”Hur svårt kan det vara”, frågade jag på denna sida för ett par månader sedan. Handboksprocessen hade då redan för länge sedan börjat kännas just som en process för de många av oss som inte följer arbetet med någon större insyn, men som vet att det pågår och känner frustration över att ingenting av det diskuteras offentligt. Handboksförslaget engagerade tusentals människor under 2013 då det prövades i en tredjedel av landets församlingar. Församlingar, stift, privatpersoner och sakkunniga organisationer gav ambitiösa remissvar tillbaka till kyrkokansliet – men sedan blev det tyst.

Tunga musikorganisationer som Musikaliska akademien och Föreningen Svenska Tonsättare förkastade förslaget då. Det ledde dock inte till någon synlig förändring i arbetet. Först efter en sällan skådad mobilisering av det svenska musiklivet i ett upprop för musiken, som blev känt genom en krönika av DN:s Maria Schottenius, reagerade kyrkostyrelsen på kritiken. Ett samarbete upprättades mellan musikorganisationerna och handbokens styrgrupp. Detta var hösten 2014.

Nu meddelar musikorganisationerna – Domkyrkoorganisternas förening, Sveriges Kyrkosångsförbund, Föreningen Svenska Tonsättare, Kungliga musikaliska akademien och Kyrkomusikernas Riksförbund – att de drar sig ur samarbetet med kyrkan. I ett brev till styrgruppen med biskoparna Antje och Per samt kyrkostyrelse och handläggare vid kyrkokansliet skriver representanter för landets samlade kompetens inom kyrkomusiken att ingenting förändrats sedan sist:

Våra viktigaste förslag och rekommendationer för hur musikarbetet skulle behöva bedrivas med öppenhet, transparens och lyhördhet gentemot kyrkans musiker och övrigt musikliv har inte vunnit gehör och inte tagits till vidare diskussion. Eftersom vi inte kunnat föra en diskussion om de enligt oss mest avgörande frågorna, vet vi heller inte varför man valt att inte beakta dem. Än så länge har resultatet av det samlade uppropet och andra kritiska granskningar inte lett till annat än att i praktiken samma material skickas ut på remiss igen, med vissa detaljer ändrade.

(…)

Vi har under våren gjort vad vi har kunnat, men frågan om en ny kyrkohandbok är alltför viktig för våra organisationer och för kyrkans musik- och gudstjänstliv för att vi ska kunna offra dyrbar tid, energi och resurser inom en arbetsmodell som vi bedömer saknar möjlighet att nå ett gott resultat.

Stockholms domkyrkoorganist Mattias Wager berättar i Kulturnytt i P1 hur det har sett ut:

– I den nuvarande organisationen av handboksarbetet fungerar det som så att projektledningen, som nästan uteslutande består av ickemusiker, tar kontakt med olika svenska kyrkomusiker för att få olika saker gjorda, utan att redovisa vilket system som ligger bakom det eller varför det är just de, och utan att redovisa vilka principer som styr det förväntade slutresultatet.

Kyrkan behandlar alltså kyrkomusikerna som underhuggande konsulter som ska komma och skruva på en mutter här och hamra i en spik där, inte som medskapare och levande traditionsbärare av ett material som de förhåller sig lika kontextuellt till som teologerna förhåller sig till sina ämnen. I ett svar till Kulturnytt påpekar Per Eckerdal att musiken inte är något som lever bara för sig, utan hela tiden måste samspela med språk och teologi.

Som att landets främsta kyrkomusikexperter inte visste det.

Som att det inte var just det som musikerna kämpar med att få prästerna i styrgruppen att förstå.

Snälla, ta hit en stor skämskudde.

Det är skämmigt att höra och läsa sådant. Det är skämmigt att de ansvariga inte förmår släppa på prestigen, personrelationerna eller vad det nu är som låser dem och ta tillvara på den kompetens som erbjuds. Och det är skämmigt att de betraktar medierna som något okänt farligt och försvarar hemlighetsmakeriet som döljer hela processen för vanligt folk. Carina Etander Rimborg för POSK fångar känslan:

Nu MÅSTE styrgruppen ta ett gigantiskt fast grepp om HELA processen och lägga allt på bordet och faktiskt styra upp det här! Vi som sitter ute i församlingarna, vi som befinner oss i utkanten, vi fattar ingenting! Varför ska det vara så himla svårt att lyssna, diskutera och dela med sig?

Musikorganisationerna går nu vidare tillsammans. Föreningen Svenska Tonsättare, som inte tillfrågades om remiss på förslaget, har bildat en tankesmedja om kyrkomusiken i Sverige. De goda nyheterna är att musiklivet enats i ett viktigt arbete om SvK:s musik. Synd bara att inte SvK vill ansluta sig.

 

De fem musikorganisationernas brev är publicerat i Kyrkans Tidning.