Nu har protestlistan för präster mot kyrkohandboksförslaget överlämnats till ärkebiskopen och ÄB och kyrkohandbokskommittén. Det blev 195 namn. Jag gissar att hela initiativet kommer att mynna ut i ett whole lotta nothing.

Knäckfrågan för de här prästerna och alla andra som har allvarliga synpunkter på makthavarna i Svenska kyrkan sköter sitt uppdrag är inte hur många namn de lyckas få fram på en lista. Man kan aldrig, i varje fall mycket sällan, nå fram till en meningsmotståndare med varesig protester, argument eller vädjanden och omvända denne. Man måste mobilisera bland de likasinnade. Man måste ta över och gå före och visa hur det bör vara. Det är också det vi ser i flyktingfrågan just nu, människor som tar över från handlingsförlamade myndigheter och mobiliserar på de sätt som de kan. Det är samma rörelse som i USA runt presidentkandidaten Bernie Sanders och i Storbritannien runt nya Labourledaren Jeremy Corbyn. Frågan är om den rörelsen också finns i Svenska kyrkan, där kritiken är välformulerad men felriktad, välvilligt vänd till makthavare som aldrig kommer att lyssna.