Ibland är det enklare att säga vad någonting inte är. Kritik är inte att ansluta sig till ett åsiktsläger. Kritik är inte att ta avstånd från någonting som 99,99999 % av alla människor är ense om är förkastligt. Kritik är inte att kasta skit. Kritik är inte att heja på sin fiendes fiende. Kritik är inte att tro sig äga rätten till en meningsfrändes ord. Kritik är inte oinskränkt rätt att säga emot i alla kanaler.

Vad är det då? Tja, låter det luddigt om jag säger att kritik är rätten att tänka själv, men också ansvaret att stå för det och låta sig bli prövad?

I ett gammalt nummer av tidskriften Fronesis utvecklar Sharon Rider, filosofiprofessor på Uppsala universitet, sin syn på kritiken. Det är så bra. Hon bråkar liksom med själva idén om kritik.

Vad som krävs är inte en häpnadsväckande ny teori, utan modet att göra bruk av sitt eget förstånd utan någon annans ledning. Att tänka själv betyder här att inte förlita sig på de sedan länge etablerade idéerna, begreppen och tankemönstren – dessa utgör i sig en del av det nuvarande, som en pol i en förutbestämd polarisering. Men denna polarisering vilar på vissa antaganden som, om de kommer ut i ljuset, i bästa fall kan upplösas och lämna plats för ett annat tänkande. I den meningen är filosofi (med vilken jag inte åsyftar akademisk filosofi som institution) alltid radikalt ifrågasättande.

(Fronesis, Kritik nr 36–37)

Många fler bra saker än så säger hon. Att den verkliga kritiken är självkritiken. Att samtidskritiken börjar med ett allvarligt tvivel. Ja, hon kursiverar det sådär.

Som kritiker i ett visst fack som jag är vilar arbetet på genreregler som är väldigt förutbestämda. Det är inte så att jag är ”radikalt ifrågasättande” i formen för en recension. Inom de ramar som ställs upp i konsertrecensionen eller essän, eller någon annan textgenre eller var man nu publicerar sig, har kritikern att beskriva och bedöma ett visst verk. Det mod att göra bruk av sitt eget förstånd som Sharon Rider talar om måste man föra in i jobbet på något annat vis än genom att spräcka formen, det får komma in i själva tänkandet, men också är väl tanken att dagskritiken bara är ett av flera sätt att diskutera samhället. Dagskritiken som en skola att lära sig att genomskåda saker. Så var det. Men sedan uppstod journalistiska fakulteter.

Det är därför som jag när man ställer nyhets- mot åsiktsjournalistiken vill rusa till kritikens försvar och hävda att det är lite för enkel eller felaktig bild av vad kulturjournalistik är; låt vara att kulturjournalisterna själva ofta tror så. Det är de långa reportagens tid och journalister ska berätta. Men i det finns också analys och kritik; annars kunde man ju bara sätta fram en bandspelare framför en politiker och trycka på play. Och omvänt, sina egna åsikter måste recensenten underställa verket samtidigt som hon såklart tar sig själv i bruk när hon bedömer det hon har framför sig. Jag vill påstå att all meningsfull journalistik innehåller kritik, ja allt meningsfullt tänkande, och att all journalistik och forskning blir lidande av att journalisten eller forskaren bedriver opinon utifrån sina åsikter. Går det att förstå så eller hugger jag för yxigt?

Vem var det som sa att den bästa kritiken är citatet? Det gäller i hög grad också för kritikern. Alltså: i bästa fall frilägger man någonting som existerar så att läsaren/lyssnaren/tittaren förstår vad man menar och kan bilda sig en egen uppfattning. Det gäller all journalistik och det är kritikens förtjänst.

Kritik som träffar målet möts oftare med tystnad än med fördömelse. Det gäller för normala förhållanden. Om jag inte träffar målet med min kritik så är jag mindre farlig och kan hållas upp som ett exempel på hur illvillig och dålig kritiken är. I en kapitalism där överlevnad bygger på att man lyckas att få pengar för det man gör är maktens tystnad mot sina kritiker ett vapen, det ska man komma ihåg – jag förminskar inte morden i Paris, men jag säger att ett effektivare sätt att hedra de döda satirikernas minne än att ta avstånd från terrorhandlingar är att stärka de levande satirikernas och kritikernas villkor.

Varför skriver jag detta här och inte i någon dagstidning? Jag skickar inte ens in debattexterna till dem längre. Vet redan vilka åsikter som gäller i debatten, och det intresserar mig inte att delta i den iscensättningen. Så illa är det faktiskt. Logiken som brukar tillskrivas SVT Debatt att ställa kontroversiella, castade sidor av en debatt mot varandra är regel idag. Det innebär att för att säga någonting alls längre måste man först skotta sig ur högar av fördomar och påkletade epitet och förklara vad man inte står för. Jag har aldrig varit så nära att, likt Wittgenstein, ge mig upp i Alperna med min klarinett i en strumpa. ”Kritiskt tänkande uppstår när man inte vet vägen ut”, travesterar Sharon Rider just honom. Om inget annat är väl nu en bra tid då för kritiskt tänkande, för Gud vet att det är svårt att hitta vägen ut.