig också frågan vad som tagits bort från juniversionen. Slående är att Inger Harlevis namn är helt frånvarande. Enligt en person som läst båda versionerna var hon nämnd "överallt" i juni. Nu står det omlindat att delar av kyrkorådet lägger sig i, etc. Varför skyddar Håkansson och Hermansson henne?
Peter: Ja, det ser verkligen inte bra ut att han kommenterar sig själv direkt i rapporten. Han bekräftar kritiken, tänker jag.
Facket har rapporten nu (de fick inte ut juniversionen) så vi får se hur de väljer att svara.
Pingback : Till slut kommer sanningen fram | Kyrkopolitik ...
Domprosten borde inte bli förvånad över hur en/hans text dekonstrueras. Snyggt jobbat tycker jag (alltså av läsaren SLJ).
Men frågan om arbetsmiljöproblem är ju större. Den frågan borde förstås, Erik, utifrån en strukturell läsning.
Jag vill blanda in ett kort till i leken: svensk prästutbildning. Under ett antal år, menar jag, odlades den gruppdynamiska dramatiken. Terapeuten hade nycklarna till lösningen. Ute i församlingarna fanns det inte alltid en sådan person. Även om domprosten säkert gärna vill fungera som sådan, också, tycks inte alla hålla med.
Jag frågar mig om inte Quickfallet är den bästa illustrationen?
Egentligen tror jag att greppet dominerat många av våra offentliga/privata miljöer. Kay Pollack försöker fortfarande tjäna pengar på den.
Tackar! Ja prästutbildningen har vi ju talat om förut. Det verkar, har jag noterat, som att en generation svenska präster har fått lära sig att väldigt mycket beror av deras tolkningar. Tolkning är ju en ganska svår syssla. Om det är så, skulle vi inte behöva mindre debatt utan mer.