Vigseln mellan prins Carl Philip och Sofia tevesändes och han har apanage. Alltså kan vi direkt avfärda argument som att de gör som de vill, att det går att stänga av teven eller att brudpar redan länge valt vilken musik de vill ha på sitt bröllop. En kunglig vigsel är inte privat. Det är självskrivet.

Ändå har det knorrats ganska lite om att kyrkomusiken faktiskt var helt underordnad under vigselakten förra veckan. Kyrkomusiker skriver till varandra på Facebook. Det är bra att diskutera med varandra, men jag undrar om inte just impulsen att alltid vända sig till kollegorna och inte utåt är en av orsakerna till att allmänheten inte förstår vad kyrkan säger när den till slut försöker kommunicera liturgi och organisation. Brudöverlämning, någon?

Bra då att kyrkomusikern Henric de Koster tar bladet från munnen i dagens Kyrkans Tidning. Det han skriver sammanfattar den interna debatten ganska bra. Inte minst oron för hur ett kungligt bröllop på tv kommer att få återverkningar när brudpar över hela landet kommer till kyrkan och planerar sin vigsel. Hur mycket av kyrkomusiken får vara kyrkomusik? de Koster skriver:

För egen del konstaterar jag att hovorganisten berövades sina arbetsuppgifter i och med att hon inte fick spela in- och utgångsmusiken. Hon fick ju spela solo en hel timme före och det var väl trevligt och bra, men frågan kvarstår: hur mycket har kyrkomusikerns ställning försvagats på sistone och är måhända schabblet med nya kyrkohandboken en följd därav?

Det är inte givet i ett historiskt perspektiv att organisten ska spela allt, inte alls. Den intressantare frågan är synen på vad som är kyrkomusik överhuvudtaget. För vad säger det att filharmonikerna spelade i kyrkan och inte hovkapellet, och att det var Konserthusets chef Stefan Forsberg som hade övergripande ansvar för musiken och inte församlingens musiker? Tydligare än så kan nästan inte paradigmskiftet från gudstjänst till konsert uttryckas. Inför kronprinsessans bröllop var ju som den minnesgoda tevetittaren vet Forsberg en fantastisk konferencier på Konserthuset, jag förmodar att det är de goda erfarenheterna från detta och Nobel som gav honom uppdraget vid prinsens dito, men man måste sätta ett märke i almanackan för ett sådant skifte.

Kyrkomusikerna ska inte ensamma behöva driva de här principfrågorna. Det är en fråga för biskopar. Först kom de för kyrkomusiken, men jag var inte kyrkomusiker så jag gjorde inget… Hur många år bort är förslaget att ersätta prästen med en skådespelare? Bara en tanke men jag tror inte att den är orimlig.

Vi har god hjälp av traditionen, och det är ett misstag att likställa tradition med bakåtsträvande. Tradition handlar snarare om att handskas respektfullt med historisk erfarenhet. Jag har skrivit en krönika i dagens SvD om kunglig bröllopsmusik i historien, här. Högtidliga tillfällen har varit ett tillfälle att uppskatta den svenska musiken och att ge den tillfälle att flytta fram sina positioner.

Det har man förstått förr, och det har gett konsekvenser för både musiklivet och för hur vi minns kungligheterna sekler senare. ”Fix You” är en fin sång men en cover på engelska vid en vigsel mellan två svenska kungligheter kommer att vara bortglömd om några år.

Om den inte blir en hit hos svenska brudpar förstås. Verbumtillägg 2020?