På SvD Brännpunkt igår fredag lade sig ärkebiskopen Antje Jackelén i debatten om den svenska vapenexporten.

Jag skriver så, lade sig i, därför att det är så hon själv hänger upp sina argument: kyrkan gör rätt i att tycka till i politiska frågor som dessa, menar ärkebiskopen, därför att besluten får så stora konsekvenser att breda samtal med många röster måste till.

Jackelén pläderar för insyn och öppenhet i de politiska rummen:

”Regeringen hänvisar i denna fråga till Krigsmaterielexport-översynskommitténs (Kex) utredning som ska presenteras senast den 15 april. Det innebär att diskussionen om vilka värderingar som ska styra Sveriges vägval i frågan om svensk export av krigsmateriel pågår bakom stängda dörrar i regeringskansliet. Den diskussionen borde i stället föras öppet, med möjlighet att ta in breda perspektiv. För det handlar om ett vägval som kan få avgörande konsekvenser för redan utsatta länder, långt ifrån vår egen – hittills – trygga tillvaro.”

(min kursivering)

Diskussionen om värderingar borde föras öppet med möjlighet att ta in breda perspektiv, skriver Jackelén.

Det räcker alltså inte med det folkvalda representantskapet i regeringen.

Min poäng med den här kommentaren är nu att titta litegrann på den principen i förhållande till Svenska kyrkan.

Hävdandet i Jackeléns text till rätten att från kyrkan engagera sig i politiska frågor riktar sig mot flera fronter: regeringen, de i samhället som kallar religionen för ”någonting privat” som ska skötas helst bara inne i den troendes egen hjärna, men också inåt den egna kyrkan, organisationen Svenska kyrkan. Inom detta samfund finns nämligen ett spektrum av principiella uppfattningar om huruvida kyrkan överhuvudtaget ska ha åsikter om sådant som vapenexporten men också (i det här fallet liksom i de flesta andra) invändningar mot sakfrågan i sig. Jag återkommer till hur det har yttrat sig.

På Twitter igår använde vice statsministern Åsa Romson (Mp) genast ärkebiskopens artikel som ett stöd för sin uppfattning i frågan om Saudiavtalet. Romson twittrade att ”Sv Kyrkan tycker vapenexport till diktaturer är en fråga för alla att ta ställning till”, men det är faktiskt ärkebiskopen ensam som skrivit under artikeln och fastän många tror det är en ärkebiskop inte chef över kyrkan.

Det är alltså inte ”Sv kyrkan” som tycker något för att ärkebiskopen säger det. Denna är fri att opinionsbilda men talar formellt inte för hela kyrkan. Till exempel kan en annan biskop hysa en avvikande uppfattning, även om de sällan gör det numera eller i varje fall sällan säger det öppet. Som medlem i samfundet Svenska kyrkan är biskopen formellt likställd med vem som helst när det gäller att ta ställning i politiska frågor; biskoparnas särskilda befogenheter ligger i deras uppgifter i stiften och den vikt som människor i allmänhet och medierna ger deras uttalanden.

Det första som måste uttolkas när någon i Svenska kyrkan uttalar sig för något blir därför vem man talar för, sig själv eller hela kyrkan, eller något annat? Varifrån kommer uppfattningen, är den grundad i en teologisk övertygelse som en fromhetstradition eller har den kommit från annat håll? Vilket som kan vara rätt eller fel men man måste förstå påståendet. Det är egentligen bara vanlig källkritik. Vad är det egentligen som Svenska kyrkan ”tycker”?

Vi får gå till bekännelseskrifterna för att hitta vad Svenska kyrkan faktiskt enas kring. Där regleras synen på sakramenten (dop och nattvard), ämbetet och mycket annat, men dessa texter är gamla och måste tolkas kontextuellt mot vår samtids utmaningar. Bekännelseskrifterna nämner till exempel ingenting om vapenexport mellan stater. Tanken att texterna därför måste tolkas är helt förankrad i alla läger i Svenska kyrkan; någon blint fundamentalistisk bokstavstro existerar egentligen inte i denna kyrkotradition, men synen på hur detta nutida, kontextuella tolkande ska göras skiljer sig mycket åt. Det finns alltså inom Svenska kyrkan väldigt många olika synsätt och idéer – tolkningar av bekännelsen, av vad kyrkans uppdrag är – som sammantaget bildar svaret på vad Svenska kyrkan ”tycker”. Och då förstår vem som helst att det blir väldigt svårt att entydigt slå fast linjer i politiska frågor som, exempelvis, vapenhandeln.

