Nu har protestlistan för präster mot kyrkohandboksförslaget överlämnats till ärkebiskopen och ÄB och kyrkohandbokskommittén. Det blev 195 namn. Jag gissar att hela initiativet kommer att mynna ut i ett whole lotta nothing.
Knäckfrågan för de här prästerna och alla andra som har allvarliga synpunkter på makthavarna i Svenska kyrkan sköter sitt uppdrag är inte hur många namn de lyckas få fram på en lista. Man kan aldrig, i varje fall mycket sällan, nå fram till en meningsmotståndare med varesig protester, argument eller vädjanden och omvända denne. Man måste mobilisera bland de likasinnade. Man måste ta över och gå före och visa hur det bör vara. Det är också det vi ser i flyktingfrågan just nu, människor som tar över från handlingsförlamade myndigheter och mobiliserar på de sätt som de kan. Det är samma rörelse som i USA runt presidentkandidaten Bernie Sanders och i Storbritannien runt nya Labourledaren Jeremy Corbyn. Frågan är om den rörelsen också finns i Svenska kyrkan, där kritiken är välformulerad men felriktad, välvilligt vänd till makthavare som aldrig kommer att lyssna.
Hmmm...
Så vi borde sätta samman en egen handbokskommitté och visa hur det skulle kunna gå till? Bjuda in företrädare för musikkunskap, liturgik och liknande och börja ett grundarbete?
Idén är tilltalande. Jag vet inte på vilket sätt jag kan bidra, men visst vore det kul...
Bosse Rydén
Om kaptenen och dennes följeslagare beordrar skutan mot bränningar och en säker förlisning är det väl hög tid att göra myteri?
PS. Tack för välskrivna reflektioner på bloggen!
Det finns redan en rörelse på det här området att ansluta sig till: om de präster som vill något annat än det som nu sker kunde komma överens om att bruka det Missale som finns utgivet på Artos förlag, skulle mycket vara vunnet. Det jag och mina medredaktörer velat göra med denna missaleutgåva är att tolka Svenska kyrkans liturgi katolskt i dess vidare bemärkelse: ekumeniskt, helkyrkligt och i enlighet med den stora kyrkliga traditionen.
Ja precis, mobilisera, jobba ihop sig! Det är psykologiskt begripligt att man känner sig ensam men om folk kunde inse att de inte är maktlösa och samarbeta om konstruktiva vägar framåt, så skulle allt vända.
"Don't mourn, organize!" som Joe Hill sa. Lite fritt översatt till de svenskkyrkliga förhållandena: "Gnäll inte, mobilisera, organisera, agera!"
Ja. Men ett första steg är att sluta definiera sig som maktlös och sluta att be den överhet om lov som man ändå inte respekterar. Jag menar inte biskopen, det är mer komplicerat, men varför fortsätter till exempel kyrkfolk förhålla sig till Kyrkans Tidning vareviga vecka? Den är i stora stycken obsolet idag, kommer sällan med de bästa analyserna och är inte först om nyheter. Men en sådan som Dag Sandahl gör den till veckans stora läsning liksom. Det stadiet tror jag vi har passerat.