Rapporteringen i svensk media om biskopsmötet som pågår i Vatikanen nu är yrvaken och många gånger fel. Jag är själv inte någon expert på RKK, men jag kan efter lite läsning i utländsk press se att den heta frågan för de katolska biskoparna inte är hur man ska bemöta homosexuella utan huruvida omgifta [heterosexuella] ska få ta emot nattvarden. Den frågan är stendöd i svensk media.

När det gäller synen på homosexualitet har det i samtalen – som är mer slutna för media än tidigare år – funnits exempel på en annan ton, en vilja hos vissa biskopar till ett annat språkbruk. Påven Franciskus har bett sina biskopar lägga alla fakta på bordet och att inte skräda orden. Men det betyder inte att alla biskopar håller med om det är rätt väg, eller att den fundamentala läran om familjen verkligen kommer att ändras. Det här mötet är bara ett förmöte inför ett arbete som ska ske fram till den riktiga synoden om ett år. Först efter det mötet ska påven fatta beslut om vad som gäller.

En inkorrekt eller alltför optimistisk nyhetsrapportering riskerar att göra många besvikna när det visar sig att katolska kyrkan förmodligen inte alls är ”på väg att öppna upp för homosexuella” med allt vad det innebär i en svensk kontext, som SR Ekot rapporterade igår.

Jag vill inte ta ifrån någon glädjen över ett försiktigt steg som kan betyda massor för en enskild person. Att ordet ”kärlek” nu överhuvudtaget kan nämnas i samband med homosexuella relationer i toppsammanhang där det tidigare bara beskrivits i termer av ”synd” är radikalt nytt. Men journalistik är journalistik och den ska vara korrekt, och inte falla i farstun för vissa nyheter med en känslostyrd rapportering. I värsta fall kan faktiskt en alltför optimistisk tolkning av synodens förarbete leda till att påven till sist är tvingad att markera att han står fast vid klassisk, katolsk tro.

Det kanske han redan tänkt att göra – den här påven är bra på pr. Enligt någon bedömare jag läste så är allt det här bara en del i ett arbete om evangelisation. Vatikanen måste helt enkelt hitta bättre sätt att missionera, och råda bot på den alarmerande prästbristen – släppa på celibatkravet eller jobba hårdare på att rekrytera lutherska präster, till exempel.

Den här mediekritiken finns också utomlands – jag läste till exempel igår en amerikansk tjej som skrev att T:et i HBTQ (på engelska LGBT) fortfarande inte kommer på fråga för synoden, vilket hon menade att amerikansk media hade missat helt – men jag upplever att det där åtminstone finns en offentlig diskussion om journalistiken kring kyrkan. Svensk media saknar helt kompetensen att avgöra från vilket håll en utsaga kommer och det är därför svårt att ens diskutera saken här, eftersom varje person som kritiserar något betraktas med misstänksamhet om att driva dolda agendor. Rätta mig om jag har fel, men jag tror faktiskt inte att det finns någon redaktör eller fast medarbetare med aktuell kyrklig kunskap anställd på någon av de större redaktionerna i Sverige? När något händer sitter redaktionen där med några namn man skulle kunna ringa, alla kunniga och intressanta kommentatorer på sitt sätt, men också hemmahörande någonstans, precis som en politisk analytiker eller konstkritiker som har preferenser och perspektiv. Och det kommer sällan fram till läsarna/lyssnarna/tittarna att det är så.

För någon som står i den svenska verkligheten är det dessutom med ett snett leende man tar del av alla glädjestrålande omdömen från svenska radikala om vad den nya påven står för. Om en svenskkyrklig präst bara yppar tio procent av påvens syn på sexualiteten eller kvinnan får hen löpa gatlopp i medierna. Här granskas lutherska präster för vad katolska präster praktiserar. Och då ska ni komma ihåg att de har samma trosbekännelse.