För att ändå kunna säga någonting alls har organisationen utvecklat styrelseformer där ett antal personer har mandat att bestämma vilken tolkning som ska gälla. Förutom olika teologiska instanser som biskopsmöte och läronämnd har Svenska kyrkan ett valsystem efter parlamentarisk modell: varje medlem har en röst, och kan rösta på partier eller nomineringsgrupper vilka ska styra i församlingen, stiftet och på nationell nivå i kyrkomötet. Medlemmarna väljer sina representanter till kyrkomötet som sedan väljer kyrkostyrelsen (kyrkomötet är ungefär som en riksdag och kyrkostyrelsen ungefär som regeringen).

Dessa valda församlingar kan besluta vad Svenska kyrkan officiellt tycker. Där kan en av alla tolkningar, åsikter och perspektiv väljas ut som den gällande.

Just i det här fallet, ifråga om vapenexporten, hade ärkebiskopen faktiskt haft möjlighet att tala för Svenska kyrkan, eftersom kyrkostyrelsen har tagit ett formellt beslut om var samfundet står. Ändå nämns inte i ärkebiskopens artikel på SvD Brännpunkt den ”sammanställning av positioner” om Sveriges handel med krigsmateriel som kyrkostyrelsen antog redan luciadagen 2012.

Det kan ha politiska orsaker. 2012 hade landet som bekant en annan regering, och när beslutet togs i kyrkostyrelsen gjordes det efter en tidigare bordläggning och med skarpt formulerande reservationer från ledamöterna från Borgerligt alternativ (BA, tidigare Moderaterna) och Kristdemokrater i Svenska kyrkan (KR). Deras två sidor långa reservation med frågor om syftet med dokumentet, den politiska positioneringen, källor som sägs vara partiska med mera avslutas:

”Det dokument kyrkostyrelsen antagit är tendensiöst, ofullständigt och ensidigt. Vi kan inte ställa oss bakom det.”

Både bordläggningar av beslut och reservationer hör till ovanligheterna i kyrkostyrelsen. Dokumentet är antaget, men måste betraktas som kontroversiellt.

Är det därför som ärkebiskopen inte använder sig av det i sin text på SvD Brännpunkt? Eller är det för att vice ordförande i kyrkostyrelsen numera heter Wanja Lundby-Wedin och det på något vis vore ostrategiskt för henne och/eller Svenska kyrkan och/eller Socialdemokraterna om hon förknippades med en debattartikel med viss udd mot en regering där det finns en partipolitisk spänning i den här frågan? När dokumentet antogs 2012 satt dock Lundby-Wedin inte i kyrkostyrelsen och ingen socialdemokrat i regeringen. Dokumentet hade alltså kunnat användas av ärkebiskopen i artikeln utan att den förre LO-ledarens namn ens kom upp, så länge nuvarande kyrkostyrelse inte var underskrivare. Kanske är det bara så att ärkebiskopens stab bedömt det som strategiskt mer fördelaktigt i detta läge om Jackelén ensam driver vapenfrågan. Hon har ju medias gillande och rykte om sig som ett kommunikationsgeni, och det är en goodwill som man jobbat hårt på i ärkebiskopsstaben och förståeligt nog vill utnyttja.

Nå, jag kan bara spekulera och jag är inte ute efter att insinuera att det är någonting fishy med detta. Min poäng är att visa att det som sägs och görs och tycks av Svenska kyrkan existerar inom en politisk verklighet där maktfrågor och strategier är lika relevanta att ta i beaktande som när man bedömer andra organisationers ställningstaganden. Det handlar aldrig när ärkebiskopen skriver en debattartikel om vad hela Svenska kyrkan tycker och tror, men alltså heller inte bara om vad ärkebiskopen tycker och tror utifrån sin personliga tro. Offentliga ställningstaganden är av kyrkoledningen strategiskt placerade i det offentliga rummet (dessutom är åtminstone de senaste ärkebiskoparnas debattartiklar förmodligen, och både Wejryd och Jackelén har satsat intensivt på debattartikelformen, resultatet av flera skribenters arbete – biskoparna är inte sakkunniga på varken klimat, samer eller vapenhandel utan har anställt motsvarande politiska sekreterare som tar fram underlaget åt dem).

