Människor och tro i P1 tog i förra veckans program upp frågan om kyrkklockor och när de ska användas. Det har ju ringts en del i år, mot Svenskarnas parti som har rasism som ideologi i sitt partiprogram men också mot Sverigedemokraterna.

Jag var med i programmet och diskuterade utifrån ståndpunkten att kyrkklockor inte ska användas så. Domprosten i Visby Mats Hermansson är en av dem som ringt i klockorna. Han inledde sin medverkan i debatten med att räkna upp de skäl som anförts emot just hans ringningar, bland annat under Sverigedemokraternas dag på Almedalsveckan, som om skälen var hans egna. En vän till mig som jag mötte efter radioprogrammet, som råkar vara historieforskare i propaganda men som inte känner dagens svenska kyrka lika väl, var förvånad. Hon tyckte det var synd eftersom Hermansson och jag på olika sätt arbetar för samma kyrka; jag var dock inte förvånad.

Men, som hon sa, om det var dåligt för debattens logik gjorde det ändå att frågan hamnade rätt från början. Den hade kunnat fastna i frågan om kyrkan ska reagera mot rasism, och det är inte frågan om kyrkan ska reagera mot rasism som är grejen. Det är hur kyrkan ska reagera mot rasism som är grejen.

Från sekulär synvinkel kan det kännas självklart att den som vill vara god, och kyrkan vill vara god, ska göra det goda. Det goda är enligt de allra flestas mening bland annat att markera mot en politik som ”står upp för att svenskar tillhör ett folkslag på biologisk grund”, som Svenskarnas parti skriver om sig själva.

Men från kyrkans håll är det bärande metod att inte räkna sig själv som god. Kyrkans lära är väl egentligen inte alls det där som brukar sägas att ‘alla människor är lika mycket värda’ (man skulle verkligen önska att någon teolog redde ut det där) utan att alla människor är syndare och i behov av Guds nåd för att vända om och göra någotsånär rätt. Jag spårar det tillbaka till Jesus relationer i evangelierna där han hela tiden väljer att umgås med den mest föraktade personen på bygden, där hans lärjungar inte var aspirerande skriftlärda utan fiskare och tullare, och där han lyfte kvinnor i en kultur som räknade det patriarkala som något självklart. Det här radikalt inklusiva – radikalt därför att det går emot den allmänna meningen – gestaltas sedan i kyrkans dopteologi, som jag tycker sätter upp ett slags förbud mot att varna för rasister. Svenska kyrkan döper nazister in i sin egen kropp och kan alltså inte varna för dem.

En usling som bjuds in av Jesus.

En usling som bjuds in av Jesus.

Efter programmet fick jag mejl från en lyssnare.

”Jag tror att du sa något om kyrkans radikalism, det är så jag vill se den också. Trots att jag inte väljer att gå dit känner jag mej inte alls utesluten. Jag vill att den ska finnas som ett rum för alla. Jag menar ALLA. Den måste vara en fristad, tycker jag”.

Man kan inte varna för vissa människor på lördagen och sedan förvänta sig att de ska omfattas av majoritetens ”vi” på söndagen.

Svenska kyrkans sakramentssyn är att alla människor kan döpas, och dopet kan aldrig göras ogjort. Alltså kan verkligen vilken usling som helst gå omkring därute och vara döpt och inbjuden att dela nattvardens måltid med alla andra döpta.

Jag tänker att det är samma princip som prästens absoluta tystnadsplikt, som inte får brytas ens om denne får höra att ett allvarligt brott planeras. Så är det inte för att prästen vill vara allmänt snäll utan för att man tänker sig att det ska finnas en plats där man kan vända om, liksom Sackaios i sitt träd först blir inbjuden att äta med Jesus, sedan lämpar av sig sin synd.

Kyrkoordningen skriver inte om klockringningar alls, men om dopet:

Dopet är ett sakrament, vilket betyder att det är en helig handling instiftad av Jesus Kristus. […]

Dopet är en engångshandling, vid vilken Gud treenig tar upp människan i sin gemenskap och för henne in i sin kyrka och församling. […]

Samtidigt har dopet betydelse för hela livsvägen: varje dag får den som döpts leva i sitt dop och gå genom död till liv, från ofrihet till frihet. Genom dopet har människan fått Guds nåd, en nåd som bär henne hela livet och genom döden.

Kyrkans uppdrag är att alla människor ska nås av erbjudande om dop. Såväl barn som ungdomar och vuxna kan ta emot dopet.

(ur Kyrkoordningen)

Sedan är det också så att det ljudmonopol som kyrkan har i klockringningarna bör hanteras så att kyrkan inte förlorar det, pastorala beslut ska inte tas med tanke på att samla goodwill till kyrkan eller för att bättra på en biskopskandidats-cv eller så, och provokationen som Svenskarnas parti hittade på när de valde arbetarrörelsens dag att demonstrera på borde ha besvarats med att stärka arbetarrörelsens dag och inget annat (kyrkorna borde ha uppmuntrat den som vill att demonstrera som vanligt och Svenskarnas parti borde ha ignorerats och, som DN:s Erik Helmerson skrev, fått tåga på en lämplig åker). Men det här med sakramentssynen är kärnan i min kritik mot de politiska klockringningarna. Sakramentet omöjliggör klockringningen, de talar liksom inte samma språk.

Politiska partier och intresseorganisationer statuerar vad deras medlemmar ska rikta in sig på, och det är gott så. Moralismen klarar människan av så bra själv. Men kyrkan är inget annat än ett förkroppsligande av den Guds obegripliga, utgivande kärlek som man predikar. Det gör inte kyrkan bättre eller högre än Amnesty eller Folkpartiet men det gör kyrkan till något annat än dem. Och det är i detta andra som möjligheten finns för kyrkan att utgöra en radikal kraft i samhället.

(Men då gäller det också förstås att man har en kärleksteologi som handlar om något större än den där varma känslan man har för ett fåtal personer i sin närhet, annars begriper man ju inte alls varför kyrkan ska älska nazister, men det är en annan bloggpost.)

Uppdatering 14.20: Nu har kyrkomötet tagit beslut om klockringningarna utifrån de två motioner som ställt frågor efter årets ringningar. ”Utskottet konstaterar att beslut om formerna för användning av kyrkklockor fattas lokalt och att det därför inte är lämpligt att utfärda vare sig bestämmelser eller riktlinjer på nationell nivå. Utskottet konstaterar dock att ett visst behov av vägledning i frågan uppkommit och menar därför att det är glädjande att biskoparna tagit ställning i frågan och i flera fall givit rekommendationer”.