För att ställa ärkebiskopens vädjan till regeringen mot hennes eget tillvägagångssätt: är det här exempel på en öppen diskussion med möjlighet att ta in breda perspektiv? Visserligen väljer Jackelén att skriva under artikeln ensam, vilket kan tolkas som en inbjudan till dem med en avvikande uppfattning (som de borgerliga ledamöterna i föregående kyrkostyrelse) att skriva egna debattartiklar. Men texten uppfattas generellt inte som Jackeléns egen åsikt. Den uppfattas av de allra flesta som Svenska kyrkans officiella röst. Låt oss igen se vad landets vice statsminister skrev: ”Sv Kyrkan tycker vapenexport till diktaturer är en fråga för alla att ta ställning till”.

Och då användes alltså inte ens den ”sammanställning av positioner” som kyrkostyrelsen antagit i december 2012. I en samtid när nästan ingen riktigt vet vad en ärkebiskop är eller gör räcker det att en ärkebiskop skriver något för att man ska sätta likhetstecken mellan henne och hela kyrkan.

Därifrån är steget inte långt från att sluta höra sig för om vilka avvikande röster som finns inom kyrkan och vad de säger, och att börja betrakta dessa röster som särintressen eller motståndare till kyrkan, som förstås som detsamma som ärkebiskopen, när de egentligen är likvärdiga medlemmar med rätten till en egen åsikt i ett offentligt teologiskt idésamtal.

Kyrkostyrelseledamöterna som reserverade sig 2012 insåg det här. De förstod att en text inte bara har ett sakinnehåll utan att den också ger ett visst intryck beroende på sin avsändare, och de skriver i sin reservation att även om det mesta är ståndpunkter som Svenska kyrkan tidigare på olika sätt har ställt sig bakom får ett sammanställt dokument om vapenhandeln en tyngd som det inte egentligen kan sägas ha: ”Självklart kommer ett sådant dokument, åtminstone utanför den innersta kretsen – kyrkostyrelsen! – att uppfattas som en heltäckande beskrivning av Svenska kyrkans ståndpunkter i frågan om krigsmaterielexport”.

Vem är det som påstår någonting? Man måste vara klar över detta.

Sammanblandningen av olika nivåer, av ärkebiskopen och Svenska kyrkan, av det kollektiva ”vi” som sägs i trosbekännelsen under dopet då en individ blir kristen och det ”vi” som utgör medlemsbasen eller de aktiva eller bara de anställda i Svenska kyrkan, av organisationen Svenska kyrkan och kyrkan som idétradition, det alltför ofta odefinierade bruket och missbruket av alla dessa subjekt, ligger till grund för allvarliga missförstånd. Missförstånd som ofta leder till onödiga strider.

I ännu en text publicerad igår, ledaren i Svensk Kyrkotidning, skriver Göran Lundstedt om ”den konservativa flanken [i Svenska kyrkan] som anser att allt ont kommer från kyrkokansliet på Sysslomansgatan i Uppsala och att vi snarare bör vända oss mot Rom för all inspiration”. Det är nu en så liten grupp att Lundstedt inte är så bekymrad för den, skriver han, men den större gruppen, ”de som egentligen står bakom folkkyrkans budskap”, är han mer oroad över. De talar inte tillräckligt väl om den egna organisationen och är därför inte lojala med Svenska kyrkan, är Lundstedts tanke; två bärande citat ur texten är dessa:

”Jag har mött både biskopar, vanliga församlingspräster och förtroendevalda som rent ut sagt svartmålar och spyr galla över den egna organisationen så fort de får chansen.”

och

”Kritisera när det är befogat naturligtvis men också våga stå upp för Svenska kyrkan som kyrka.”

Att Lundstedt målar upp bilden av en påvetrogen grupp inom Svenska kyrkan är förvisso en nidbild av den svenskkyrkliga högkyrkligheten. Läser man Lundstedts tidnings motpublikation Svensk Pastoraltidskrift någorlunda regelbundet får man faktiskt läsa färre glada hejarop om påven än om man till exempel följer Teologifestivalens Anna Karin Hammar på Twitter, om en sådan halsbrytande jämförelse tillåts. De präster som gick i svaromål i tidningen Dagen och försvarade Svenska kyrkan mot elva katolikers rätt råa angrepp – i princip sa dessa rent ut att Svenska kyrkan inte är en apostolisk kyrka och att den inte har något Petrusmandat från Kristus – kom inte från Svensk Kyrkotidnings närmaste kretsar, såvitt jag vet. Också Svensk Pastoraltidskrift skrev skarpt om katolikernas debattartikel.

Och om det ändå fanns en påvetrogen flank så skulle den väl, som Lundstedt uppmanar den till, redan ha hört påvens jultal? Där läxar Franciskus nämligen upp sin centrala förvaltning: kyrkokansliet, typ.

Lundstedt tycker mycket om att påven skäller på sitt kansli. Därför är det allvarligt att Lundstedt inte förstått att luthersk kyrkosyn delvis går ut på att kritisera organisationen i ljuset av tron. När vi bråkar med organisationen Svenska kyrkan så är det just för att vi, med luthersk-evangelisk bekännelse i ryggen, inte lyder under varken påve eller småpåve. Om någon pläderar för en kyrkosyn där kyrkomedlemmarna lojalt ska underkasta sig en högre ordning – som ju påven är i den katolska kyrkan, men inte ärkebiskopen i Svenska kyrkan och teologiskt sett ingen präst – så är det tragikomiskt nog Lundstedt själv i den här artikeln.

Varför misslyckas Svensk Kyrkotidning så ofta med sina ledartexter?

Jag tror att en viktig orsak är att man inte håller reda på vad man menar när man säger kyrkan. Felslutet som uppstår när ”den egna organisationen” några stycken senare i samma text blir ”Svenska kyrkan som kyrka” är inte synligt för ledarskribenten själv, som tycks ha en lika diffus uppfattning om det som Åsa Romson har om vem ärkebiskopen är och vad som är kyrkan. Det är inte viktigt för varken Svensk Kyrkotidning eller Romson att skilja ut de olika nivåerna av kyrkliga subjekt för det gynnar inte deras egna ställningstaganden att göra det. Men det gör det inte mer rätt eller intellektuellt hederligt.

De stängda dörrar på regeringskansliet som ärkebiskop Antje Jackelén vill öppna upp med sin debattartikel är ju samma sorts stängda dörrar som många i Svenska kyrkan upplever finns på kyrkokansliet. Organisationen, inklusive ett förment demokratiskt styrelseskick, tar i praktiken dåligt in den mångfald av röster som finns i kyrkan.

Jag säger detta dels i rollen som Djävulens advokat. Jag har iockförsig i grunden en kyrkosyn som går ut på att mångfalden gör kyrkan starkare, men är väl medveten om att det finns mycket där som jag inte håller med om. Jag vill ha kvinnliga präster, samkönade äktenskap och en kyrka som är salt i världen när det gäller kapitalismen och rovdriften på naturen. Men dessa frågor är inte höger/vänsterfrågor; de är idéfrågor för en kyrka som står i en egen tradition och behöver sig själv, behöver hela spektrat av perspektiv, för att bli någonting annat än en intresseorganisation organiserad under de partier som för tillfället har mandat att anta dokument i kyrkostyrelsen.

Detta är alltså inte ett ställningstagande för ett annat valsystem (även om det måste diskuteras med ett valdeltagande på 12 %) eller ett bu eller bä mot ärkebiskopens debattartiklar (även om de uppenbart är lobbytexter som jag ju tror skulle vara starkare om hon vände uppochner på dem och lät artiklarna utgå från de där fromma orden hon alltid knyter ihop säcken med) utan en kritik mot hur en levande kyrka förminskas till ett fåtal röster och ett fåtal slutna rum.

Lätt omskrivna är det bara ärkebiskopens egna tankar om staten som egentligen riktas tillbaka mot henne själv och den organisation hon arbetar för:

Det innebär att diskussionen om vilka värderingar som ska styra Svenska kyrkan pågår bakom stängda dörrar i kyrkokansliet och styrelsenivåerna. Den diskussionen borde i stället föras öppet, med möjlighet att ta in breda perspektiv.

Ponera att en annan maktfördelning kom till stånd i de befintliga systemen och att någon ur Göran Lundstedts värsta mardrömmar blev ärkebiskop. På Sysslomansgatan byts ledande tjänstemän och sakkunniga ut mot Svensk Pastoraltidskrifts regelbundna skribenter, och i besluten om allt från klimat till Israel/Palestina håller förtroendevalda som Siewert Öholm och Lennart Sacrédeus i ordförandeklubban. Skulle det inte bli viktigare då för Antje Jackelén, Åsa Romson och ledarskribenterna på Svensk Kyrkotidning att skilja mellan sina röster och ärkebiskopens och kyrkostyrelsens? Vore det fortfarande illojalt mot ”kyrkan” att kritisera ”den egna organisationen”? Det krävs inte mycket perspektivförskjutning för att se att rollerna är utbytbara och att en idédebatt där det uppskattas och förväntas att många röster lägger sig i besluten skulle göra Svenska kyrkan starkare både nu och i framtida maktfördelningar.